Hej,
Jag undrar lite vad man ger till någon som befinner sig i väldigt tung sorg och skulle gärna vilja höra vad ni uppskattade när ni själva sörjde.
Vad var det finaste någon sa eller gjorde eller gav? Vad gav tröst? Vad kändes äkta? Vad behöver man och vad hjälper?
Kram på er! <3
Hjälp i hushållet. Kom med en matkasse, några matlådor eller se till att vederbörande äter något och duschar och byter kläder.
Gå ut med hunden, ge katten mat , bädda rent i sängen. Gå ut med sopor..
Såna handgripliga saker är guld värda och är oftast det absolut svåraste att utföra av en människa i sorg och också det svåraste sakerna att be någon hjälpa en med.
För mig hade det hjälpt att underlätta med något praktiskt. Typ klippt gräset eller nåt. Köpa hämtmat som jag gillar och komma med hade varit en uppskattad present.
* Fortsätt fråga och bry dig. Sorgen går inte över på en vecka, de flesta omsorger kommer omdelbart men mattas snabbt av.
* Jag vet inte vad sorgen består i men prata om det. Och gärna om positiva minnen. Jag förlorade en partner (han blev 30 år och det var ett mycket oväntat dödsfall) och många frågade inte alls eller frågade om hans död. Jag hade gärna pratat ljusa minnen om honom men fick väldigt få sådana frågor.
* Mat. Det kan ofta vara svårt att äta i sorg. Chans att bjuda på färdiga matlådor? Eller ätsällskap? Om så bara över facetime, matstöd var viktigt för mig i den mest akuta sorgen.
Var närvarande och gör gärna praktiska saker - kom med en maträtt, en matkasse eller lite småsaker som personen tycker om. Hjälp med praktiska saker är jättebra, eller en promenad, en bio.
Min sambo dog plötsligt och oväntat. Min granne kom med bär några timar efter dödsfallet ovetandes om vad som hänt. Blev bjuden på frukost och fick prata av mig. De besökte mig senare på dagen också. Min andra granne var på jobbet men kom in innan de ens kört in bilen i garaget och sa direkt att de fixar gräsmattan framöver. Min väninna som bor 3 timmar bort styrde om sitt liv och var här 1 vecka. Hennes syster hade t om lagat ett par omgångar färdig mat. Fick både omsorg och praktisk hjälp. Min syster som bor 40 mil bort såg till att hennes handikappade man fick åka på rehab så hon kunde komma.
Efter lång sjukskrivning och rädsla att jobbarkompisarna skulle vara rädda för att prata med mig, vilket jag förstår är svårt, kom min närmaste och mötte mig i dörren första dagen. Det var så så snällt.
För mig var vardagen det svåraste att hantera. Fixa käk, handla, ta hand om mig själv, fixa allt praktiskt men framförallt att få prata, att någon orkade lyssna. Vissa saker berättade jag säkert 10 ggr för samma person för hjärnan "slutar funka" när något traumatiskt händer.
Så mitt råd till dig TS, hjälp till med vardagssysslor som mat och tvätt Och ta dig tid att lyssna och prata om personen vill det.
Att nån finns och vill prata och umgås ifall personen har energi för det, bara vetskapen av att en sann vän hörde av sig.
Jag hade ingen att prata med, insåg inte heller hur viktigt det är och vad det hade betytt.
