Vuxen son blir aldrig vuxen

Menar du att en 28-årig son fortfarande bor hemma hos er???? 

Du behöver ställa krav och ultimatum på din man. Antingen flyttar sonen, eller så blir det skilsmässa. Ni ska absolut inte försörja en vuxen mansbebis. Ni gör karln en otjänst. 

Det låter som att du beskriver en funktionsnedsatt ung man som behöver hjälp från fler/andra samhällsinstitutioner än bara arbetsförmedlingen. 

Hur pass mycket har man utrett hans svårigheter? Har det gjorts någon npf-utredning? 

Ja, det där är ju inte normalt.

Jag har på nära håll genomlevt 20 års storhelger och födelsedagar med en sådan person och det blir inte roligare när de blivit medelålders och föräldrarna fortfarande daltar med dem som om de vore 6 år. Och övriga syskon i kullen dessutom blir orättvist behandlade och/eller försummade.

Personen i vårt fall fick vi till sist veta att hen har både ADHD och borderline, och rätt typiskt är då att alla andra är idioter och man fungerar inte i arbetslivet.
Om personen i alla fall hade vett att vara tacksam mot sina föräldrar som hållit den borta från KF och försörjt till stora delar så är det väl en sak. Men typiskt för den personen var att hen var elak mot alla och skyllde allt dåligt som hänt i livet på föräldrarna. För personen klarar inte av psykologiskt att vara så dysfunktionell och då måste de ha något att skylla på så de kan skärma av sig från känslan av misslyckande. Och självklart mår de också väldigt dåligt ofta.

Ni behöver stöd och proffshjälp för att ruska om den här sonen och lära honom se vad han kan göra i livet. Jag tycker att ni redan borde haft detta på plats om din man inte vore så medberoende.

Mitt ultimatum till dem hade varit: Antingen söker ni båda samtalshjälp ihop och hittar en väg till habilitering så sonen kan bli (mer) självständig, eller så flyttar jag ut. Ni har 18 månader på er att åstadkomma det från nu. Sonens pengar att röra sig med minskas med en summa per månad för terapin, så har han en morot att skärpa till sig.

Du ställer dig i lägenhetsköer redan nu så att mannen fattar att det är allvar.

Det är dags nu!
Antingen åker latmasken ut eller så tar du ditt pick och pack och går.
Jag skulle personligen välja det senare eftersom den slashasige sonen alltid blir ett stridsäpple mellan dig och din man oavsett om sonen bor hos er eller flyttar. 
Sök bostad, se över din ekonomi, prata med dina egna barn om hur du tänker och känner - de är ju involverade i det sker och kommer att ske.Barn skyr förändringar, men om du ärligt talar om hur det är och hur er ekonomi fungerar får de kanske en annan bild av familjelivet.

Hur har du och din man pratat om saken? Vänder man på steken så är ni en del i att sonen trots sin ålder inte är en självständig, vuxen individ. Han kanade behöver utredas och få stöd från samhället, vilket ni hindrar genom att stötta på ett onormalt sätt så att han klarar sig. Med en sån utgångspunkt så kanske din man lyssnar bättre. Säg att det är för sonens skull du vill ha förändring.

Tack för era svar. För er som undrar. Sonen har en lätt ADD så det vet vi, men han kan tyvärr inte få mer stöd än det han redan fått. Han har fått extra stöd via AF och FK blandannat för att komma ut i sysselsättning och jobb. Han är väl fungerande i andra delar, och har inga svårigheter att vara handlingskraftig och ta initiativ när det är ngt som intresserar honom. 

För er som undrar om jag pratat med min man?som jag skrev i min trådstart?JA. Det har jag. Massor! Men det är alltid en het potatis och minsta lilla som uppfattas som kritik gällande sonen så slår min man bakut. Det gjorde han när sonen var två år och det gör han nu. Han ställer som sagt enormt mycket högre krav på våra gemensamma barn än på sin son. Vår 15 åring har betydligt högre krav på sig tex. 

Så snart jag försökt prata om sonen så blir vi osams. Tyvärr. Det är tack vare mig han till slut fick sin ADD diagnos, men det tog många år innan min man ville undersöka det, sonen var typ 18 när han fick diagnos. Jag har stöttat sonen så mycket jag kan, hjälpt honom med CV, puschat mm?men jag orkar inte mer. Minsta motgång så ger han upp och min man tycker det är ok. Han har haft flera chanser till jobb, men det har alltid varit nåt som är fel och då struntar han i det och min man tycker det är ok. Nu börjar det dock bli absurt, grabben närmar sig 30 och pappa köper till och med lördagsgodis åt honom, inte ens det behöver han göra själv. Frustrerad 😕

Som någon nämnt, så är din make väldigt medberoende. Både han och sonen behöver terapi, tror jag. 

Men jag anser framför allt att du måste tuffa till dig och ställa ultimatum. Någon av er, du eller hans snart 30-årige son, ska flytta! 

 Kan vara det sjukaste jag hört. Nog att jag hört om vuxna barn som bor hemma, och i betydligt högre ålder. Men där har dom fått betala både hyra och mat och skött allt själva.

Och där de oftast handlar om individer som är långtidsarbetslösa, sjuka, tar hand om sjuka föräldrar eller har skulder/betalningsanmärkningar som gör att dom inte får hyra lägenhet. Jag ställer alltid upp på mina barn. Och skulle aldrig skicka ut dom på gatan, för att bli hemlösa. Men med motkravet att då betalar dom sin hyrdel, betalar och sköter sin egen mat samt allt annat som räkningar, vård etc.

Problemet kommer nog tyvärr inte upphöra om han flyttar. Då detta även ligger i föräldrarnas/förälderns fel. Vet vuxna 30 åringar som fortfarande får matlådor av sina föräldrar, samt föräldrarna kommer städar och köper mat. Fast dom bor i eget. Curlandet är boven.

En undersökning nyligen visade att ca 52% av föräldrarna låter sina vuxna barn bo hemma utan att betala för sig. Det är alltså mer än hälften.  Och förklarar en hel del.

Om din son dessutom ska flytta, se till att han får ett fast arbete först. Han kommer inte få hyra en lägenhet idag. Då inkomstkraven och kraven att få hyra förändrats markant. Tillfälliga och osäkra inkomster så som a-kassa, aktivitetsstöd etc godkänns inte. Tänk på att många hyresvärdar dessutom kräver x2 eller mer inkomsten emot hyran.

Men ni kanske har det bra ekonomiskt och funderar på att köpa honom en bostadsrätt?  Sen kanske man får inse att alla ens barn inte kommer plugga på universitetsnivå. 

Det viktigaste är hitta ett fast arbete till honom först och främst. Tyvärr är det ännu svårare med människor som har diagnoser eller funktionshinder idag.

Hej ts.
Föreslå till din man att ni har två bostäder.
Du bor i en bostad och han bor i en bostad med sin snart 30-åriga son.
Din man kan sova över i din bostad om och när du vill. Då kan han umgås med 15-åringen
Ni separerar helt era ekonomier. Du ska inte bidra med en krona till sonen.

Jag hade blivit galen om jag var du. Unna dig en förändring

Håller med.