Vart jag än skriver, så är det fel ställe!

Separerade i april förra året efter drygt 20 år tillsammans. Är visserligen inte singel men har en person i mitt liv som jag känt i 25 år och som accepterar mig precis som den jag är. Vi ses när vi båda är barnfria, bor med ca en timmes avstånd från varandra. Med honom kan jag vara allt jag inte kunde vara med exet. 

Ju längre tiden gått nu så märker jag att den gamla, egentliga versionen av mig kommer fram, både vad gäller personlighetsdrag som jag tryckt ner "för då beter man sig inte" till hur jag klär mig. Det har inte varit något tydligt sätt som exet uttryckt sitt missnöje alla gånger (inte när det kommer till kläder iaf) men det har räckt för att jag skulle anpassa mig. 

När jag är ensam och inte kan träffas kärleken så fokuserar jag på saker som får mig att må bra. Något jag inte fått göra tidigare utan att bli kallad egoistisk.