Min far är en tickande bomb

Anonym (Anonym) · 2025-08-04T15:03:13+02:00

Hej, Jag är en person på 30+ som inte längre vet vad jag ska ta mig till. Jag ska försöka summera detta så kort och koncist som möjligt, men viktigt att poängtera att detta är något som pågått i snart 20 års tid. Min far är stundtals en helt fantastisk människa, mjuk i kanterna, rolig, stöttande, omtänksam, intresserad osv, men alltför ofta så exploderar han och blir en helt annan person, när han fått alkohol i kroppen. Vi pratar inte om någon mindre personlighetsförändring, utan snarare en helomvändning där total avsaknad av moraliskt kompass infinner sig, han hotar, han kallar mig ord man inte kallar någon, han ljuger (alltså verkligen vänder 100% på sanningen till sin fördel) och blir helt otroligt narcissistisk. Då kommer den rimliga frågan - Varför blir han så?Jag vet inte, man får inte ha en annan åsikt, säga emot eller för den delen råka göra något fel. Reaktionen behöver inte komma på studs, utan den kan dröja några dagar tills att han har tillräckligt många % i kroppen för att totalt flippa. Det ska även tilläggas här att jag är extremt medveten och ödmjuk när jag är i närheten av honom, och har gått på äggskal runt honom senaste 15 åren just för att inte väcka björnen som sover, jag är livrädd för eventuell reaktion. Det har kommit till en nivå senaste 10 åren som gör att jag mår otroligt dåligt över detta och jag faller in i mörka perioder som fylls av mörka tankar som ingen människa bör tänka. Han dricker inte varje dag, men däremot varje helg, och det är då det börjar hända saker. Jag hade ett samtal med honom om detta för några år sedan som var jättebra, där fick jag förklara hur jag mådde och hur det får mig att känna, men nu har beteendet kommit upp till ytan igen. Enligt honom själv har han inga problem med alkoholen och har ALDRIG haft heller, och så har han sagt i 20 år, trots att alla relationer han har förstörts pga hans alkoholvanor. Min mamma skiljde sig från honom pga detta, han har ingen relation med mitt syskon pga samma orsak och nu är det påväg åt samma håll med mig, jag har bara "hållit ut" lite längre. Jag vill verkligen inte bryta kontakten med honom pga jag vill att mina barn ska ha en relation med honom, men jag orkar verkligen inte längre just nu, och eftersom han totalt blundar för faktumet att han har problem gör det svårt att få honom att söka hjälp med sina problem. Även om han kanske inte dricker sju dagar i veckan och konstant är på fyllen, så förstör han sitt liv genom att gå över gränser som bör vara otänkbara. Jag drunkar i min egna oro och destruktiv känslor kring allt detta, och känner att bägaren har runnit över. Jag har aldrig fått en ursäkt och aldrig blivit visad att han värderar mig. Det är bara honom det är synd om, hela tiden. Sist men inte minst, så har han hela mitt liv fått mig, mitt syskon och min mamma att känna enorm tacksamhetsskuld. Han har tjänat bra med pengar och hela livet trott att kärlek kan köpas. Vi har alltid varit mycket tacksamma, men hur mycket måste man tacka för samma sak? Sedan jag blev vuxen har jag fått klara mig själv, men jag ska fortsätta tacka för utlandsresorna när jag var tonåring. Det är inte meningen att någon ska tycka syn om mig här, jag vill genuint lösa det här bara. Är det möjligtvis någon som befinner/har befunnit sig i samma situation som mig? Löste det sig? Hur? Sa ni upp kontakten? Har jag missat något magiskt trick i min roll som hobbypsykolog senaste 15 åren? Tack på förhand.

Klockren beskrivning av min far, minus alkoholen.

Han har troligen ADHD (hans andra fru var i vården och det var hennes diagnos på honom) och är så där oberäknelig helt utan alkohol. Men självklart var det inget fel på honom och han hade aldrig något att be om ursäkt för, han hade ju rätt. Även när han exploderade på mina halvsyskon (då 7 och 9 år) och sa att han hade ställt in familjens Disneylandresa över en skolväska som stod på fel ställe, och de storgrät och mådde dåligt i tre långa dagar. Men han hade ju inte menat det på riktigt, det var ju ett roligt skämt!

Det finns mycket värre saker också men jag ska bespara er det.
Jag bröt med honom för många år sen och har aldrig sett tillbaka.

Det går inte att tvinga hela omgivningen att gå på äggskal jämt och sen explodera över slumpvis liten skitsak. Ingen vuxen person med självkänsla och integritet köper det beteendet. Dessutom är det väldigt skadligt för barn och jag hade sett det som ren barnmisshandel att utsätta barn för honom.

Ha inte dåligt samvete, ta hand om det enda liv du har.

Min far är en tickande bomb

INNEHÅLL