• Anonym (TS)

    Min nya insikt om relationer

    Jag, kvinna 40 år, har precis insett att det är fel på mig och jag vet inte hur jag ska fixa till det.

    Jag gjorde nyligen slut med min pojkvän sedan 1 år. För att det kändes som att mina känslor dött och det blev tråkigt.
    Men så känner jag nu efter ca 1,5 mån att det kanske var fel beslut.

    Och då har jag börjat granska mina tidigare relationer. Jag räknar 3 av dem. Första sambon som jag var tillsammans med i 7 år. Sen var jag tillsammans med en i 1 år. Sen nästa sambo i 8 år.
    Vad har dessa gemensamt? Jag har efter nåt år känt att det är lite tråkigt och börjat söka andra mäns uppmärksamhet. Flirtat och mot första sambon var jag otrogen. Även om jag haft fina män som behandlat mig väl så har jag tröttnat och sökt andra män. Med min senaste pojkvän gjorde jag inte det utan gjorde bara slut istället. Och han är nog den finaste man jag träffat. Aldrig blivit behandlad så väl. Och så gör jag såhär!

    Känns som att jag typ är dopamin-knarkare och när förälskelsen lagt sig så är det inte lika spännande och härligt. 

    Jag vet att jag är hemsk och jag vill verkligen jobba med detta, men jag vet inte hur. Någon som funksr/funkat som jag? Någon som har några råd?
    Jag längtar efter djup och trygg kärlek nn när jag får det så tröttnar jag. Helt galet!

  • Svar på tråden Min nya insikt om relationer
  • Anonym (TS)

    Tack för alla era svar!

    Jag vet att jag har betett mig illa. Och jag har nu insett mitt mönster och vill verkligen inte fortsätta såhär. Jag vill absolut inte såra dessa bra män. Och därför vill jag jobba med mig själv men jag vet inte hur. Jag vill verkligen dela mitt liv med någon så att bara acceptera att jag är såhär vill jag inte. Men jag vill heller inte såra någon mer. Funderar på om terapi skulle kunna fungera.

  • Anonym (TS)
    Anonym (Elina) skrev 2025-08-01 08:47:05 följande:
    Självklart ska hon vara förälskad men hon behöver lära sig se bortom förälskelsen och bortom sina önskedrömmar.  Kan vara så att hon ignorerar röda flaggor för att hon så gärna vill ha den där kärleken att hon inte ställer krav och längs med vägen blir besviken, frustrerad  och får sin illusion krossad . 
    Det är ganska vanligt att bli kär i drömmen om den eviga kärleken utan att reflektera över om man ens passar ihop.
    Fast jag har inte ignorerar några röda flaggor utan verkligen träffat fina män. De har behandlat mig väl och vi har funkat bra ihop. Men så tröttnar jag. Tar honom för givet. Behöver inte "jobba" för att få honom.

    Och jag vill verkligen inte vara såhär! Jag vill vara lycklig och glad över att ha en fin man. 

    Jag tänker inte gå in i en relation igen förrän jag fått ordning på detta.
  • Anonym (TS)
    Anonym (Elina) skrev 2025-08-01 11:08:00 följande:
    Röda flaggor kan likaväl vara dealbreakers och värderingar och att du kompromissar med dig själv.  Det måste inte vara uppenbart skitstövlar för att vara en röd flagga.  
    Men om man t.ex ser till min senaste pojkvän. På pappret var vi perfekta ihop. Massor gemensamt, liknande värderingar och så. Det enda där vi krockade lite var att han är "stökigare" än jag som gillar att ha städat och iordning. 
  • Anonym (TS)
    Anonym (Jag med) skrev 2025-08-02 14:51:34 följande:

    Oj vad jag kände igen mig i dig TS. Jag har varit likadan. jag har alltid gjort slut i mina förhållanden. Även varit otrogen och blivit förlåten. Jag kände faktiskt att jag behövde ett år ensam för att på den tiden reda ut vad det var för fel på alla karlar jag träffade. insåg efter mitt år som ensam att alla män jag varit tillsammans med är olika, så det kan knappast vara att de har något gemensamt? Men det jag däremot insåg var att jag alltid lämnade relationen när jag blev uttråkad. Som jag senare kunde konstaterade handlade mer om anknytning. När jag blev trygg i relationen så stack jag.
    så jag har fått arbeta jätte mycket med mig själv för att bygga upp min anknytningsmönster. Idag har jag en fin relation och jag har lärt mig att det jag fruktade för tidigare är något många kämpar sig till.


    Jag är fullt medveten om att problemet ligger hos mig. Efter separationen från barnens pappa levde jag ensam i 2 år så jag har inte kastat mig in i relationer. Men jag känner att min senaste plågar mig. Han är så jäkla bra och jag kastade bort det. Vi har pratat efter det tog slut och han pratade då om just anknytningsmönster. För ju tryggare jag blev desto tråkigare tyckte jag att det blev. Samtidigt som det är precis det jag vill ha. Jag blir frustrerad på mig själv.
    Men jag känner inte att jag blir rädd och drar mig undan, det sker omedvetet. Och jag vill verkligen jobba med detta.

    Fint att höra att du lyckades jobba med dig själv och nu lever i en kärleksfull relation.
Svar på tråden Min nya insikt om relationer