Inlägg från: Rumpetrollet |Visa alla inlägg
  • Rumpetrollet

    BIM Augusti 2025

    Hej alla!

    Jag är så ledsen att behöva vara tillbaka här igen. Inte för att det är nåt fel på forumet, tvärtom är det mer stöd än vad jag någonsin hade tänkt att jag kunde få från ett forum. Men jag trodde verkligen att det skulle gå den här gången. 

    Jag och min sambo har haft en rätt lång resa för att försöka få syskon till vårat barn som nu är 3. Jag blev först gravid hösten 2023, var gravid fram till KUB men det visade sig vara en ofostrig graviditet. Sen blev jag gravid igen våren 2024, gick även denna gången till KUB men det var då ett uteblivet missfall. Efter det tog det ett helt år att bli gravid igen. Denna gravidet var väldigt jobbig med så mycket oro pga av de tidigare graviditeterna. Vi gjorde tidigt ultraljud som såg bra ut men vid KUB fick vi dåliga siffror och efter moderkaksprov visade det sig att fostret hade en kromosomavvikelse och vi fick avbryta graviditeten i v 15. 

    Det har nu gått ett par veckor sedan avbrytandet och jag väntar på att läka ihop och börja om igen... Jag vet bara inte hur jag ska orka igenom fler försök för att inte tala om en till första trimester när det väl kommer. Även om jag vet att jag kommer göra det ändå. Hur ska man ta sig igenom det? Vad gör ni andra för att orka fortsätta när det inte går som ni vill? 

    Jag håller alla tummar för alla er som försöker bli gravida och ett extra tanke till er som försöker igen och igen och igen efter missfall och annat. 

  • Rumpetrollet

    Ja men både missfall och att försöka länge utan att bli gravid är tufft och tärande på sina sätt. Jag tyckte att när vi försökt närmare ett år så kändes det som man började förlora hoppet. Medan att vara gravid är mer hoppfullt men förknippat med så mycket mer oro.
    Ja att prata med folk är verkligen bra. Jag försöker också göra det och har tur som har bra vänner. Men det är jobbigt i alla fall. Tänker att till viss del får man nog också förlika sig med att det är jobbigt, för man vill nåt så mycket som man inte får. Men det skulle vara så skönt att bara inte behöva tänka på det, men det är så svårt att låta bli.

    Jag håller med om att produktionssex inte blir alls kul efter ett tag. Så insemination kanske är en ide. Vet dock inte om jag skulle våga föreslå det. 


    Elisand skrev 2025-07-25 12:51:33 följande:

    Äntligen ägglossning verkligen på g! Men konstig stegring som typ inte ens var det haha? Inte varit såhär förut. Haft lägre temp ihållande än någonsin denna cykel också hittills, hoppas att det är ett tecken på ett guldägg att det beter sig annorlunda. Nu börjar jag på riktigt tröttna på produktionssex i alla fall och jag har sagt till min make att blir jag inte gravid den här cykeln skaffar vi något slags heminsemationskit och skiljer helt på vanligt sex och göra-barn-sex.


  • Rumpetrollet
    Annpor skrev 2025-07-25 21:39:33 följande:

    Hej! 


    Förstår känslorna av frustration, men i det fula är vi flera som går igenom krokiga vägar mot ett syskon eller första barn. Det känns fint på något sätt i detta forum att få känna att man inte är ensam och alla känslor och tankar som finns kring det. Har också haft en lång resa där vi förlorade ett barn i v39 pga blodproppar i moderkakan, därefter ett missfall 9 månader senare (MA). Otroligt tufft och nedslående när man behöver få känna hopp om en framtid och hopp om ett barn som man längtat så efter. Många tankar och känslor i att ?alla andra? får barn medan man själv stampar på samma ställe. 


    Tänker att man gör så gott man kan. För mig handlar det om att försöka finna annat att tänka på och göra under tiden, saker jag mår bra av. Allt från att träna, äta gott, vara i stallet och varje månad när mensen kommer försöker jag ändå tänka att det ändå är en månad närmare mitt plus. Än hur svårt det är att motivera sig själv försöker jag landa mjukt i positiva tankar. För oss är det nu snart 1 år sedan missfall och vår son hade varit 1,5 om han fått leva. 


    Ibland finns det bara inte förklaringar till varför saker och ting händer och inte och varför vissa drabbas hårdare än andra. Det jag lärt mig är att man är så mycket starkare än man tro, man blir ju det för att man inte har något annat val. Jag vet nu att jag klarar det mesta som slängs i min väg, och det gäller för oss alla. Man är starkare än man tror! Fortsätt kämpa alla ni som kämpar, en dag kommer det där plusset att komma och graviditeten kommer kanske vara fylld med oro - men efter målgång väntar det största priset av alla. 


    Stor kram till dig och kom ihåg att vi är många i samma båt! Du klarar det här! ❤️


    Jag har sett en del av dina inlägg tidigare och förstår att ni har haft en väldigt tuff process. Jag är ledsen för det! Men trots att man inte önskar att nån skulle behöva stå ut med sånt här så är det åtminstone skönt att känna att man inte är ensam i det. 

    Kloka ord! Ja man får försöka komma ihåg att fortsätta att leva trots att man känner sig i någon slags väntestation. 
    Ja men verkligen. Innan har jag tänkt att jag absolut inte kommer klara av att få flera missfall eller liknande men trots att det ju såklart är väldigt jobbigt så reser man sig på nåt sätt ändå och går framåt. 

    Jag hållar tummarna för att resan för er och alla andra blir mer positiv framöver ❤️ 
  • Rumpetrollet
    Elisand skrev 2025-07-25 21:50:44 följande:

    Ja, du sätter ord på mycket jag känner. Jag har haft några deppiga månader men känns mer hoppfullt igen nu så håller fast vid de veckor det känns så. Det är just nu många gravida runt mig och det jag kan tycka är väldigt jobbigt där är avundsjukan som känns så ful. Men det är väl främst när vissa som blivit gravida väldigt snabbt och ?komplikationsfritt? inte riktigt har förståelse för hur det kan kännas att vara i karusellen lite längre. Jag tror som dig att det också kan handla om att ?acceptera? att det är tufft. Jag försöker också se det som är positivt med det, en erfarenhet rikare som ger mig perspektiv. Hjälper mig jättemycket i mitt jobb också att kunna se en viss typ av sorg i andras ögon utan att de behövt säga något. Vilket i sin tur kan hjälpa dom. 


    tack för att du delar med dig av dina tankar och svårigheter, det gör att jag känner mig mindre ensam❤️ detsamma gäller dig Annpor, beklagar så mycket förlusterna❤️


    Jag har sett dig i trådarna tidigare och sett att ni försökt rätt länge nu. Förstår frustrationen och längtan! 
    Ja det är lätt att se de som det verkar gå lätt för samtidigt som det finns så många som sliter utan att man ser det. 

    Tack själv! Det är skönt att läsa om andras känslor så man förstår att man inte är ensam om de. Jag håller tummarna för er med!
  • Rumpetrollet

    Min man är också helt involverad i processen runt barnförsökandet. Vi har ju hållt på ett tag och jag hade aldrig klarat av att låtsas som ingenting och vara i det helt ensam. Så han får veta precis när det är ägglossning och vi har tagit alla gravtester ihop så vi kan deppa eller fira ihop.
    Vi är också i ett stadie där det verkligen är produktionssex och inte alltid så kul alla gånger, så vi är också lite överrens om att det är okej att det inte är så fantastisk även om det såklart är rätt trist att det är så. Jag är ändå väldigt glad att vi båda längtar och sörjer ihop även om sexlivet inte blir så värst spännande. 

  • Rumpetrollet

    3 veckor efter avbrytandet idag och första blanka graviditetstestet. Så då är det bara att invänta ägglossning som jag faktiskt tror är på g redan. 
    I all annan misär så är jag i alla fall tacksam att min kropp har ställt om sig snabbt efter alla missfall och avbrytanden även om de varit i andra trimestern alla tre. Man får vara tacksam för det lilla. Förstår att det inte är så för alla. 

  • Rumpetrollet
    Hej igen! Jag råkade bada med min telefon så har varit offline ett tag. Kul att läsa ikapp och se att det dykt upp lite plus. Grattis till er! 

    Jag blev inte riktigt klok på ägglossningstesten, men är rätt säker att ägglossning var runt onsdagen. Så ca 3,5 vecka efter vårat avbrytande i v 15. Så då är vi igång igen. 

    Känns väldigt dubbelt det här. Å ena sidan är det enda jag vill att bli gravid igen och å andra sidan är att bli gravid det jag fruktar mest av allt för allt vad det innebär med oro efter alla förluster. 

    Oavsett så har jag inte jättehöga förhoppningar redan nu då det tog ett år till den senaste graviditeten. Men ändå skönt att vara igång och veta att det i alla fall finns en chans. 

    1/8 Lorainz

    3/8 lovve123 ➖
    5/8 Juliflicka ➖
    5/8 Annpor ➖
    6/8 hemliganatta ➕
    6/8 Elisand ➖
    6/8 snyfslan ➕
    8/8 Lorem ➕
    9/8 Användare95
    10/8 Skorpan
    11/8 Hejasommaren
    11/8 Miniblomma
    11/8 Aisof
    13/8 Valkyrian
    14/8 estersigne
    15/8 Olliolli
    15/8 Tredje
    15/8 Mothertotwo
    16/8 Neksta
    17/8 am2221
    18/8 En som längtar
    19/8 granen12
    20/8 Rumpetrollet
    21/8 Flizz
    22/8 Sarasi
    22/8 Lunyum
    23/8 Nanathalie
    23/8 Vallmo93
    23/8 Loviisa92
  • Rumpetrollet

    Granen123 jag håller alla tummar på att det går bra för dig senare idag! Jag har ingen erfarenhet av x men jag vet hur det är att gå och vänta på ett eventuellt negativt besked. Det är hemskt! Och tiden går så fruktansvärt långsamt. 

    Och Nanathalie, jag lider med er. Det är så tufft att försöka skaffa barn och det aldrig blir! Och sådana hållpunkter som en utredning kan ju vara något att liksom hålla fast vid. Inte alltid vården tar hänsyn till de mentala delarna i att få göra en sådan utredning utan ser mest på de medicinska indikationerna. Jag känner själv att jag verkligen vill göra det som går av utredning främst utifrån att det skulle göra det lättare mentalt att orka fortsätta. Jag ska se vad vården säger på mitt återbesök om nån vecka. Jag vet ju att riktlinjerna är antingen ett år utan graviditet eller tre missfall i rad. Vi har försökt i över två år nu, men det tog precis ett år att bli gravid senast och jag har ju två missfall och ett avbrytande pga kromosomavvikelser, så jag kvalar ju egentligen heller inte in på deras kriterier. Jag tror dock att vi nog går privat om vi inte får det från vården. Jag tror jag behöver det för att orka kämpa på. 

    Jag fick förresten just en liten blödning, en vecka efter ägglossning. Skulle det kunna vara nidblödning? Troligen är det väl kroppen som inte är helt i balans efter senaste graviditeten, men man kan ju alltid hoppas. 

  • Rumpetrollet
    Nanathalie skrev 2025-08-12 18:08:51 följande:
    Du har så rätt i det du skriver. Den mentala pärsen är ju obetydlig ur deras perspektiv. 

    Vi kommer såklart också att gå privat tillslut, men hade ändå önskat att primärvården kunde bistå för att slippa kostnaden. Det är ju inte gratis direkt. Men, som du säger. Tillslut orkar man inte vänta längre. Vi fick ju trots allt hjälp med en missfallsutredning tillslut som inte visade på något fel. Blev rätt knäckt, hade hellre haft ett fel som gick att fixa än att inte kunna fixa något alls för det finns inget att fixa.

    Nu får vi antingen hoppas på en frisk graviditet eller en evighetsväntan helt utan plus så vi kan få en utredning i maj/juni nästa år. Mitt kontrollbehov har det tufft med att inte kunna kontrollera eller påverka situationen ett dugg. 

    Beklagar innerligt era avbrytanden och missfall. Vilket helvete rent ut sagt. Måste varit så fruktansvärt tufft. Ens egen upplevelse känns alltid så hemsk tills man får höra andras. Ibland tänker jag att jag inte ens vet om vi hade orkat försöka såhär länge om vi vetat från början att det skulle ta såhär lång tid. Tur är väl att man bara krigat på och försökt hållt hoppet uppe i så god mån som möjligt.

    Angående blödningen så Ja! Det kan absolut bli så när ägget fäster, och det är helt rätt i tiden med 7 dagar efter ägglossningen. Jag håller alla tummar jag har för att så är fallet! Det sägs att man kan plussa inom 72h från nidblödning, så stressa inte upp dig om du får ett negativt test 8 eller 9 dagar efter ägglossning. Om ägget fäster dag 7 tar det längre tid för hcg att nå den nivå som behövs för att synas på graviditetstester ❤️
    Ja jag hade aldrig föreställt mig hur tufft och tärande det kunde vara att vara i en sådan här process. Ja jag håller verkligen tummarna för att det går vägen för er! Ja den osäkerheten och att man inte kan göra så mycket annorlunda är tuff att vara i månad in och månad ut. Som du säger är det ju inte mycket man kan kontrollera.

    Tack ❤️ Ja det har stundtals varit väldigt tufft. Sen är det också konstigt vad man kan vänja sig vid. Men Ja jag är duktigt less på den här skaffa-barn-vara-gravid-grejen och vill bara kunna få nå nästa steg. 

    Okej, tack för infon ❤️ Kommer nog oavsett att vänta till minst ägglossning +12. Tycker det är skönare att veta att jag kan lita på resultatet när jag väl testar än att kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan.
  • Rumpetrollet

    Granen123, så glad att höra att du känner att du har gjort ett bra beslut och kan må bättre härifrån! Så bra att operationen gick så bra den kunde! Ta hand om dig och vila så är du säkert snart på banan igen ❤️

  • Rumpetrollet

    Här kom mensen mycket tidigare än beräknat. Är nog inte en helt stabil cykel än. Nu hoppas vi att kroppen nollar och kommer igång som vanligt igen! Ses i septembertråden. 

    1/8 Lorainz


    3/8 lovve123 ➖
    5/8 Juliflicka ➖
    5/8 Annpor ➖
    6/8 hemliganatta ➕
    6/8 Elisand ➖
    6/8 snyfslan ➕
    8/8 Lorem ➕
    9/8 Användare95
    10/8 Skorpan
    11/8 Hejasommaren ➖
    11/8 Miniblomma ➖
    11/8 Aisof
    13/8 Valkyrian
    14/8 estersigne
    15/8 Olliolli ➖
    15/8 Tredje
    15/8 Mothertotwo
    16/8 Neksta
    17/8 am2221
    18/8 En som längtar
    19/8 granen12
    19/8 Tjej90sve 
    20/8 Rumpetrollet ➖
    21/8 Flizz
    22/8 Sarasi
    22/8 Lunyum
    23/8 Nanathalie
    23/8 Vallmo93
    23/8 Loviisa92
Svar på tråden BIM Augusti 2025