Hur är det att växa upp i två hem?

Fast de du känner vars föräldrar skilde sig, hade de bara ett hem? Hälsade de bara på hos den andre föräldern?

Ja, jag hälsade bara på hos min pappa.

Fick aldrig ett rum där eller hade en enda leksak där eller ett klädesplagg. Allt skulle mamma stå för och jag fick helst inte finnas medan han lekte häradsbetäckare för då minskade ju chanserna att få någon ny naiv kvinna på kroken.

Vi skickade skolkort till honom varje år till jul men aldrig att han haft ett enda framme.

Vi har ingen kontakt idag sedan 28 år.

Mina föräldrar gick i sär när jag var ca 6 år. Hade aldrig några problem med att pendla mellan två hem! Mina föräldrar bråkade aldrig utan skötte allt snyggt så det var aldrig några konstigheter 🙂 När jag var tonåring fick jag bestämma själv vart jag ville bo och då bodde jag mest hos massa mamma 

I princip ja.

Jag och min syster växte upp med mamma men hälsade på pappa på loven. Han bodde 50 mil bort.

Två av mina kompisar växte upp med ensamstående mammor och pappor som var helt frånvarande. 

En tredje kompis växte upp med båda föräldrarna, men de skilde sig när hon gick i gymnasiet. Detsamma gäller en släkting.

Ingen har pendlat mellan två hem. De har bott hos den ena föräldern (i ett fall pappan), men varit hos den andra föräldern ganska ofta, om denna funnits med i bilden.

Inte heller bland våra barns kompisar finns någon som vv-pendlar, de flesta lever med båda föräldrarna. Men jag vet andra barn som bor vv.

Mina föräldrar separerade när jag var 3.
Jag levde ur en resväska tills jag var ca 16 och började bestämma mer själv vem jag skulle bo hos.

Gick då från varannan vecka till varannan helg hos pappa

Hade inte önskat det för någon

Tråkigt att det inte fungerade.

Känner också ett gäng (som jag inte nämnde ovan), som bodde hos sin mamma och var hos sin pappa varannan helg. I ett fall tvärtom, bodde hos pappan och hälsade på mamman ibland.

Men ingen som bodde lika mycket hos båda föräldrarna.

Jag tror att det handlar väldigt mycket om hur föräldrarna hanterar det och varför det är så avgör om det blir bra eller dåligt.

Mina föräldrar vara aldrig ihop, de "bara" fick barn tillsammans, vilket för de mar ett aktivt beslut att göra och inte en hejsan-hopsan-ons-barn. Vilket är helt andra förutsättningar än två föräldrar som till exempel var ihop och bodde ihop men när det blev barn så krashade förähållandet, kanske med ilska, bitterhet mm. 

Det betydde ju att jag faktiskt hade två hem, inte ett hem och ett hus där en förälder bodde där jag hälsade på och sov på soffan någon gång i månaden. Jag hade allt jag behövde i båda hemmen, och tog aldrig med m ig något annat mellan dem än favoritgosedjuret och kläderna på kroppen. Mellan dem var allt likadant. Inte exakt samma varenda pinnal, men samma viktiga regler, samma idéer om uppfostran. Sen hade de så klart olika personligheter, men de så att säga drog åt samma håll. 

Jag växte upp som "varannan vecka"-unge och jag hatade det. Men det var egentligen inte själva boendesituationen som jag avskydde mest (även om det var ganska bökigt att "flytta" varannan vecka) utan andra saker. 
När jag var 15 bestämde jag mig för att bara bo hos min ena förälder för jag orkade inte fram och tillbaka-livet längre. 

Mina föräldrar checkade ut från föräldraskapet kan man säga när dom separerade (jag var 11 då) och jag var ensam hemma mycket på båda ställena så efter något år kändes det bara löjligt att jag skulle hålla på och byta hem varannan vecka "för att" när mina föräldrar ändå knappt var där. 

Låter inte som det är varannan vecka grejen är problem i sig. 

Jag passar på att träna, handla osv när barnen är hos sin pappa. Barnen har allt de behöver hos oss båda men om något saknas kan jag eller barnen gå till pappan 200 m bort och hämta. Den lilla tid jag är med barnen vill jag ge dom full fokus. 

min kille har ungefär samma upplägg med sina barn. vi båda har våra barn lite mer än halvtid. Varannan vecka men olika bytesdag och extra på loven. 

Utcheckandet var en grej. Men ja, det var ganska bökigt tyckte jag att byta hem varannan vecka. Packa alla grejer, landa på andra stället, vardagen, och sen på helgen packa igen och byta. Det var som att man var på väg någonstans hela tiden. 

Vad skönt att du som förälder får en ledig vecka då du kan passa på att träna och sånt. 

Jag läste en gång om en familj där föräldrarna var dom som flyttade ut varannan vecka, och barnen bodde kvar.