Hur vet man när det är dags att lämna en relation?

Om jag inte mått bra i en relation har jag tagit ett samtal och berättat vad som krävs för att det ska fungera och när ingen förändring skett så har jag lämnat. Jag har oftast haft en plan redan vid samtalet då jag känt på mig att min partner förmodligen inte kommer tillmötesgå mig.

I ditt fall är ju din partner helt ärlig med att det du behöver för att må bra kommer hon inte orka tillgodose så antingen accepterar du och hittar andra vägar för att må bra eller så lämnar du nu.

Tror att du har skrivit här förut. Du mår uppenbarligen inte bra och ju längre du stannar desto mer tid och energi förlorar du. Och hon!

Kan så klart vara bra att ha en praktisk plan -vem flyttar ut tex - men generellt sett är det bara att dra av plåstret snabbt. 

Jag borde ha märkt. Men tänkte att "det blir nog bättre efter sommaren", och liknande. Och om vi bara pratar med varandra organiserat varje söndagkväll när barnen somnat, så kan vi lösa alla problem som stör vår relation.

Som kille är man lärd att laga det som är trasigt. En rinnande toalett. En bil som inte startar. Om äktenskapet går knackigt så lagar man det. Går i familjerådgivning som sista försök. 

Men vårt tonårsäktenskap var definitivt dränerat efter 20 år. Hon tog initiativ till skilsmässa och jag kraschade totalt, det var som om tyngdlagen upphävdes. Gick in i en kris.

Men nu lever jag sedan 30 år i en väldigt mycket bättre relation. Jag kan fortfarande känna mig sårad - hur kunde hon dumpa denna fina man - men till ännu större del tacksamhet för att hon orkade bryta det jag inte klarade. Mitt liv har blivit så mycket bättre.

Jag skulle kunna säga att mitt ex lämnade mig, men känslomässigt så lämnade vi varandra... Så när mitt ex yttrade orden att "det är dags att gå skilda vägar" så kände jag exakt likadant... vilket i sak underlättade processen framåt... samt att vi hade haft det tufft en längre tid innan (levde i viss mån isär)... vilket också var en del i "processen"...

Jag kände inte att mitt ex förstod mig, hon tyckte inte att jag förstod henne, vilket skapade missförstånd, osäkerhet, frustration, irritation...

Jag upplevde att mitt ex tog "avstånd" från mig och från "oss". Likt TS partner så var mitt ex tydlig med vad som var "viktigt" i hennes liv och min känsla var att där "ingick" inte jag eller "oss"... alternativt uttryckt; låg lååångt ner på listan av viktiga saker...

TS. Begå inte våld mot dig själv för länge. Gör relationen att du mår sämre och sämre då är det dags att göra en förändring, antingen som individ i relationen, eller ta dig ur relationen. Man kan känna (fortsatt) kärlek till sin partner men ibland så räcker inte den till för att fortsätta en relation...

för mig var det inte att jag vaknade upp en dag och visste.
Vi var jättekära men relationen var toxisk, vi var unga och ville olika saker. Jag försökte förändra honom, han försökte förändra mig.
Insåg inte då att kärlek verkligen inte räcker för att en relation ska hålla.
tänkte hela tiden att vi var menade för varandra eftersom kärleken och känslorna var så starka. men vi var alldeles för olika varandra för att ens kunna ha en vardag ihop, och med allt det så var han omringad av droger, alkohol och vänner som höll på med exakt samma livsstil.
insåg när jag var ca 20 år att jag ville annat, och därefter började mina känslor avta mer och mer. 

Vi bråkade så mycket att kärleken förtvinade bort, vi började i stort sett hata varann ju mer vi försökte. 

idag lever jag med en man som är 8 år äldre än mig, och det märks. Han har helt andra värderingar och ett mycket hälsosammare liv, och jag har med tiden frågat mig själv varför jag stannade kvar så länge med exet. 

Så med tiden så gick jag helt enkelt bara vidare mer och mer, det var inte från en dag till en annan, utan hag tror bara vi båda kände att vi var som två pusselbitar som inte passade varandra alls. 

När den känslan börjar smyga sig på mer och mer och det inte går att reparera eller kommunicera sig igenom det, då gör man båda en tjänst att respektfullt släppa taget. 

Kan också säga, att jag trodde verkligen aldrig jag skulle älska någon igen. Jag var helt förkrossad. Men idag finns det typ ingenting jag saknar från det förhållandet, vissa bra fina minnen var otroliga och som jag bär med mig för resten av livet, men vi var verkligen inte menade att hålla livet ut. 

Tycker du lämnar en jättebra beskrivning, jag har ungefär likvärdig bild av det hela. Äktenskap nr 1  10 år innan vi skilde oss, och nu äktenskap nr 2, 18 år and going....

Reflektion såhär efteråt, jag stannade och försökte ALLDELES för länge i äktenskap nr 1, jag skulle avslutat betydligt tidigare, men... av många orsaker gjorde jag inte det innan jag stod inför fullbordat faktum. Saker var verkligen uttömda i all omfattning, ingenting fanns kvar, och vi hade ohjälpligt växt ifrån varandra. Givetvis gör det ont och är besvärligt på många olika sätt, och man hamnar i kris - absolut.

MEN, det fina i det, att det ger också möjligheten att bygga tillbaka, bättre, starkare, och med mer insikt om vem man själv är, vad man behöver av en relation - på sikt, och man VET sina egna begränsningar. Åtminstone är min erfarenhet att man är betydligt BÄTTRE partner i äktenskap 2 än äktenskap 1. Sen var jag ung och dum när jag gifte mig första gången, fattar inte att vi kan ha en 18 års åldersgräns på det - vad vet man om livet då? Men det är en annan sak... 

Man lär sig av allt. Och ja. Det man minns efteråt är ändå - tack och lov - i majoritet de goda stunderna - även om jag aldrig saknar personen i sig. Ingen jag har kontakt med och ingen jag vill ha kontakt med. Jag behöver inte den kontakten för att "bekräfta" vem jag är eller vad jag gjort. Jag klarar stå på mina egna ben. Och det är väll en av lärdomarna jag fick med mig, av många. En del bra, andra mindre bra - men så är livet i stort också. Allt är inte rosa små fluffiga anpassade moln. Men vi kan styra ganska mycket ändå, bara vi håller fokus på bollen.

Av vad jag erfarenhetsvis kan säga från mig själv och min vän/bekantskapskrets - det är sällan någon bara vaknar upp en vacker dag, reser på sig och bara går i nått slags omedelbart uppvaknande. Jag vet ETT sånt fall, men situationen otroligt udda, i övrigt, alla andra jag känner till, det finns alltid en historia bakom. Att det snarare är ett beslut som på något vis växer fram och på ett eller annat sätt manifisterar sig till en situation när man kommer fram till att det inte GÅR längre. Nått "går sönder" om man fortsätter. Det är inte en möjlig väg fram. Och min fasta övertygelse är att desto tidigare man kan komma fram till det i den processen, tillsammans, desto mer "oskadd" kan båda lämna.

Med det osagt, absolut inte att det inte kommer finnas sårade känslor och sorg - givetvis blir det så. Men det är lättare komma över om båda kan vara någotsånär överens i beslutet. Sen kommer vardera part ha kommit olika långt i den processen och vara olika överens. 

Sen beror givetvis mycket på ålder, livserfarenheter, omständigheter osv - alla fall är unika. Men generellt. Man ska inte stanna i dåliga förhållanden längre än man måste. Finns inte alla bitarna där, eller snarare, är båda parter inte beredda att lägga in lika mycket för att få det att fungera. Då är det VÄLDIGT svårt.

Vi var bara runt 20 år när vi blev ett par. 20 år senare blev olikheterna allt tydligare.

Jag gillar att diskutera, vända och vrida på saker, gillar "intellektuella" samtal, där man kan skilja på sak och person, där man kan våga testa åsikter och ha ett bollplank. Men hon gick snabbt från sak till person, klagade på mitt sätt att diskutera, hade svårt att hålla tråden utan hoppade från tuva till tuva. 

Hon hade mycket kritik mot mig, säkert en hel del befogat, ville förbättra mig. Och jag ville förbättra henne. Det är ingen bra grund för kärlek.

Klyschigt kanske, men "vi växte isär". Hon är ingen dålig människa, och inte jag heller. Men våra olikheter växte. Relationen blev för trång.