Partnerbyten i dagens samhälle

Alla får ju såklart välja om de vill fortsätta vara tillsammans eller inte, men jag tänker nog att många ger upp för lätt, kompromissar för lite och har för höga förväntningar. Jag har varit gift i 20 + år och det har sannerligen inte alltid varit så lätt. Det krävs en del från alla inblandade för att få en relation att fungera och man måste nog kompromissa en del och vara lyhörd för vad den andra parten vill och behöver. Generellt är man kanske mer fokuserad på sina egna behov än familjens jämfört med förr, men det ger faktiskt väldigt mycket att fokusera på familjen och att kunna sätta andras behov före sina egna.

Jag hoppas på att vara tillsammans med min man resten av livet, men man vet aldrig vad som händer. För min del är kärleken och familjen det viktigaste som finns. 

Men det är väl ingen som tycker att man ska ha barn med flera olika, åtminstone borde det vara väldigt ovanligt att sträva efter det.

Och någon som påstår att den ska stanna för evigt ska du inte ta seriöst, antagligen en naiv person som inte förstår hur livet fungerar.

Men det är väl ingen som tycker att man ska ha barn med flera olika, åtminstone borde det vara väldigt ovanligt att sträva efter det.

Och någon som påstår att den ska stanna för evigt ska du inte ta seriöst, antagligen en naiv person som inte förstår hur livet fungerar.

Det har blivit så accepterat att separera, även med barn, så när något blir jobbigt i relationen eller att partnern upplevs som tråkig är det bara att säga hej då och satsa på någon ny. Man får ju inte säga att par skiljer sig för lätt, men så är det ändå... Samtidig tär det de som borde lämna, som utsätts för våld eller psykisk misshandel, men de stannar tills det är för sent.

När jag läser här om kvinnor som får dra hela eller nästan hela lasset med hem och barn fast båda jobbar, medan han sätter sig och spelar när han kommer hem, eller drar och tränar, eller träffar kompisar, förstår jag varför det där så många separationer.

Jag förstår varför dessa kvinnor tröttnar.

Man får kämpa i en relation ja, men allt går inte att reparera, och man ska inte behöva dra med en vuxen jättebebis till en parterapeut för att han ska fatta att man delar på ansvaret för hem och barn. Att han inte kan fortsätta leva som innan. Vill han ha en hemmafru får han betala vad det kostar, och båda måste vilja leva så.

Jag tror att det har hållit mellan mig och min man b la för att han INTE är så. Jag var hemma längre, men vi delade på föräldraledigheten, båda har vabbat, båda sköter hushållet i alla fall någorlunda. Jag har aldrig känt mig som ensam förälder.

Du kanske inte heller är så TS, du kanske är en fantastisk man som verkligen gör din del, ditt ex kanske tröttnade och drog för att hon hoppades att gräset var grönare någon annanstans, vad vet jag.

Men det finns oftast andra anledningar till skilsmässa och att kvinnor initierar 80 procent av dem. En annan vanlig anledning är otrohet.

Sen är det väl ingen som tycker att man ska ha barn med flera olika? Tvärtom, de som har barn med fler än två brukar mötas av höjda ögonbryn.

Beroende på orsak, förstår jag som sagt varför det blir skilsmässa. Däremot förstår jag inte varför man måste kasta sig in i en ny relation (säger inte att alla gör det) och försöka bilda en ny familj, när man redan har misslyckats en gång? Bättre att vara särbo i stället.

Barn tvingas alltför ofta in i diverse bonus-konstellationer för att föräldrarna främst ser till sina egna behov. Jag äger inte att man aldrig kan bilda en ny familj. Men man bör ge det tid och det bör ske med försiktighet. Inte ge barnen röriga uppväxter med bonusföräldrar, bonussyskon och halvsyskon hit och dit.

Jag avskyr när någon ska applicera sin situation över på alla andra. Antar att ts gör så för att ta avstånd från felen han själv begått under sitt förhållande.

Det fanns förr också, dock var det många som bet ihop istället och kanske inte levde i så bra förhållanden. 

Men jag hade en kompis vars mamma hade 3-4 barn med olika pappor (äldsta "barnet" är ca 50 år nu). 

Däremot är jag med helt på att många ger upp för lätt idag. Det känns nästan lite som att "ohno! Han tog på sig gula strumpor idag istället för de blå, jag måste göra slut och flytta isär". Man behöver faktiskt jobba lite på ett förhållande också. Sedan är en del relationer inte bra trots det och då är det "bara" att dela på sig. 

Jakten på lycka?.som de aldrig finner. 

Lever man i en bra, stabil och trygg relation finns sällan intresse av att söka bekräftelse hos andra.
Det är sällan ens fel att två träter så är man inte lyhörd för varandra så blir det så klart slitningar och väldigt ofta så står sedan ena parten och är tämligen förundrad över varför den blivit lämnad när den inte lyssnat eller tagit sin partners försök till kommunikation på allvar.

Sedan tror jag mer att det är dåligt mående av olika orsaker hos de som kastar sig in i nya relationer gång på gång. De klarar inte av att vara ensamma och leva själva utan deras egenvärde sitter i att vara en partner till någon.
Det är sällan man har barnperspektivet och barnens bästa för ögon när man kastar sig in i nya relationer och sedan skaffar nya barn.

Jag är också väldigt förundrad över de som väljer att inleda en relation med någon som har ett sådant rörigt förflutet. Och varför man då själv väljer att stressa fram saker och ting. 
Om någon har bytt partner vart 3:e år tidigare, varför skulle det helt plötsligt fungera resten av livet med mig?

Man säger att vartannat äktenskap spricker. Istället för att fokusera på vad den delen som bryter upp gör fel, fråga dig istället vad den andra halvan gör rätt.

För hur det än är gör du något fel, antingen i val av partner eller hur du för dig som partner själv.