BIM Augusti 2025

Hej alla!

Jag är så ledsen att behöva vara tillbaka här igen. Inte för att det är nåt fel på forumet, tvärtom är det mer stöd än vad jag någonsin hade tänkt att jag kunde få från ett forum. Men jag trodde verkligen att det skulle gå den här gången. 

Jag och min sambo har haft en rätt lång resa för att försöka få syskon till vårat barn som nu är 3. Jag blev först gravid hösten 2023, var gravid fram till KUB men det visade sig vara en ofostrig graviditet. Sen blev jag gravid igen våren 2024, gick även denna gången till KUB men det var då ett uteblivet missfall. Efter det tog det ett helt år att bli gravid igen. Denna gravidet var väldigt jobbig med så mycket oro pga av de tidigare graviditeterna. Vi gjorde tidigt ultraljud som såg bra ut men vid KUB fick vi dåliga siffror och efter moderkaksprov visade det sig att fostret hade en kromosomavvikelse och vi fick avbryta graviditeten i v 15. 

Det har nu gått ett par veckor sedan avbrytandet och jag väntar på att läka ihop och börja om igen... Jag vet bara inte hur jag ska orka igenom fler försök för att inte tala om en till första trimester när det väl kommer. Även om jag vet att jag kommer göra det ändå. Hur ska man ta sig igenom det? Vad gör ni andra för att orka fortsätta när det inte går som ni vill? 

Jag håller alla tummar för alla er som försöker bli gravida och ett extra tanke till er som försöker igen och igen och igen efter missfall och annat. 

Ja men både missfall och att försöka länge utan att bli gravid är tufft och tärande på sina sätt. Jag tyckte att när vi försökt närmare ett år så kändes det som man började förlora hoppet. Medan att vara gravid är mer hoppfullt men förknippat med så mycket mer oro.
Ja att prata med folk är verkligen bra. Jag försöker också göra det och har tur som har bra vänner. Men det är jobbigt i alla fall. Tänker att till viss del får man nog också förlika sig med att det är jobbigt, för man vill nåt så mycket som man inte får. Men det skulle vara så skönt att bara inte behöva tänka på det, men det är så svårt att låta bli.

Jag håller med om att produktionssex inte blir alls kul efter ett tag. Så insemination kanske är en ide. Vet dock inte om jag skulle våga föreslå det. 

Min man är också helt involverad i processen runt barnförsökandet. Vi har ju hållt på ett tag och jag hade aldrig klarat av att låtsas som ingenting och vara i det helt ensam. Så han får veta precis när det är ägglossning och vi har tagit alla gravtester ihop så vi kan deppa eller fira ihop.
Vi är också i ett stadie där det verkligen är produktionssex och inte alltid så kul alla gånger, så vi är också lite överrens om att det är okej att det inte är så fantastisk även om det såklart är rätt trist att det är så. Jag är ändå väldigt glad att vi båda längtar och sörjer ihop även om sexlivet inte blir så värst spännande. 

3 veckor efter avbrytandet idag och första blanka graviditetstestet. Så då är det bara att invänta ägglossning som jag faktiskt tror är på g redan. 
I all annan misär så är jag i alla fall tacksam att min kropp har ställt om sig snabbt efter alla missfall och avbrytanden även om de varit i andra trimestern alla tre. Man får vara tacksam för det lilla. Förstår att det inte är så för alla. 

Granen123 jag håller alla tummar på att det går bra för dig senare idag! Jag har ingen erfarenhet av x men jag vet hur det är att gå och vänta på ett eventuellt negativt besked. Det är hemskt! Och tiden går så fruktansvärt långsamt. 

Och Nanathalie, jag lider med er. Det är så tufft att försöka skaffa barn och det aldrig blir! Och sådana hållpunkter som en utredning kan ju vara något att liksom hålla fast vid. Inte alltid vården tar hänsyn till de mentala delarna i att få göra en sådan utredning utan ser mest på de medicinska indikationerna. Jag känner själv att jag verkligen vill göra det som går av utredning främst utifrån att det skulle göra det lättare mentalt att orka fortsätta. Jag ska se vad vården säger på mitt återbesök om nån vecka. Jag vet ju att riktlinjerna är antingen ett år utan graviditet eller tre missfall i rad. Vi har försökt i över två år nu, men det tog precis ett år att bli gravid senast och jag har ju två missfall och ett avbrytande pga kromosomavvikelser, så jag kvalar ju egentligen heller inte in på deras kriterier. Jag tror dock att vi nog går privat om vi inte får det från vården. Jag tror jag behöver det för att orka kämpa på. 

Jag fick förresten just en liten blödning, en vecka efter ägglossning. Skulle det kunna vara nidblödning? Troligen är det väl kroppen som inte är helt i balans efter senaste graviditeten, men man kan ju alltid hoppas. 

Granen123, så glad att höra att du känner att du har gjort ett bra beslut och kan må bättre härifrån! Så bra att operationen gick så bra den kunde! Ta hand om dig och vila så är du säkert snart på banan igen ❤️

Här kom mensen mycket tidigare än beräknat. Är nog inte en helt stabil cykel än. Nu hoppas vi att kroppen nollar och kommer igång som vanligt igen! Ses i septembertråden. 

1/8 Lorainz