Min man är väldigt ledsen över att jag inte blivit gravid ännu och sörjer fortfarande missfallet vi fick för 5 år sedan ibland och speciellt nu när det är såhär tydligt att vi båda vill ha barn och försökt en längre tid. Det har påverkat honom till att vilja vara mer delaktig i processen och veta när jag har äl osv. Vilket jag tycker är jätteskönt. I början var han också med, men sen upplevde jag att han inte ville prata så mycket om det och då kändes det så oerhört ensamt (typ då jag började hänga här på FL för att få utlopp för det lite). Där vi är i processen nu skulle jag nog inte klara det om vi inte kunde vara öppna med varandra om var i cykeln jag är osv, då hade det varit för jobbigt och kämpigt ensamt. Så det hade jag nog inte gått med på. För några cykler sen sa min man efter ett sex att vårt sexliv är ju dött och jag höll med. Men vi sa att det får lov att vara det just nu. Det är en kort period i förhoppningsvis en hel livstid tillsammans. Men nu har jag sagt att vi ska skaffa ett inseminationskit till nästa cykel och skilja på sexen lite mer och testa för jag tycker det känns obehagligt med våra kärlekslösa sextillfällen haha. Och att han vid ett tillfälle förra cykeln för första gången fick prestationsångest och inte kunde komma, har hört att det går lättare för vissa då att inte behöva komma i kvinnan liksom.
För mig är det värt att offra känslan av ett spontant sexliv lite för känslan av att vi gör det här tillsammans. När jag blev gravid oplanerat för 5 år sedan kände jag mig så oerhört ensam först i själva graviditeten (min man var inte glad direkt över det även om det inte var tal om abort), och sen när gick igenom uteblivet missfall i den graviditeten och jag kände mig så ensam i sorgen också. (Var ju under corona så bara jag hade fått va med på ultraljud och sett hjärtat slå osv innan så han kände ingen koppling typ alls till barnet först, började sörja det mycket senare än mig). Den känslan av ensamhet i ett förhållande vill jag undvika, för det tärde mer på vår relation än att saker känns lite tråkigt i sexlivet nu. Dessutom är jag beredd på att när jag väl blir gravid (hoppas!!) så kommer det kännas lite likadant vad gäller ensamheten då i början eftersom partnern inte känner av det som händer i ens kropp osv. Då vill jag inte uppleva det på förhand liksom.
Har såklart full förståelse för att man gör som det passar i ens relation och från person till person, men jag kan själv känna mig lite sur på att det känns så ojämlikt redan i processen. Det är jag som ska hålla koll på allt (naturligt när det gäller min kropp såklart men) och försöka preppa så mycket för att kunna bära liv då tycker jag han kan offra sin känsla av att allt är som vanligt osv. för det.
Miniblomma skrev 2025-07-29 08:55:49 följande:
Tack och detsamma ❤️ Kramar ❤️ Jag är glad att cykeln är hyfsat regelbunden också (28-32 dagar), för det är inte heller något att ta för givet. Visste inte alls hur kroppen skulle reagera efter p-pillerstoppet!
Beslutet var verkligen inte lätt, men jag ser framemot ett plus som båda kan bli glada för denna gång. Sambon har under merparten av förhållandet inte ens vetat om han vill ha barn, så jag är tacksam att det har vänt och på ett sätt tror jag att den oplanerade graviditeten ?hjälpte till? med det. Då var vi tvungna att prata om saken ordentligt och han vande sig mer vid tanken.
Min sambo vill dock inte veta när jag har ägglossning eller inte, utan bara ?leva på som vanligt? och så händer det när det händer. Det blir vanligtvis oavsett med en eller ett par dagars mellanrum och han säger väldigt sällan nej om jag initierar, så det har inte varit några problem hittills, utöver att han åkt iväg med jobb ett par gånger.
Jag har förstått att det kan vara en jobbig sak att det blir en grej med just produktionssex och att det ibland nästan kan bli svårare för mannen när han känner den typen av press, men jag känner mig ibland lite ensam i processen också. Det är också bara jag som sörjer aborten. Han stöttar mig när jag vill prata om det, men han delar inte alls upplevelsen att det varit jobbigt även efter själva avbrytandet. Jag tänker att det är naturligt att det känns olika för oss, men det känns ändå lite jobbigt.
Hur är det för era partners i processen? Har de påverkats mycket av era förluster och väntan till ett plus? Och hur känner de med att planera ?produktionen??
