Anonym (Karl-Erik Pettersson) skrev 2025-08-13 09:40:26 följande:
Jag borde ha märkt. Men tänkte att "det blir nog bättre efter sommaren", och liknande. Och om vi bara pratar med varandra organiserat varje söndagkväll när barnen somnat, så kan vi lösa alla problem som stör vår relation.
Som kille är man lärd att laga det som är trasigt. En rinnande toalett. En bil som inte startar. Om äktenskapet går knackigt så lagar man det. Går i familjerådgivning som sista försök.
Men vårt tonårsäktenskap var definitivt dränerat efter 20 år. Hon tog initiativ till skilsmässa och jag kraschade totalt, det var som om tyngdlagen upphävdes. Gick in i en kris.
Men nu lever jag sedan 30 år i en väldigt mycket bättre relation. Jag kan fortfarande känna mig sårad - hur kunde hon dumpa denna fina man - men till ännu större del tacksamhet för att hon orkade bryta det jag inte klarade. Mitt liv har blivit så mycket bättre.
Tycker du lämnar en jättebra beskrivning, jag har ungefär likvärdig bild av det hela. Äktenskap nr 1 10 år innan vi skilde oss, och nu äktenskap nr 2, 18 år and going....
Reflektion såhär efteråt, jag stannade och försökte ALLDELES för länge i äktenskap nr 1, jag skulle avslutat betydligt tidigare, men... av många orsaker gjorde jag inte det innan jag stod inför fullbordat faktum. Saker var verkligen uttömda i all omfattning, ingenting fanns kvar, och vi hade ohjälpligt växt ifrån varandra. Givetvis gör det ont och är besvärligt på många olika sätt, och man hamnar i kris - absolut.
MEN, det fina i det, att det ger också möjligheten att bygga tillbaka, bättre, starkare, och med mer insikt om vem man själv är, vad man behöver av en relation - på sikt, och man VET sina egna begränsningar. Åtminstone är min erfarenhet att man är betydligt BÄTTRE partner i äktenskap 2 än äktenskap 1. Sen var jag ung och dum när jag gifte mig första gången, fattar inte att vi kan ha en 18 års åldersgräns på det - vad vet man om livet då? Men det är en annan sak...
Man lär sig av allt. Och ja. Det man minns efteråt är ändå - tack och lov - i majoritet de goda stunderna - även om jag aldrig saknar personen i sig. Ingen jag har kontakt med och ingen jag vill ha kontakt med. Jag behöver inte den kontakten för att "bekräfta" vem jag är eller vad jag gjort. Jag klarar stå på mina egna ben. Och det är väll en av lärdomarna jag fick med mig, av många. En del bra, andra mindre bra - men så är livet i stort också. Allt är inte rosa små fluffiga anpassade moln. Men vi kan styra ganska mycket ändå, bara vi håller fokus på bollen.