Min stil ? min identitet, mitt uttryckAv Madeleine J. SvenssonStil är för mig mycket mer än bara kläder. Den är en förlängning av min personlighet, en spegel av min själ och en daglig påminnelse om vem jag är och vilken plats jag tar i världen. Jag ser inte mina outfits som något slumpmässigt hopplock ? varje plagg, varje sko, varje smycke är ett medvetet val. När jag kliver ut genom dörren vill jag att det jag bär ska berätta min historia innan jag ens hunnit säga ett ord.Morgonen ? min dagliga ritualVarje morgon börjar i min walk-in-closet, mitt lilla tempel. Här hänger mina klänningar och kjolar i prydliga rader, sorterade efter färg och stil. Hyllor med höga klackar står uppradade, som små konstverk i sig. Spegeln i helfigur fångar hela mig ? kroppen, hållningen, blicken.Jag börjar ofta dagen i underkläder eller bara trosor, med en kopp kaffe i handen, medan jag låter ögonen svepa över mina kläder. Jag bestämmer mig aldrig bara för vad jag ska ha på mig ? jag bestämmer vem jag ska vara den dagen. Vill jag utstråla auktoritet väljer jag en skräddad pennkjol och en figurnära blus. Vill jag vara mer lekfull blir det en sommarklänning i stark färg med svävande kjol.Min kropp ? en del av stilenJag har alltid haft en kropp som tar plats. Mina höfter, midjan och framför allt min byst är något jag inte gömmer ? tvärtom. Jag använder aldrig BH. Det är en frihet som gör att kläderna faller naturligt, utan att något skär in eller trycker till. Tyget får omfamna formerna precis som de är. Det ger en rörelse och en närvaro som känns äkta och levande.Mina bröst är en del av min identitet. De ger mig en kvinnlighet och en självsäkerhet som jag både känner själv och märker att andra uppfattar. Jag vet att de syns, jag vet att de drar blickar, och jag är bekväm med det. För mig handlar det inte om att provocera ? det handlar om att äga mitt utseende.Kläderna ? min rustning och min lekplatsJag bär alltid klänning eller kjol. Det är inte ett tvång, utan ett val jag gör med glädje. Det är något i hur tyget faller, hur det rör sig när jag går, som får mig att känna mig både fri och stark. En vacker klänning kan vara som en rustning ? den ger mig pondus, den skapar respekt, den berättar att jag har kontroll. Samtidigt kan den vara lekfull, förförisk och varm.Höga klackar är en självklarhet. När jag kliver upp på dem förändras allt ? min hållning, min gång, till och med hur jag andas. De får mig att sträcka på mig, att gunga lätt i höfterna, och att möta världen från en lite högre punkt. Det är en fysisk och mental höjning.Detaljerna som fulländar helhetenSmycken är aldrig slumpmässiga. Långa örhängen som rör sig i takt med mina ord, ett armband som glimmar när jag gestikulerar, en handväska som antingen smälter in eller sticker ut beroende på dagens stil.Mitt hår är alltid fixat. Ibland mjuka lockar som ramar in ansiktet, ibland en stram uppsättning som signalerar fokus och kontroll. Sminket är min konst ? eyeliner som markerar blicken, läppar som speglar humöret och en hudton som strålar.Och så naglarna ? alltid långa, alltid välmanikyrerade. Ofta målade i en klassisk röd nyans, ibland i mjuka rosa toner eller elegant nude. Mina naglar är inte bara en accessoar, de är en del av min närvaro. De syns när jag håller i ett glas, när jag skriver, när jag rör vid något. De är en subtil men tydlig signal om att jag tar hand om varje detalj av mitt yttre.Min stil som rektor och kvinnaSom rektor är jag medveten om att jag är en förebild. Jag visar att man kan vara professionell och samtidigt ha en personlig, uttrycksfull stil. Det är inte en motsättning ? tvärtom. Min stil hjälper mig att skapa närvaro och respekt. När jag stiger in i ett rum vill jag att alla ska känna att jag är där, och kläderna hjälper mig att förmedla det.Känslan när jag är klarNär morgonens ritual är avslutad, när klänningen sitter perfekt, naglarna blänker, skorna klickar mot golvet och smyckena är på plats, då ser jag mig själv i spegeln. Jag ser en kvinna som inte gömmer sig, som vågar visa vem hon är, och som bär både sin kropp och sin personlighet med stolthet.Att klä sig är för mig inte bara att täcka kroppen ? det är att rama in den. Att låta varje dag börja med en påminnelse:?Jag är jag, och jag tänker ta plats.?
