Vill inte ha analsex!

Jag har sagt att jag inte vill och att det gör ont, men tror att han kanske tänker att jag ?kanske kommer tycka det är skönt när vi sätter igång?, Eftersom att jag har tyckt om det en eller två gånger för länge sedan. 
Sen tror jag han tycker att jag kanske kan stå ut med nån gång ibland för att göra honom glad, jag har oxå tänkt på det att jag kanske kan stå ut med det en gång om året eller liknande för att han ska vara nöjd. Det är därför jag ?försöker vilja? men jag vill verkligen inte, och han vet det, iaf blev han nog påmind om det igår. 
Jag har känt en gång för några månader sedan att jag eventuellt var sugen på att testa, men jag sa inget för att jag var rädd att det skulle bli såhär, att jag skulle ångra mig och inse att hag inte ville och då skulle han bli sur eller besviken. 
Men varje gång som vi har gjort det & de slutar dåligt, har varit för att jag absolut egentligen inte varit sugen eller velat gjort det.
Jag tror han vet men jag försöker ändå för hans skull.
Jag vet som många skriver att hans beteende inte är okey. Jag ska nog göra som många skriver och ta och prata med honom på allvar, och vara rak och tydlig med hur jag känner  och om han inte kan acceptera det så får han välja att lämna. Jag vill såklart att det ska gå att lösa, för han är bra för mig på många andra sätt, men denna biten är verkligen jätte jobbig för mig. Och igår vart det verkligen otroligt jobbigt! 
Men jag tror att även han tycker att detta är jätte jobbigt, vilket gör mig så ledsen. 
Jag tror han känner dåligt samvete eller något sådan med tanke på hur han betedde sig på morgonen..
Men som vissa skriver att han har nån ?störning?, han har ingen störning men jag vet att han har begränsningar.

Han är inte så emotionell av sig. Han har vissa sociala svårigheter, med att läsa av andra och sådan. Vilket jag vet. Därför klandrar jag mig själv för detta oxå, att jag borde säga ifrån och inte ?låta han göra? det, för han kanske inte förstår helt att jag inte vill när jag låter honom. 
Men samtidigt har jag svårt att tro att han verkligen inte förstår när jag sagt nej många gånger och när jag suckar, säger att det gör ont, säger ajjj & spänner mig osv. 

Det låter kanske som att han har jätte stora svårigheter, men det är inget som andra märker, eventuellt lite i vissa situationer men jag som partner märker tydligt att han har vissa begränsningar vad gäller förståelse för andras känslor, emotionellt, och i samspel med andra människor och att läsa av andra, eller typ att han är obrydd, detta har vi pratat om oxå och han erkänner oxå det. 
Jag har inte sett detta som en negativ sak då jag är raka motsatsen, alltså väldigt emotionell och empatisk, till en gräns då detta blir väldigt utmattande, jag tänker väldigt mycket och stressar över mycket.

Han är raka motsatsen vilket hjälper mig att balansera upp mina svårigheter väldigt bra. Han är alltid tydlig med vad han tänker och väldigt lugn och neutral i (för mig) stress fyllda situationer. Han är okomplicerad, rak och enkel att förstå. 
Men dessa sidor blir även ett hinder i situationer som den jag beskrivit. Det låter kanske som att han är en okänslig person, men det är han inte. Han bryr sig, hjälper mig, lyssnar på mig och stöttar mig i vardagen på det sättet som jag behöver. 

Jag råkade trycka på 👎, det var inte meningen.. 
Tack för dina svar, det är till hjälp, skönt att höra från andra utifrån. 
Jag vet egentligen oxå att det inte alls är okey, och jag hade nog rådit min vän att lämna om hon skulle brättat liknande till mig.  
Jag vill bara så gärna få det att fungera eller lösa ut det, att det ska bli bra. Eftersom jag verkligen djupt älskar honom..
Vi har varit tillsammans några år (vill inte säga exakt för anonymitet) & vi har haft en del hinder på vägen som vi tagit oss igenom. Och jag ser så mycket positivt han bidrar med till mitt liv oxå. Jag har tänkt hela tiden att jag vill gifta mig och skaffa barn med honom & vi har pratat om det och har andra livsplaner och erfarenheter tillsammans. Det är så mycket jag ger upp ifall jag skulle göra slut för detta.
Men när det här igår hände, så blir jag så förvirrad och besviken för jag vill inte att min/våran framtid ska vara såhär.

Ja det är ju så det är.. men jag pratade med honom igår och det löste sig tillslut efter vi bråkat. 
Jag sa att han måste sluta försöka ha analsex med mig eller tjata om det. 
Han sa att det är sån skillnad på där fram och där bak, det är som att jämföra en avsugning med en av runkning. Och så frågade han när vi ska ha det då? 
Jag sa bara att jag vill inte ha analsex, inte alls som jag känner nu.
Då blev han tyst o fundersam, han kollade runt och suckade och såg typ besviken och ledsen ut. 
så jag frågade vad han tänker om det & då sa han att han känner att han inte vill ha sex med mig alls, när jag säger så. Jag frågade varför? 
då sa han att han känner knappt att han ens vill få mig komma då. Eftersom det är hans prioritet varje gång vi har sex att få mig att komma (sant). 

(Antog att han menar att han anstränger sig för min skull och då borde jag anstränga mig för hans skull med anal) 
Men då brast det för mig, jag var i eld Och lågor och började skrikgråta och säga som att inte jag anstränger mig eller gör allt för att du ska känna dig nöjd oxå?!
Ska jag behöva tvinga mig själv att stå ut med att det känns som mitt rövhål ska spricka och att det gör ont och jag får ångest, för din skull. MÅSTE JAG GÖRA DET FÖR ATT DU SKA ENS VILJA HA SEX MED MIG ALLS?! 

och till det svarade han: Nej självklart inte!.. lugna ner dig.. 
och så när de lugnat sig efter ett tag frågade jag honom igen ifall han inte vill ha sex med mig alls om jag inte går med på analsex & då sa han ne han vill bara ha sex, det är lugnt. 
Så jag tror att det löste sig Till slut ändå? 
blod svett och tårar senare.. nee men jag tror att det kanske löst sig. vi får se..

med att vi tagit oss igenom svårigheter eller hinder, menar jag att vi har tyckt olika om saker och ting och haft skilda syn på saker och ting och även haft saker som vi inte uppskattat hos varandra som vi har arbetat oss igenom och ändrat på och löst situationer där vi tyckt olika genom att kompromissa eller bara acceptera olikheterna. 

Ja, med att han kastade stolarna i samband med sexet eller precis efter gjorde hela den upplevelsen värre och mer obehag och skuldkänslor.

Men generellt i allmänhet så är jag ingen bättre än honom, när jag försökte prata med honom dagen efter och han inte verkar fatta hur illa jag tycker att det är, då blev jag så arg och frustrerad så jag skrek och slet mig loss från han och slog honom på armarna för att släppa mig, endast för att Jag blev så arg, frustrerad, ledsen.. 
Det är inget jag är stolt över, men jag menar att jag agerade oxå utåt.
När jag var yngre levde jag väldigt självdestruktivt och jag hamnade i situationer där jag blev sexuellt utnyttjad av äldre män i allafall vid tre tillfällen som jag kan minnas.
Så jag har varit i såna situationer som jag inte vill minnas, men jag tror att det bubblar upp undermedvetet av detta, för jag känner liknade negativa känslor, såklart inte alls i samma utsträckning.. Men jag känner ingen känslor jag haft. Jag tror att det gör detts värre och jag fick tillexempel två såna frustrations utbrott under gårdagen, som jag inte alls brukar få nu för tiden..