Hjälp mig förstå min partners tystnad

2 år har vi träffats, och hunnit med att vara sambo i ett halvår,  separerade på grund av det inte fungerade med mina tonåringar, återförening och nu planerar han alltså samboskap igen när tonåringarna lämnar hemmet

Nej inte innan. Men det är flera år fram i tiden och jag kan inte sätta livet på paus nu för att det ska bli bättre sen. Dessutom förutsätter ett samboskap i min värld att mina barn ingår som en naturlig del även om de är vuxna och jag tycker inte de ska ses som ett problem vi behöver ta os igenom för att få ett bättre liv. 

första gången vi flyttade ihop gick det alldeles för fort

Ärligt?.så vet jag inte. Vi har det fint och bra när det bara är vi. Han har många fina sidor också. Sen är jag mest feg och vill inte såra honom Tror jag. Och vågar inte ta steget att helt bryta. 

men jag inser att det är nog det jag behöver göra

Problemet löst, han ringde precis och avslutade relationen. Tyckte mitt samtal häromdagen mest var ett sätt för mig att berätta vilken idiot han är. 

Han tycker att han måste få drömma och prata om det hur han vill. Han tyckte inte ens att jag försökte få relationen att fungera, jag ville ju inte ens planera för framtiden. 

allt handlade om honom och hans behov, precis Allt. Jag kastade bara skit på honom. och nu orkade han inte mer. 

och kanske är det så. men det har Aldrig varit min tanke, jag försökte bara sätta en gräns för mig själv och vara tydlig med vad JAG kände. 

Hur ska man någonsin våga lita på kärlek igen? Jag verkar dras till den här personlighetstypen. Den som bara kan se till de egna behoven och som inte har någon som helst mentaliseringsförmåga. 

nu, efter ett par dagar, då är det så tydligt. Han frågade inte en gång hur jag mår, alltså på riktigt Och genuint. Inte en enda gång. Allt handlade om att bilden av honom som perfekt, föll samman. Han hade lika gärna kunnat ge mig en örfil. Mina känslor kring hans beteende skulle sldrig Kommit fram, jag skulle fortsatt spela med k charaden så att HAN kunde fortsätta drömma, kontrollera och styra mig rätt. I en fart som gjorde att jag bara hängde med. 

enough is enough. 

Tack för din input. Jag förstår såklart att alla människor måste få drömma om framtiden. Utan drömmar står man ju still i livet. 

jag känner dock att jag behöver förtydliga vad som blev till enorm stress för mig i just det. 

Redan när han flyttade till sin nuvarande lägenhet Sa han att jag får hjälpa till att inreda eftersom jag ska bo där sen, min dotter sa nåt en gång halvg på skämt att det fanns ett husvill salu i närheten av henne, då skyndade sig min särbo att svara att jag inte skulle flytta någon annanstans än hem till honom. När jag berättar vad jag skulle vilja göra för renoveringar i mitt hus så säger han tex att jag inte behöver renovera eftersom jag snart ska flytta. Han frågar hur länge jag tänker bo här osv Detta ör en del av allt. 

så snart problemet (min tonåring) flyttat hemifrån så skulle vi flytta ihop hos honom.
jag har svårt att tolka detta på nåt annat sätt än att han bestämt det redan, det kändes inte som drömmar utan som nåt han planerade. Utan att egentligen tagit reda på vad jag vill. 

och jag har vid ett tidigare tillfälle sagt att jag inte kan planera så just nu. Han har inte tagit hänsyn till det. Nu var jag ännu tydligare, beskrev stressen det här skapade i mig och att anledningen till att vi separerade första gången inte är helt utredd än. (Han hade svårt att acceptera min tonåring) För mig behöver relationen mellan mitt barn och en ev sambo fungera utan att jag ska känna att jag inte kan lämna hemmet och dem själva utan att vara rädd. för så har det varit Tidigare.  

Därför gjorde han slut. Han tog på sig offerkoftan, tyckte jag övertänkte, att jag överdrev osv. Förminskade mina känslor helt. 

jDet här är bara en bråkdel men det viktigaste och mest avgörande. Jag förstår nu att relationen från början varit destruktiv 

Jag går nu i terapi för att försöka ta reda på vad som gör att jag hamnar i de här situationerna och för att förebygga det i framtiden. 

Nu har en vecka gått sedan han ringde och avslutade vårt förhållande. 

inte ett ljud jag hört sen dess vilket är väldigt blandade känslor. Dels tycker jag det är skönt då jag inte orkar med nåt tjafs eller liknande. Men det gör mig också ledsen. Att det var så lätt att avsluta något som han hade planerat skulle vara för livet. Att mina känslor och behov betydde så lite för honom. Det är som en stor sorg. jag blir också förbannad när jag tänker på det. Och det kliar i fingrarna att ta kontakt med honom. 

Förstår att det inte är någon mening med det. men har så svårt att låta bli. 

Jag vet att vi behöver ha kontakt framöver, han har nämligen halva sitt bohag kvar hos mig sedan han bodde här. Men det känns som att det kanske är bra att ta det längre fram när jag är lite starkare. 

nåt annat som är tungt är att jag har så få vänner. Jag har ingen dom jag direkt kan prata med. Alla omkring mig har fullt upp med sitt och jag vill inte tjata om mitt kaos. De tror nog att jag mår helt ok och jag känner inte att jagvill Belasta dem. Samtidigt blir jag ledsen över att hur mycket jag än ger till andra så har jag egentligen ingen som jag kan helt öppna mig för. Ingen att göra saker med osv. Känner mig ensam trots flera barn och barnbarn. 

livet är rätt tungt just nu 

Det är ju det jag gjort. Pratat med honom, förklarat varför, jag har sagt det även tidigare men han har avfärdat med att han måste få drömma, han pratar mycket och jag måste lära mig lyssna med ett halvt öra. 

jag försökte verkligen göra just det, lyssna med ett halvt öra,  jag förstår att man måste kunna drömma, jag är ingen idiot. men till slut kändes de Sk drömmarna som långt framskridna Planer. tex ?hjälp mig inreda lägenheten för du ska ju bo här sen? , ?du ska inte flytta någon annanstans för du ska flytta till mig? osv osv. 

Nu när jag var än mer tydlig med detta så svarade han inte med att han på något vis hade förståelse för att det gick för fort. Han svarade med att jag reagerade för överdrivet, tänkte gör mycket, försökte inte ens få relationen att funger och jag kastade skit på honom som person osv inte en enda gång reflekterade han över varför jag kände som jag gjorde eller hur vi kunde mötas i det på ett sätt som fungerade för båda. 

Du har rätt, jag behöver inte lägga mer energi på honom. Och det kanske faktiskt är bra att hålla mitt ?ältande? till min terapitimme. Där har det också bäst förutsättningar att komma något konstruktivt av det. 

vi hade en gemensam resa boka men allt är avbokat utom flygbiljetten. Så jag tänker använda den och göra resan själv. Har bokat nytt boende till mig.  lite miljöombyte kan göra gott

TACK för att ni tar er tid och läser det jag skriver. Får mycket värdefull input och det hjälper enormt mycket. 

TACK!