Min syster är hemsk

Det hade kunnat vara min syster som skrev detta. Hon har alltid sett på mig precis som du ser på din. Jag själv upplever att syrran bär på en del saker från vår uppväxt som hon tar ut på mig. ?Om min syster inte varit så självcentrerad så skulle våra föräldrar gett mig mer uppmärksamhet och märkt att jag mådde dåligt och då skulle mitt liv blivit helt annorlunda?. Typ sådant. 

Nu menar jag inte alls att det skulle vara så i ett fall. Men det är alltid svårt att ge råd när man bara får den enas version.

Hur som helst är det ofta svårt att förändras när man är så pass gammal. Du beskriver att hon var såhär redan som barn, så det är väl antagligen ett starkt etablerat personlighetsdrag eller mönster. Samtidigt finns det en risk att hon tar illa upp om du nämner det här. Så frågan är om det är värt det? Ibland är det bättre att hålla sina syskon lite på avstånd, tänker jag, och umgås med dem i de doser man känner att man orkar med.

Lider HON av att vännerna försvinner av (för henne) oklar anledning? Eller verkar hon nöjd? Det spelar också in tänker jag. 

Det hade kunnat vara min syster som skrev detta. Hon har alltid sett på mig precis som du ser på din. Jag själv upplever att syrran bär på en del saker från vår uppväxt som hon tar ut på mig. ?Om min syster inte varit så självcentrerad så skulle våra föräldrar gett mig mer uppmärksamhet och märkt att jag mådde dåligt och då skulle mitt liv blivit helt annorlunda?. Typ sådant. 

Nu menar jag inte alls att det skulle vara så i ett fall. Men det är alltid svårt att ge råd när man bara får den enas version.

Hur som helst är det ofta svårt att förändras när man är så pass gammal. Du beskriver att hon var såhär redan som barn, så det är väl antagligen ett starkt etablerat personlighetsdrag eller mönster. Samtidigt finns det en risk att hon tar illa upp om du nämner det här. Så frågan är om det är värt det? Ibland är det bättre att hålla sina syskon lite på avstånd, tänker jag, och umgås med dem i de doser man känner att man orkar med.

Lider HON av att vännerna försvinner av (för henne) oklar anledning? Eller verkar hon nöjd? Det spelar också in tänker jag. 

Har du någon gång pratat med henne om att du misstänker adhd? Många som får diagnosen som vuxna upplever det som en lättmad och även om det så klart hade varit bäst om hon fått när hon var yngre är det inte för sent. 

Jag har ett barn med adhd och det är ju något vi jobbar aktivt med, så att vårt barn inte ska bli som din syster. Dessa barn behöver tydligare vägledning och jag fattar att du inte orkar med din syster, men kanske blir det lättare om du kan tänka att hennes beteende delvis beror på att hon inte fick det stöd hon hade behövt när hon växte upp. 

På många sätt liknar min storasyster din syster.

Hon var en mobbare som barn och hade inga riktiga vänner, bara yngre barn som hon skrämde till lydnad. Prinsesslekar var hon ointresserad av men hon gillade att leka "polis", vilket innebar att hon slog andra barn, band fast deras händer bakom deras ryggar och stängde in dem i ett förråd som var "fängelset" och lät dem stanna där tills deras föräldrar hittade dem.

Det närmsta man kan säga att hon haft i vänskaps-väg var en blyg och hämmad tjej som hon bossade runt under högstadietiden, samt ett par tjejer som nog mest bara umgicks med henne för att ha en syndabock när de ställt till med dumheter under gymnasietiden. I vuxen ålder har hon haft några ytliga bekantskaper som nästan alltid tagit slut efter att hon hamnat i konflikt med dem.

Hon verkar inte lida nämnvärt av att inte ha några vänner, däremot går hennes liv under om hon inte har en man (eller flera) i sitt liv. När vår mamma gick bort i julas blev det riktigt illa för henne, vilket jag förstår. Mamma var nog den enda trygga punkten hon hade i sitt liv, även om mamma utsatte alla oss döttrar för misshandel.

Vi har två småsystrar som hon vuxit upp med men aldrig haft någon riktig relation till, de har liksom bott under samma tak men aldrig lärt känna varandra. Pappa har hon alltid varit utåtagerande och avvisande mot. Jag och småsystrarna däremot har en fin relation med varandra såväl som pappa, men vi alla bröt kontakten med både storasyster och mamma för många år sedan.

Jag skulle säga att storasyster är, trots att hon rent kronologiskt är närmare trettio, egentligen är mer som en riktigt trotsig trettonåring mentalt. Hon tycker att de flesta är dumma i huvudet, att alla andra har fula kläder och är pinsamma och tråkiga och att hon är jordens mittpunkt. Hennes största intressen är att scrolla på telefonen, se på realityserier, prata om killar (såna som hon träffat på Tinder eller popstjärnor, fiktiva karaktärer eller någon random kille som gick förbi på stan, så länge det är en kille verkar hon bli besatt), bli full varje helg och köpa godis och skräpmat så fort hon får lite pengar.

Jag har försökt ha kontakt med henne men det är inte hållbart, jag har ett litet barn och hon kan verkligen inte förstå varför barnet kräver så mycket tid av mig, tid som enligt henne borde spenderas på henne. Jag har blockat hennes nummer för hon kan ringa tjugo gånger på fem minuter om man inte svarar, och bombarderar en med sms och meddelanden under tiden. Oftast ringer hon då för att hon behöver pengar eller skjuts. Att ta bussen är hon såklart alldeles för fin för, och lånar man inte ut pengar är man en svikare och hon hotar att skada sig själv. Samma visa varje gång.

Hon har ju lyckats hitta någon som vill gifta sig med henne. Tror du att hon manipulerar honom (eller värre), och han har hamnat i normaliseringsprocessen och inte kan ta sig ifrån henne? Kanske behöver han hjälp innan han blir fast i äktenskap?