Leva med sitt snedsteg

Om du verkligen vill sabba ditt förhållande så berättar du. Vad jag vet har inget förhållande i min bekantskapskrets överlevt en sådan bekännelse. 

Jag gjorde misstaget att berätta för min partner om en fyllegrej som hänt för flera år sedan. Observera det var inte ens hångel utan bara några pussar under en blöt kväll med barndomsvänner.  Detta tog tydligen bort all tillit min partner haft för mig.

Jag ångrar bittert att jag berättade detta.

Jag kan ärligt säga att jag ångrar att jag berättade. på den andra frågan har jag inget enkelt svar eftersom reaktionen på något som knappast var något att bry sig om blev för mig, totalt överraskande. 

Om min partner hade berättat om samma händelse för mig skulle jag bara ha skrattat. Det hade ingenting med varesig sex eller känslor att göra, det var bara en fyllegrej som gamla kompisar roade sig med.  Så jag måste säga att jag ångrar inte detta. 

Vad jag däremot har lärt mig är att man aldrig kan anta att en annan människa reagerar som man själv skulle ha reagerat.  Och att det är bäst att hålla tand för tunga när det gäller sådant som kan missuppfattas.  Om jag skulle ha varit otrogen kunde jag förstå att min partner skulle tappa förtroendet för mig, och jag skulle nog ha ångrat mig efteråt, men detta var långt ifrån otrohet.

När jag idag tänker på det här inser jag att det var nog bäst som skedde. 

Om man gör slut eller slutar lita på sin partner pga någon enstaka fyllepuss, var förhållandet kanske inte så stabilt till att börja med. Det låter som en extrem överreaktion.

Otrohet är en annan sak. Jag räknar även hångel till otrohet, men mindre allvarligt. Vår relation hade definitivt överlevt något sådant om det var en engångshändelse. Ingen av oss är särskilt svartsjuk och skulle aldrig kasta bort allt vi har utan vidare.

Upprepad otrohet är en annan sak, särskilt om det finns känslor inblandade. Naturligtvis finns det en gräns för vad jag skulle kunna förlåta eller leva med, hur mycket min man än ångrade sig och bad om en andra chans.

Generellt tycker jag att man ska vara ärlig mot sin partner. Men om det bara hände en gång och det är överspelat, kanske du ska fundera på för vems skull du egentligen berättar. Vad gör det för nytta nu?

Att fortsätta gå bakom ryggen på sin partner är en annan sak, eller om man har känslor för någon annan. Då blir frågan snarare om man bör fortsätta vara tillsammans, inte bara om man bör berätta eller inte. Vissa verkar vilja ha kakan och äta den, men livet funkar inte så. 

Den förklaring jag fick var att eftersom jag inte berättade direkt efter att det hände så hade jag gått bakom hennes rygg och svikit hennes förtroende.  

Vill minnas att jag blev överraskad över ordvalet, hade aldrig hört henne använda de orden förut. Det var liksom väldigt högtravande och lät inte som henne, helt enkelt.  Fick direkt känslan av att det var en upprepning av något någon annan sagt.

Nu är det några år sedan det hände och vi har gått skilda vägar, men det sticker fortfarande lite i mig, att jag så att säga fick skulden för att relationen tog slut. Önskar att vi kunnat avsluta på ett bättre sätt, inte minst för barnet som kommer att växa upp med vetskapen om att hennes far svikit hennes mor.

Jag har en känsla av att min fd partner använde denna händelse som en väg ut ur förhållandet.  Om jag hållit tyst hade hon blivit tvungen att avsluta vårt förhållande på annat sätt.