Hur kan man tycka att det är jobbigt att vara ensam?

Det är nog ganska bra att du är själv, eftersom du inte förstår att folk har olika behov.

Vissa har ingen alls i livet...men vill ha.

Det intressanta är varför man har olika behov. Jag har svårt att se att de som inte klarar av att vara ensamma är särskilt nöjda med sig själva. De står ju inte ut i sitt eget sällskap.

Du förstår fortfarande inte...

Undrar jag med. Finns väl inget skönare än att bara få vara ifred, rå sig själv, göra som man vill utan att folk har åsikter om det, som kan vara fallet om man lever i ett förhållande. Man kan slappna av på ett helt annat sätt. Jag tror att framförallt män inte har förmågan att på samma sätt uppskatta ensamhet som oss kvinnor, kanske för att det för dem ligger någon "prestige" i att till varje pris försöka få sex eller skaffa en partner. Jag tror att det många gånger har att göra med att män vill visa upp "trofeer" för andra män, att för dem dra till sig kvinnor är något som får dem att tro att de blir sedda upp till av andra män.

Därför att dom flesta människor har ett behov av närhet och ett behov att behöva någon.  Men sen finns det lite mer "sällsynta människor" som klarar av att vara helt själva och inte behövs någon.

En psykolog jag hade, för att bearbeta mitt trauma.
Sa att det tydligen är väldigt ovanligt för en kvinna. Eftersom kvinnor av naturen är mildare och ofta behöver skydd. Men jag är precis tvärtom. Jag tror att vågen tippade över och jag helt plötsligt fick nog.

Och insåg att efter allt jag genomgått själv, helt på egen hand. Utan något stöd. Faktiskt fick mig att inse att jag fixar det på egen hand. Jag ger inte mycket för bullshit om att vi är flockdjur och att det är starkt att behöva någon. Allt det där är designat för att vi ska tro att vi måste behöva någon. Så behöver det inte vara. Jag är ett levande bevis för det. Har inte heller något bekräftelsebehov.

Å andra sidan litar jag inte på någon, oavsett kön. Det är lätt att bli besviken på människor som ras. Jag har sett för mycket skit. Och det finns inga bra människor. Bara falska som ska "klättra" socialt och som är ute efter något för egen vinning. Vill jag få något gjort, gör jag det själv.

Jag håller mig på min sida, så kan de hålla sig på sin är mitt motto. Har noll intresse av människor och bekantskaper nu för tiden. Känner mig mätt. Finns inget som intresserar mig.

Vill du veta det ironiska? Min psykiska hälsa har aldrig varit bättre.

Löste det fetade och höll med helt. Mycket bra skrivet!

Sedan läste jag nästa stycke. Du skriver att människor är falska egoister. Är du det också då?

När ensamheten inte är frivillig är den inte lika kul.
Jag trivs i mitt eget sällskap och har i perioder ett stort behov att bara vara och DÅ mår jag hur bra som helst!
Lika väl som jag behöver egentid behöver jag också vara social och umgås med andra! 

Är nog så för de flesta? 

Det är lätt att säga att det är skönt att vara ensam när man har andra människor omkring sig, när man har tillgång till andra. Jag tyckte också att det var skönt att vara ensam när jag var barn och hade en familj, klasskamrater, och ett slags socialt sammanhang. Idag har jag inte det, och kan känna mig väldigt ensam ibland. Jag har liksom ingen att tanka det sociala behovet hos. Även om behovet inte är så stort så finns det där ändå. Men jag är samtidigt folkskygg då jag varit utsatt för diverse som get mig c-ptsd, plus att jag är autistisk, så jag har mycket små möjligheter att bryta den ensamheten. Internet hjälper, men kan så klart inte väga upp för faktisk, fysisk interaktion.

Skönt att du lyckats bryta sig fri och är lycklig nu. Är själv så trött på människor och ogillar andra generellt. Bortsett från min egen familj som jag skapat. Vill mest bara umgås med min man och mina barn. Alla andra kan vara. Att vara själv från dem ibland är dock också skönt så ibland ger vi varandra egentid.

Har fortfarande vänner jag anstränger mig för att träffa ibland men det har blivit mer sällan. Tror jag kanske hade blivit lyckligare om jag bara var ärlig mot mig själv med att de inte ger mig så mycket och sluta lägga så mycket energi och ansträngning på att träffa dem. För hur mycket bryr man sig om varandra egentligen? 

jag har dock slutat med sociala medier och mår så mycket bättre nu. Känner inget behov mer av att dela med mig av mig själv till människor som ändå inte bryr sig om mig på riktigt. Vem ska man imponera på liksom? 

För att svara på TS fråga så förstår inte jag heller hur man inte kan gilla att vara ensam. Men folk kanske har olika socialt behov och behov av bekräftelse. Relaterar inte mer.