Han vill slå mig

Jag är tacksam för ditt meddelande också för att få en annan synvinkel. Jag ser att många uppfattat det som att min sambo nekar att han sagt så, men det har han aldrig gjort. Han är fullt medveten om vad han sagt och vi har pratat om det efter tjafsen. Han har som sagt aldrig slagit mig och jag är mycket väl medveten om att jag inte är perfekt heller. Jag kanske säger saker som gör honom upprörd. Och som du skriver så spelar det väl roll hur saker sägs. 

Jag är tacksam för ditt meddelande också för att få en annan synvinkel. Jag ser att många uppfattat det som att min sambo nekar att han sagt så, men det har han aldrig gjort. Han är fullt medveten om vad han sagt och vi har pratat om det efter tjafsen. Han har som sagt aldrig slagit mig och jag är mycket väl medveten om att jag inte är perfekt heller. Jag kanske säger saker som gör honom upprörd. Och som du skriver så spelar det väl roll hur saker sägs. 

Tack för dina tips! 

Jo, det är som du misstänker, han kontrollerar mig inte på något sådant sätt alls. I det avseendet har vi en vettig relation. Och just därför tror jag innerst inne att han aldrig skulle slå mig, men det kan jag ju aldrig veta. Men som du (det var väl du?) skrev tidigare så kan ju det vara hans typ av "självförsvar". Men oavsett känns det inte bra när han säger så, men jag ska vara uppmärksam!

Men mitt syfte med detta inlägg var att höra om folk tycker jag överreagerar eller inte och få input från lite bredare perspektiv och det har jag fått och är jättetacksam för.

Jag försvarar inte någon. Jag gjorde detta inlägg för att få lite större perspektiv och uppskattar olika synvinklar och inte bara inlägg som säger "lämna honom!". Ni vet bara min sida av detta och därför uppskattar jag tankar från olika håll för att JAG ska kunna reflektera och bestämma hur jag ska gå vidare med detta.

Sen håller jag absolut med om att det inte är rätt att hota med våld oavsett hur provocerd man blir. Men ingen är perfekt och jag tror att alla någon gång sagt något man inte menar i ren frustration.

Som sagt, jag försvarar ingen, varken mig själv, min sambo eller någon här överhuvudtaget. Men jag uppskattar alla tips, råd och diskussioner här som får mig att reflektera och få ett större perspektiv på det hela, oavsett om det är råd som "lämna honom!" eller "han menar nog det inte ocj kommer nog aldrig slå dig".
Hoppas du förstår mig

Så är det absolut, han kan gå om han vill det. 
Han tycker nog inte att det är så illa. Som jag skrev i mitt första inlägg så älskar han mig och säger att han vill leva sitt liv med mig. Våra tjafs är väl "inte så illa" men oavsett säger han dom orden och det kan ju vara hans aggressionsproblem, bara tomma ord, eller att han faktiskt menar det. Men vilket av de det är vet jag inte

Ja jag håller med om det, att man ska känna sig trygg oavsett om man bråkar eller inte. Det är så jag vill ha det ja. 

Ja troligtvis kan det ju finnas någon där ute som kan ge mig allt jag vill ha. Men har inte hittat den personen ännu, inte i någon av mina tidigare förhållanden... 

Tack! Ska fundera och försöka ta upp det med honom vid tillfälle. Jag kan ju börja där och se hur han reagerar på det. Tack för dina tips! 

Nej jag mildrar inte hans beteende, det är inte det jag menar. Jag menar bara att jag sitter inte här och skriver att min sambo hotat mig bara sådär, det har varit under ett bråk/tjafs och jag tycker att det aldrig bara är ENS fel att två bråkar. Jag menar att jag också är orsaken till att vi bråkat, men oavsett så tycker jag inte att det ger han rätten att säga att jag förtjänar en smäll. Så jag håller helt med om det du skrivit. Sen har jag sett att någon tolkat det som att han förnekar att han sagt så, och så är det verkligen inte. Men som du skriver "om jag inte hade gjort så så hade det nog inte hänt", så tänker jag ju ibland tyvärr...

Det har du rätt i, kan ju mycket väl bli lika mot barnet om vi skaffar barn.... 
Tack för dina tankar! Jag måste fundera över en hel del 

Anyhow, det mesta har redan framgått för dem som klarar av att läsa en tråd. TS kunde inte föra en diskussion med sin pojkvän utan att försöka säga något som sårade. Precis som majoriteten av kvinnor gör när dom tror att dom ska få övertaget i debatten.. TS vet det, jag vet det, alla som faktiskt läser vet det. Människorna som tummar upp och ner inlägg vet det, även fast dom inte gillar att känna igen sig själva i den realiteten. Resten av fantasierna ni har för att copea med era tillkortakommandne får ni fylla i bäst fan ni vill. 

Lite kul ändå att du paketerat ihop varenda en av mina poänger och försöker leverera tillbaka dem. Fast med fler versaler och pekpinnar denna gången som om det plötsligt blev till din... Nästan som att du inte motarbetat mina inlägg igenom hela jäkla tråden. Välkommen till verkligheten, antar jag? (även fast jag ser att du inte riktigt ens är där än) 

Vad snackar du om? Blev du sekundärkränkt eller något? 

Dessutom skrev du precis nyss att "Att TS och hennes kille båda är skyldiga till deras bråk" kom du fram till för typ tre sekunder sedan. Det har jag sagt igenom hela tråden att det är något som har gjort så att han säger som han gör.. 

Men det var inte förens TS själv började erkänna det lite smått, som du själv började låtsas att du alltid haft den åsikten. 

Skönt när "hittepågänget" börjar lämna tråden. 

Vi har pratat om det i lugn och ro när vi båda varit på bra humör. Han ber om ursäkt och säger att han aldrig skulle slå mig även fast han sagt som han gjort. Han förstår att jag blir ledsen och rädd men samtidigt säger han att han lessnar ur ibland på mig och håller inne mycket aggressioner och tankar som han vill få ur sig.
Jag lever med en kronisk sjukdom som påverkar både min energi, mående men också vårt förhållande. Han menar att han får ta mycket skit när jag är i en svacka med min sjukdom.
Jag vet faktiskt inte vad ska göra, jag förstår ju honom på ett sätt men jag har faktiskt inte valt detta med sjukdomen....

Ja så är det ju. Han stöttar mig mycket och jag kan egentligen inte önska mer i det, jag är jättetacksam för hans stöd i min sjukdom. Men som han nämner det så rinner hans bägare också över till slut och det är just dom tillfällena jag inte tycker om och som han blir "aggressiv", utan att slå mig visserligen men ja, du vet vad jag menar...
Åh, parterapi har jag aldrig tänkt på, tack! Ska kika vad det finns för möjligheter här där jag bor.

Nej det tror jag inte, men det är så att det inte är aktuellt med barn på ett tag, pga min sjukdom. 
Men jag förstår dig och jag håller med. Men det är svårt, för vi har mycket bra stunder tillsammans också. Jag vill inte ta ett förhastat beslut. Jag tänker att ingen är perfekt och inget förhållande är perfekt. Är gräset grönare på andra sidan liksom? Jag försvarar absolut inte hans beteende nån stans men jag försöker bara få lite perspektiv. Finns det något par som varje gång under tjafs eller bråk känner sig bekväm? Som sagt, jag försvarar ingen och är jättetacksam för allas svar här som får mig att få lite större perspektiv på det hela

Tog upp detta med honom nyss igen. Att jag blir väldigt obekväm och ledsen när vi tjafsar eller bråkar och han säger att jag förtjänar en smäll. Han sa att han aldrig skulle lägga ett finger på mig. Jag sa att det kan jag ju aldrig veta men att detta är min känsla. Jag såg att han tog åt sig och så kramade han mig och sa "Jag vill inte få dig att känna så, jag vill aldrig att du ska känna dig obekväm när vi tjafsar. Jag ska verkligen tänka på det och ska bättra mig." Sen sa han faktiskt "och blir det inte bättre så måste jag ta hjälp". Och det gjorde mig faktiskt glad att han sa så. Jag har aldrig nämnt det någon gång, att han behöver ta hjälp för sina aggressioner. Men detta kändes bra. Sen återstår det ju att se om det blir så. Men bara detta fick mig att faktiskt känna att han förstår mina känslor och att det är fel.