Vad ska jag göra?

Som det låter på dig hade jag under liknande omständigheter lämnat relationen. Men jag lever inte ditt liv och har bara din korta berättelse. Bara du kan komma fram till vad som är bäst för dig.

Jag tänker att för att kunna hjälpa dig själv och er familj skulle du behöva bli sjukdomsmedveten om vad hennes ADD och eventuella Autism faktiskt innebär att leva med.

Jag har själv Autism/Aspergers syndrom och jag fick krypa till korset och sjukpensionera mig för 2 år sedan då jag gick i väggen för 4 gången och sjukvården sa stopp...   Jag har fostrat tre barn och haft vanliga jobb men på bekostnad av min egen hälsa...  och det har mina barn fått lida för. 

Att du lämnar henne löser egentligen bara ett akut problem men hennes hälsa blir inte bättre av det och hon tar inte bättre hand om barnen av det heller..förmodligen precis tvärtom...  

Ni behöver hjälp av vuxenhabiliteringen. Kanske hon behöver ansöka om boendestöd, hon kan behöva hjälp av arbetsterapeut för att skapa schema kring rutiner i hemmet , hjälp av psykolog och arbetsförmedlingen för att kanske söka om trygghetsjobb/jobb med anpassning eller rent av diskutera pension/sjukersättning.  Allt för att hon ska kunna fungera drägligt och kunna ge barnen en acceptabel vardag. 

Om jag räknar rätt var du bara 21 år när ni träffades, och hon 31. Jag tänker att det inte var lätt för dig i den åldern att bedöma en så pass mycket äldre person då. I jämförelse med dig kanske hon var vuxen då, men nu kanske du har "vuxit om henne".
Jag tror att du bör separera. Kanske kommer hon också att "steppa upp" då, när hon har barnen.

Tack för din input. 

Hon har varit hos psykologer och terapeuter hela livet. Alla de åren jag levt med henne så har hon nog varit på 10 olika utredningar, samtal osv osv. 
Även jag har fått vara "mellanhand" i vissa tillfällen då jag känner henne bäst.. 
Även alla år hon testat olika mediciner men inget fungerar bra.. Jag tror inte att hon behöver en boendestödjare utan istället stå på egna ben.. Hon förlitar sig för mycket på mig och jag driver allt i hemmet mer eller mindre. Då är det enkelt för henne att ta ett steg tillbaka.. 

Tack för din input. 
Hon har i alla våra år förlitat sig på mig och inte själv haft något direkt driv.. Det är tufft.. Ja jag upplever mig själv mycket mer vuxen, även om har en väldigt skojig och tramsig personlighet så är jag vuxen när det behövs. 

Jag har själv börjat fundera på om det är den bästa lösningen.. Fast man är orolig hur det blir för henne såklart och för barnen när de är hos henne.. 

Fast samtal.och mediciner är inte det hon behöver utan hon behöver handgriplig hjälp.
. ... en fungerande vardag med anpassningar och en boendestödjare och arbetsterapeut är just dom saker hon kan behöva för att bli mer självständig.  Dom ser nämligen till att hon gör jobbet själv och kommer slå både dig och henne på fingrarna om det inte är så. Hon får hemlxor att göra som ska dokumenteras och följas upp och redovisas och hon ska själv tänka och berätta hur hon ska lösa uppgiften och vad som inte funkar etc. Det innebär att du måste ta ett steg tillbaka och låta henne göra det hon ska och då får hon också lära sig konsekvenserna av det som inte går så bra. 

Jag tror du har blivit hennes medberoende i er relation och det får du ta hjälp med att ta dig bort ifrån. 

Och allvarligt talat så om vi ska tala klarspråk... .. Om ni serparerar....om hennes insatser och hjälp visar att hon inte fungerar som förälder och vuxen kommer hon inte  kunna ha sina barn ens på halvtid utan ska kanske då se dom på en helg och med hjälp av stödperson.   Då är det du som måste ta 90% av ansvaret och ha vårdnaden.  
 
Jag förstår att du är frustrerad och arg och gärna lägger skuld på henne men hon har papper på att hon har problem av många slag och då är det inte så enkelt att allt löser sig bara du flyttar.   Då hade ju liksom allt löst sig redan om det varit så enkelt... 

Jag tror som du är inne på ts att hon förlitar sig på dig och behöver då inte steppa upp. Jag tycker du ska prioritera dig själv här, det låter som att du vill lämna relationen och när jag läser din text kan jag förstå det. Det låter för tungt. Hon behöver själv rodda i sitt liv och om du inte finns där och täcker upp hela tiden kommer hon tvingas ta tag i det. 

Och det är inte du som ska dra igång massa insatser för henne, boendestöd eller vad som nu nämns i tråden. Då blir det ju bara en till sak för dig att rodda i. Hon får ta hjälp av någon andra än dig om hon behöver stöd. 

Ta på dig kondom om du inte redan gör det.

ADD/Autism är inget som försvinner med tiden eller något man kan steppa upp ifrån. Det är ett funktionshinder som finns resten av livet.  och vartefter barnen växer upp och skapar nya utmaningar kan dessutom funktionshindret ändra karaktär och förvärras. Och ju tidigare du inser detta ju bättre möjligheter har ni att lösa problemet.  
Har hon insikt i sin sjukdomsbild?  Det är nämligen en förutsättning för att hon ska kunna rodda i sitt liv och ta rätt sorts hjälp för att komma vidare.  
En människa med diagnos kan absolut få struktur och ordning på sitt liv men det kräver att hon själv förstår vad hon måste göra. Och att du kliver åt sidan och låter henne ta sin plats - och det kräver att DU förstår vad hennes diagnos innebär . 

Tack för stödet. Det är väldigt kämpigt ärligt talat.. 
Man är väl för snäll och har alltid hoppats på en förbättring. Men det ser inte ljusare ut nu direkt än vad det gjorde för två år sen så man tröttnar.. 
Det känns mest som att man håller henne flytande. 

Bra input. Under en bra månad "får man till det" två gånger.. 

Ja och då kanske du har otur. Vill du inte ha fler barn med denna kvinna så skydda dig.

Jag lägger absolut ingen skuld på henne. Jag har försökt göra det bästa och anpassat livet efter hennes förmåga. Men man tröttnar. Det är tungrott.. 
Idag så gör jag säkerligen 80% av allt i vårt förhållande så det kvittar med tio procent till..
Den stora skillnaden är att hon hämtar/lämnar på förskolan då hon börjar senare och slutar tidigare än mig. Men annars är det jag som gör det mesta.. 

En fråga. Var hon över 30 när ni träffades? Hur klarade hon sig innan ni  blev ett par?  Tycker det är lite intressant i sammanhanget. Har hon klarat vardagen bra på egen hand innan eller ej? sen en annan fundering. Älskar du henne???

Ja hon skulle fylla 32 ett tag efter vi träffades. Bra fråga, hon hade inget vanligt jobb utan ett anpassat jobb som fungerade för henne.
Hon har inte haft något direkt socialt liv alls tidigare. Hon hade väldigt fint hem men prylar överallt. Hon har svårt att skiljas från saker. 

Ja jag älskar henne, men börjar bli less på situationen. Det känns som att jag ger och ger men får inte mycket i retur.. 

Instämmer. Har själv ADD och varit arbetslös i perioder pga utbrändhet. Det har tagit år för mig att komma på fötterna igen, och vidareutbilda mig. Oavsett diagnos så måste hon ta hand om barnen. Men om hon inte lyckas så behöver du ta över. Jag tror inte man ska stanna i något man mår dåligt av, oavsett anledning/orsak.  hon behöver ta tag i sitt liv och kliva upp ur sängen för det gör henne inte mer utvilad. Hon behöver arbetsterapi och arbeta praktiskt med konkreta förändringar i små steg i sitt liv, att arbeta 75% låter dock inte så orimligt lite men hon måste göra mer i hemmet isåfall, om hon inte studerar.