Sambons vän

Du tar diskussionen med din sambo, och din sambo får ta diskussionen med sin vän kring planering osv.

Om du inte känner att du kan prata med din sambo om viktiga saker så är det där du har problemet. Brukar han strunta i att planera utifrån att han har familj och åtaganden? 

Du och familjen betyder tydligen mindre för sambon än hans låtsastillvaro som ungkarl och tonåring. Han har mer respekt för sin kompis. Fräscht! Dumpa! 

 

Ja jag upp det med honom men han ser inte problemet eftersom han är tyst? min sambo brukar ofta planera på eget håll många gånger och jag blir varse om projektet eller vad det nu är dagarna innan. Vilket skapar en rätt stor irritation i mig att jag aldrig fick en chans att planera något själv. Det finns många saker jag och barnen kan göra som han inte är så intresserad av. Vilket gör att jag blir väldigt passiv i mitt liv till att göra saker. 

jag har frågat honom om det är så han vill leva, för isåfall kommer jag behandla honom likadant. Men då får han räkna med att inte bli medbjuden. inte för att han kanske vill åka med och rida. Men jag tycker det känns bättre om vi gör något som vi alla tycker om när tillfälle ges. 

Jag har slängt ur mig ungkarls frasen någon gång, för att han inte kan agera vuxet. men eftersom min sambo inte vill ta ansvar så får jag göra det. Så kompisen är inte välkommen där jag är längre. Då vill jag ha möjligheten att göra något annat utan hans närvaro. Sambon tycker jag överreagerar.

Hur gammal är din sambo? 15 år? Han känns inte så mogen av sig när han beter sig sådär. Säg till honom att växa upp?

Du ska ta diskussionen med din sambo. Det är du och din sambo som ska prata och bestämma hur ni ska göra. 

Nu agerar du som en mamma till honom. 

Han är 36

När han med kort framförhållning säger att han ska göra något med kompisen, säg då att han får ta med barnen för du ska iväg på något annat. Och så går du bara. Han behöver lära sig att du inte räddar upp situationen hemma hela tiden utan att ni tillsammans måste planera för familjen. Om han inte börjar ta ansvar så får du flytta ifrån honom, för du är ju redan nu i princip ensamt ansvarig för barnen. 

Det går alldeles utmärkt att som föräldrar göra saker utan resten av familjen men man har samma ansvar som den andra partnern att se till att barnen har det bra när man åker iväg, dvs att du är med på det. 

Som man kan jag bara säga att han inte är en, en verkar vilja leva som ungdom igen.

Ta ett seriöst snack med honom, berätta att hans beteende kommer med ett pris som redan får konsekvenser för dig och barnen men som  snart även ger honom konsekvenser. 

Ja det var det jag gjorde. Men jag möttes tyvärr inte av några positiva reaktioner. Jag försökte få till att man kan utvecklas men fick ständigt höra att jag ville förändra hans personlighet. Vilket jag inte tycker stämmer men där slutade han lyssna. Jag sa också att vi kan leva som han gör, men då får han exkludera sig från många av aktiviteterna jag har med barnen. Jag tycker inte att ett liv ska gå ut på att man hela ska bli inbjuden till sk roligheter. Man får faktiskt ta och engagera sig också. Vilket han är väldigt för bekväm för att göra

Håller med.

Din sambo vill iväg på det där och därför inte säger något. 

Det där är en diskussion ni får ha hemma, inte när vännen är med självklart. 
Sen är det lite såhär. Hur ofta vill han iväg? Man kan ju faktiskt vara lite skön och ställa upp och ta kidsen så han får roa sig. Sen gör du egna planer och också drar iväg ett annat datum. Och så turas man om sådär ibland och alla är nöjda och glada 😉

Ja jag tror ju såklart att han vill iväg. Jag tycker att man självklart ska få åka iväg också. Men jag är alltid den som ska planera för vår familj om vi ska hitta på något. Han är aldrig med. Utan vill egentligen bara ha ett datum då han kan inställa sig. Därför känner jag mig väldigt exluderad när han orkar vara med och planera kompis resor. Men till sin egna familj finns ingen ork. Om jag har tre timmar över på min vecka så tillbringar jag den självklart med min familj. De går före vänner. Min sambo är dock inte sån. Vilket gör mig ledsen när han själv velat bilda familj

Ja alltså bara för att man ser olika på det så betyder det inte att man älskar någon mindre för det. 
Men sen kan man självklart bli besviken. Låter som att han ser er som ett jobb, ett måste. Sen slappnar han av med polarna. Du hämtar energi med familjen, han med sina vänner. Inget av det behöver vara fel. Ni är bara olika. 

Det du kan göra är att exkludera honom från era gemensamma saker. För du ska inte behöva planera allt, gör din grej med barnen. Sen märker du om han ens blir fundersam. 

Ja jag sa det till honom också. Jag förstår och accepterar att vi är olika. Men ska jag förstå och ta hans olikhet. Då måste han också förstå min. Men då kände han sig exkluderad och tyckte jag var elak som medvetet utesluter honom.. vi hamnade intet moment 22, för oavsett vad jag gjorde så var det fel.