Hur hantera barnets förälder?

Blev tyvärr ett nytt uppdaterat inlägg då det gick iväg innan jag skrivit klart.

Hej!
Vi har hamnat lite av ett dilemma.
Vi fick nya grannar som har ett barn som är 4 år. Min minsta är 5 år. Deras 4 åring vill leka med våran 5 åring så fort hon har möjlighet. Min 5 åring tycker det är kul att ha en kompis (vi bor på landet och har bara en granne). Våra grannar skiljde sig dock och nu så har hon barnet varannan vecka. Min 5 åring ser fram emot den vecka vår granne har barnet hos sig och hennes barn vill väldigt gärna leka med vår 5åring när hon är här. Hon kommer oftast o knackar på dörren o vill leka. Det dilemma som börja dyka upp är att när  mamman hämtar sitt barn hos oss så vill barnet sällan gå hem, så det slutar ofta med gråt och skrik. Likaså kan det vara så att barnet springer ut och vill leka när vi kommer hem och då säger mamman "nej" då det är sovdax eller de ska iväg på något. Mitt problem är att mamman väldigt ofta säger "ni kan leka imorgon" till barnen. Sen åker hon bort med barnet hela dagen. Mitt barn blir så klart väldigt besviken när hon inser att det inte blir lek som utlovat.  Mitt barn säger ofta; men x mamma sa ju det. Nu under sommaren har det  hänt varje vecka när hon  har barnet. Ska tilläggas att de leker inte varje dag. Jag tycker det är jobbigt att se mitt barn besviken och funderar lite på om mamman använder sig av den tekniken för att slippa gråt o skrik? Jag säger aldrig så till hennes barn, jag är väldigt försiktig med att lova något till något barn för jag vet hur mina barn reagerar när det inte blir som utlovat.Jag försöker tala om för mitt barn att inte "lita" på att de kan leka som utlovat, vilket också känns fel. Vill ju att mitt barn ska kunna känna att de kan lite på vuxna. Tänkte höra mig för om någon varit med om något likande? Hur hantera ni det? Eller har någon inputt? Jag tror inte mamman gör det med vilja, men det blir så tokigt. Jag vet inte heller om eller hur jag ska ta upp det med henne. Tror hon kan vara lite känslig för "kritik", vilket det blir om jag tar upp det, även om det inte det som jag vill. Jag vill bara att det inte lovas något som sen inte blir. 

Tusen tack för alla svar!
Visste inte att det var en accepterad metod att lova andras barn att leka och sen inte mena det (även om syftet troligen är att slippa ett trilsket barn). Jag har det senaste halvåret sagt till mitt barn att inte räkna med lek, men min 5 åring har ändå svårt att ta in det när det är mamman som säger det. Det accepteras bättre om barnet sagt det, men det inte blir av. Då behöver jag lite tips på hur man får min 5 åring att fatta att mamman inte menar det hon säger? Detta sker varje vecka barnet är här. Eftersom hennes barn springer över till oss och vill leka så fort de är hemma (utan mammans vetskap ibland), så används metoden flera gånger. Ibland utlovas lek senare under dagen flera gånger, sen kan de i slutändan leka 2 dagar senare en kort stund. Så mitt barn kan hoppas och vänta i flera dagar. Det är som sagt inte något som sker enstaka gånger, utan det sker varje gång barnet är här och ibland stämmer det mamman säger (vilket troligen förvirrar mitt barn). Själv blir man ledsen inombords när ens barnet så stenhårt tror på mamman och väntar hela dagen på att leka.
Jag har börja minimera skadan genom att försöka få mitt barn att inse att mamman inte menar det hon säger (vilket mitt barn inte förstår och där mottagets som sagt tips). Jag "skickar" inte SMS eller ber mitt barn gå dit och fråga om lek, allt för att hon inte ska bli besviken eller att mitt barn ska vara en "jobbig" unge som kommer jämnt. Så leken baseras endast på att grannens barn vill leka med mitt och mamman skickar SMS Ibland om de kan leka så jag tror ändå att det finns ett intresse, så det gör mig kluven detta med lek när det gör mitt barn mer besviken än glad. 

Tusen tack för förslagen 🙏
Jag har nog försökt förklara på många olika sätt (det tjatas ganska bra varför det inte blev lek som utlovat 😉). Problemet för min 5 åring är att hon verkar inte vilja ta in det jag säger.
Jag säger numera VARJE gång; räkna inte med att ni leker som x sagt. Dagen efter så kan barnen leka för då funkar det. Jag har också förklarat precis det du skriver. Att det var något som hon bara sa för X var ledsen och ville inte gå hem. Problem är att det mamman säger även det när det inte är skrik och gråt. Så min 5 åring har svårt att ta in det jag säger för det stämmer ju inte det mamma (eller pappa) säger heller....  Så hagla på med tips 😉. Det finns säkert någon som har något smart som jag kan använda mig av 😄

Det jag vill säga är att mitt barn kopplar ihop det dom sägs är inte det som görs. När jag säger "räkna inte med lek" så blir leken som utlovas. När jag säger "det var något hon sa för att X vart så ledsen när hon skulle gå hem". Så kan mamman säga när de ska åka iväg. Vi ska ju åka till X, men ni kan leka imorgon (när hennes barn kommer över för att leka utan mammans vetskap) och det sker utan skrik och gnäll och så blir det ingen lek morgonen efter. Jag har hittat på otaliga saker som gjorde att de inte blev någon lek. Vilket jag får äta upp sen när mitt barn får veta sanningen.... X var inte alls på förskolan (på en lördag 😉) hon var på köpcentrum 🤣. Hon var inte hos sin pappa, de var hos sin mammas kompis och hälsa på.... Ja, ni fattar. Men det kanske finns något universalt som går att använda som jag inte kommit på än 🤔😃

Vill poängtera för dig och även för vissa andra i denna tråd som verkar tro att jag inte tillåter att mitt barn blir besviken att det blir hon många gånger i alla möjliga sammanhang och det tycker jag är nyttigt. Men (detta är min åsikt). Ett beteendemönster där man "ljuger" som får konsekvensen att någon blir besviken (för att underlätta för sig själv) är inget jag står bakom och är inget jag vill att mitt barn ska acceptera eller utöva när hon sen får egna barn. Där har vi olika syn på vad man tycker är ok och sådant är livet, man tycker olika. Det finns två anledningar till att hon inte bara får gå dit och ringa på. Den största anledningen är ju att mamman lovar lek senare som inte blir, mitt barn blir ledsen och besviken (vilket hela tråden handlar om). Tankarna har även gått att då det utlovas lek senare men som inte blir av, att mamman inte vill att de ska leka och då kanske initiativ till lek vara från mammans sida. Mitt barn (liksom hennes) kan leka med andra barn. 

Tack för dina idéer ska definitivt testa något av det 🙂.
Jag funderar lite ibland hur hennes barn tar det för hon tror ju också på sin mamma. Hon har vid två tillfällen sagt att mamma sa att vi skulle få leka och så blev det inte så för vi skulle göra ditt o datt istället och jag ville leka. Vid ett tillfälle säger barnet till mig att mamman sagt att vi "inte hade tid", fast det inte var sant (spela dock med, men min 5 åring var inte sen att påpeka att vi inte alls varit upptagna 🙈. Försökte släta ut med att de fick leka nu istället).
Har även märkt att barnet börjar även säga när mamman kommer för att hämta hem och utlovar lek senare: "Lovar du det! Lovar du det!". Så jag tror att hennes barn också är lite förvirrad ibland vad som gäller. Inte bara mitt barn.

Kanske kan vara så, men det är för oss är ingen skillnad med hennes "metod" mot i början när mitt barn gick över och knacka på o fråga om lek. Så lite inrutat är det nog också. 

Mitt barn leker med andra barn (bortsätt från förskolan). Dock blir det inte varje dag utan mer på helger eftersom vi inte bor så nära andra barn och jag har fler barn som tar vår tid. Det finns en "bästis" som det leks en del med. Dock ska det passa för dem o för oss och det kräver skjutsande så det blir ju mer planerat och det blir väldigt ofta så som det är sagt. Vi (och även dem) skjuter på våra saker för att de ska bli lek som planerat. Jag har ju äldre barn och har inte haft mammor eller pappor som använt detta med att utlova lek som inte blir av så frekvent och kanske lite slentrian, så det är nytt för mig. Någon enstaka gång kanske, men inte i denna kalibern.
Jag tror mitt barn tycker om känslan att kunna leka med någon nära (bara gå ut på tomten) och till viss del även spontant. Bor man i bostadsområde så är det kanske lite mer "vardagsmat", inte på landet.
Jag tror faktiskt att det finns andra barn som mitt barn hellre leker med än vår grannes barn. Så jag tror inte det finns beroende på det sättet. Det frågas mer om "bästisen". Grannungen brukar dra i håret/slå/putta mitt barn när det inte får som det vill (vilket inte uppskattas av mitt barn). Den relationen finns inte med de andra barnen som det leks med. Klart att det kan bli kiv någon gång, men detta sker ovanligt ofta när de leker och det är inte bara mot mitt barn som slag utdelas. Mitt barn brukar säga att idag slog X mig bara en gång. Jag hör mamman aktivt säger ifrån när detta sker, så det är väl en fas som hennes barn går igenom, men det är ett beteende som mitt barn snappat upp och som troligen gör att de inte är "bästis-relationen" (än)