Orlimligt skönt att ha huset för sig själv - bör jag bli särbo?

Tillägg : det är även mycket lugnare och skönare och jag får mer gjort när bara frun är bortrest, även om barnen är hemma. Det är som att hon drar en massa tid och energi till sig utan att man märker exakt hur. Borde man inte känna att det blir lättare om man är två vuxna hemma? 

Det är nog supervanligt att känna så. Dra inga höga växlar eller gör något förhastat som att göra slut. Njut bara av stunden som sig bör.

Här pratar du om er, men vi vet inte vad hon skulle säga om dig. Vi vet inte heller vad som gör henne så att hon alltid skriker.

Hur är du själv som partner? Hjälpsam, omtänksam på t ex. Hemma uppgifter eller med barnen?

Har hon någon anledning som du tycker som gör henne så att hon har dålig humör? 
Har hon alltid varit så i erat liv?

Fundera och den som behöver förändra sina beteenden ska ta ansvar och bli rättvis istället att man tycker bara om sig själv och lämna barn och familj.

Det krävs väl inget geni för att räkna ut att det är enklare att klä och mata bara sig själv och hantera sin egen disk än fixa till hela familjen, där ena barnet vägrar äta x,y, z så det ska lagas alternativ mat osv osv? Samt att bara plocka upp sina egna saker istället för barnkaoset, och slippa hitta på en massa att göra med barnen?

Men de åren går rätt fort och när barnen är 15 kan de i regel fixa mat själva (om man lär dem detta), om de ens är hemma.

Är jag ensam och det är varmt på sommaren kan jag ta ett ägg och kaffe till lunch och lite skinka, ost, oliver och melon med ett glas vin till kvällen. Det ger väldigt mycket mer tid till att fixa med hus eller hobby, men jag tycker inte riktigt att jag bör kasta ut mannen ändå fast han ofta gnäller om vad det ska bli för mat när jag inte alls är hungrig.

Vad är orsaken till att din fru är på dåligt humör, skriker och inte kan kontrollera sitt humör osv och vad gör hon/ni åt att det ska bli bättre?

Det kan ofta vara mer krävande även med en annan vuxen då man kan behöva kompromissa och alla människor har sina sidor. Vissa mer än andra såklart och då gäller det ju att man har hittat en person som man matchar med och som man vill vara med på det stora hela.

Jag älskar och vill vara tillsammans med min man till jag dör men jag känner också att det kan vara skönt när han är borta. Det är definitivt lugnare hemma 😁 Vet också att han tycker att det är skönt att vara själv.

Känner igen mig. Det är jätteskönt att vara själv några dagar på sommaren.

Men det är inte värt att vara borta från barnen halva deras barndom.

Det går otroligt fort till barnen blir vuxna och man sitter ensam

Jag tror hon har någon lindrig form av autism, odiagnostiserad. 
Hon kan prata väldigt länge om väldigt smala vetenskapliga ämnen utan att man själv liksom hänger med, samtidigt som hon börjar titta på klockan när jag försöker få en konversation. 

Hon lägger väldigt mycket tid på att reflektera och försöka förstå sina egna känslor men verkar ha lite svårt att se hur det hon gör och säger påverkar andra. 
Också att hon verkar inte riktigt kunna bonda med andra känslomässigt, utan mest intellektuellt. .
Hon har också svårt med fysisk kontakt, det kommer inte naturligt varken med mig eller barnen, och hon vill oftast bli lämnad ifred. 
Finns det tid över vill hon oftast lägga den på att vara ensam och meditera eller göra yoga eller vara ute i naturen hellre än att umgås. 

 

 

Tror de flesta män känner så faktiskt.

Rätt skönt att ha en fru som inte behöver bekräftelse...

Det är ju bra att hon reflekterar men det verkar ju inte bli nån förändring så varför söker hon inte hjälp ? Det är ju inte ok att inte kunna tygla sitt humör eller vara otrevlig.

Nåja, så kände jag med exet också.

Mvh
Kvinna

Jag är kvinna, särbo, inga barn. Vi har pratat om att flytta ihop men jag är faktiskt inte alls säker på att jag vill det. Jag älskar att kunna vara helt själv i flera dagar i rad. När vi umgås så kompromissar vi båda en hel del då vi gillar/ogillar olika saker. Det funkar tack vare att vi är särbos men jag tror inte någon av oss, framförallt inte jag, skulle må bra av att vara sambo. Jag behöver att kunna vara helt själv och göra precis vad fan jag vill, när jag vill och hur jag vill. Och slippa lyssna på något min partner lyssnar/tittar på och få ha det helt tyst. 

Sen är det faktiskt lite najs att få avstånd till varandra och hinna sakna varandra emellan varven. Samtidigt är det lättare att behålla sitt "jag" när man är själv. Man får nya idéer, kan skapa egna/bättre rutiner och leva på ett sätt som är mer optimalt för en själv. Och när man själv mår bra så blir man per automatik en bättre version av sig själv inför sin partner. Win win.

Då du beskriver din fru så låter det som ganska problematiska saker. Jag hade nog iaf själv tyckt det, och det låter som att du också funderar kring de. Har din fru egenskaper m.m. som väger upp eller ser du mest svårigheter i relationen? 
Man kan i sig både älska ngn och tycka det är skönt med egentid, vilket du säkert också vet. Men här låter det mer som att det är relationen du funderar kring. Hur du trivs i den, om du känner dig tillfreds med vardagen. 

Troligen skulle även din fru må bra av att ha huset för sig själv. Så om du planerar in en resa med dig och barnen så hon får lite egentid i huset så kanske hon orkar med vardagen bättre sen.

Jag är gift och har tonårsbarn (övre tonåren) och vi alla i familjen längtar efter att vara ensamma hemma. Den som får minst egentid hemma är jag, mamman. 

Särbo vore nog egentligen idealet. Bara lite för dyrt i Stockholmsområdet.

Berätta lugnt och sansat i en neutral situation hur du upplever henne, och att du känner dig så fri och avslappnad när hon inte är hemma. Sen kan ni diskutera verkligheten. Var inte rädd, båda kan bli mycket lyckligare.