Har andelen narcissister ökat?

Är väl bara ren okunskap 

Nja, jag har hört alltför många säga exempelvis "jag får sån ångest av att åka karusell" när de egentligen menar att det känns pirrigt. Eller "jag har världens största ångest inför dejten imorgon", när de egentligen menar att de är förväntansfulla. Då används ångest verkligen fel. Ångest innebär att man bara vill fly därifrån och går omkring med en känsla av att något är allvarligt fel. Att vara lite nervös och spänd är en annan sak.

Jag sitter ju tyvärr med den erfarenheten själv med den panikångesten jag beskrev. Men så är det inte längre.

Det kan ju vara okunskap. Men jag kan dock också slänga med det ordet på exakt det viset, det har nog blivit ett sådant ord som man slänger med. 

Lite hånande kanske mot de som har vidrig ångest men som sagt jag har själv haft det och jag tar inte åt mig om nån säger så ändå. För jag vet vad riktig ångest är 

Jag säger det nästan varje dag. Kanske för jag kommit över den där perioden där jag hade riktig. Jag ser lättare på det.

Men jag märker också att ordet används mer, precis som ordet pucko, mongo , luffare osv förr, de användes också fel 

Men absolut , det är fel egentligen. Men för mig är det en avdramatisering

ursökts många inlägg 

Jag tror också att det är okunskap. Om ett ord slängs omkring hur som helst så är det inte konstigt om det är många som inte vet vad riktig ångest innebär.

Precis som "cp" var ett skällsord när jag var ung, som skulle betyda att någon var dum i huvudet. Cp-skada har ingenting med att vara ointelligent att göra, men än idag händer det att jag hör vuxna människor som tror att cp är synonymt med "utvecklingsstörd" eller "efterbliven".

Många har blivit så pass egoistiska att de kan betraktas som narcissistiska, då de utvecklat egenskaper som kännetecknar narcissisters.

Jag tror att vi människor är bättre än vad vi någonsin varit i relation med andra. Vi har mycket mer kunskap nu. Tyvärr tror jag däremot att vi blivit mer och mer individuella och det kan vara väldigt bra om man samtidigt lär sig att respektera andra. Jag tror dock att det är många som växer upp idag som blir lyfta på en piedestal och aldrig möter motstånd, eller som på olika sätt får lära sig att det är så otroligt viktigt att vara självständig. Märker att många tänker olika om vikten av detta. Men jag tror att vi människor mår väldigt bra av att leva i samspel med många människor och känna att man bidrar. Vikten av att en by formar ett barn. Att lära sig att det finns andra människor vars känslor är lika viktiga som mina och att jag behöver förhålla mig till dem, på samma sätt som mina känslor är lika viktiga som deras. Individualiseringen skapar lätt skyddsmekanismer som är toxiska för sin omgivning. Istället behöver jag bidra på olika sätt, för att inte bara andra ska må bra, utan även för att jag i ska må bra. Jag tror därför att vi inte har massa narcissister, men att det är många som är toxiska i relationer i dag. På 80-talet då solidaritet var ett fint ord fanns en mycket större förståelse för andra. Det märker jag skillnad på sedan jag växte upp. Nu pratar jag inte ekonomi, utan hur vi ser på relationer med andra och på vårat eget förverkligande.

Om vi idag skulle använda den kunskapen som finns kring vad vi mår bra i relation med andra. Inte bara vad jag som person mår bra av, utan vad jag ska bidra med för att andra ska må bra. Så skulle vi ha en fantastisk värld. På 80-talet fanns inte alls den kunskapen som vi har i dag. Men betydligt många fler känner sig ensamma och deprimerade i dag än på 80-talet.

Exakt så....lika lite som att man har en depression bara för att man är ledsen över att ens hund har dött - det är en normal reaktion på en stark händelse, inget annat.