Känslor seperation

Jo jag vet att det är kanske dumt att träffa killar.  Men för mig känns det så viktigt med närhet och sex så det har liksom gjort att jag inte kan låta bli. 
Hur ska man kunna leva utan det?

Samtidigt som jag kan förstå på mitt mående och beteende att jag kanske behöver läka mer och hitta mig själv innan jag blandar in någon annan. 

Men ibland vill man mera, man mår ju bra av närhet och någon som ser dig och är nyfiken. 

Jag vet att jag vill ha en man som ser mig.  Som tycker om att umgås och vara tillsammans. Innan levde jag för familjen och det kändes som jag har tre barn.  Men den jag var ihop med tyckte vi umgicks bara vi satt i samma rum. Det är inte att umgås och vara ett par i mina ögon.
Jag vill ha någon som gillar att komma ut och göra saker och aktiviteter tillsammans

Jag ägnar mycket tid åt mina hobbys som är styrketräning, dans, simning och promenader. 

Kan inte säga att jag bara är ute efter att ligga.  Utan jag vill träffa någon som jag vill träffa flera gånger. 

Träffar en nu men jag blir så osäker på hur killar funkar.  Varför de förändras i meddelande när de är väldigt på i början.  Trevligt när vi ses men desto tystaste i chatten. Hur ofta ska man skriva.  Vad är normalt? Hur vet man om personen är intresserad?  

Att ta avstånd så länge känns konstigt. 

Har mycket vänner men de är väldigt upptagna med sitt.  Ingen som lever samma liv och det känns såklart väldigt tråkigt.  Vilket gör att man sitter själv när man inte har sina barn. 

Börjar känna mer och mer att det ni skriver är rätt. 
Vi har träffats under ca 3 månader och gjort aktiviteter och haft sex.  Men nu är han mer och mer frånvarande på meddelanden.  Intresset verkar ha svalnat. Förut skrev vi hela dagarna.  Nu dröjer det timmar innan han ens kollar.  Förut svarade han direkt. 
Fy vad tråkigt att dejta om detta är det man får gå igenom gång på gång

Hur gör man det? 
Nu kan jag inte sluta tänka på alla olika scenarion om varför det blev såhär...