Regler för 16 åring

Hen träffar både vänner och "kärleken".
Det är som att det hör till att bara dra runt överallt och ingenstans förutom att vara hemma. Men det är väl framför allt "partnern" som gör att hen är ute så mycket. Och nu i och med gymnasiet så drar det igång fester också. 

Jag är kanske gammalmodig men tycker det är konstigt att låta ungdomarna helt fritt bestämma tider och regler för "att de snart är vuxna". Det har man ju kunnat säga i flera år. Hörde det när hen fyllde 13,14,15 och nu 16. Ska allt efter barnens 12 årsdag vara "onödigt" dvs ingen familjetid?

Jag tycker inte det är orimligt att man kommer hem efter skolan, och tar dagen därefter beroende på planer? Eller att man hänger hemma vissa dagar, med kompisar andra, men inte vareviga dag att man inte ser sin tonåring?

Behöver lite i ryggen för att kunna stå upp för detta men när jag läst vissa trådar så är det 16-17 åringar som är hemifrån hela tiden och springer in och lägger sig sena natten.

Exempelvis tycker jag det är fullt rimligt att vara hemma till middagen så hela familjen äter och möts. Sen vissa dagar kan hen gå ut efter och vissa dagar stanna hemma. 

Tack!

De tonåringar som inte äter middag hemma, vad äter de? För vår tonåring jobbar ju inte. Och vi kommer absolut inte bekosta middag hemma och en parallell middag som hen äter ute.

Hen äter hos kompisar och så ibland men jag tycker att ska man äta det som lagas hemma så äts det tillsammans vid middagstid.

Vi är en familj och tänker att även om min man är mer än vuxen så vill ju jag inte att han springer ute och struntar i familjen. Det är samma med barnen. Vi har ju en familjerelation och bor tillsammans, då ska man vilja ha tid ihop och respektera.. annars kan man ju lika gärna flytta ut?

Precis så. Skönt att se att fler resonerar på samma sätt.

Jag är blir lätt filosofisk och reflekterande och analyserar olika svar jag fått men även andra trådar. Många tycker att tonåringar vill ha frihet och ska få det, och att föräldrar därför ska komma med goda motiveringar till varför de ska vara hemma en viss tid. "Kontrollerar inte" osv.

Men på vilket sätt är en tid för hemgång annorlunda från middagstid med kravet att alla äter middag ihop?

Jag menar inte att kritisera utan verkligen förstå. Hur är det ena Ok men inte det andra? Missförstå mig inte, jag håller med dig om middag men jag tycker också att man har en tid man kommer hem.

Jag vill kunna gå ut med mina vänner och min man ska kunna göra samma, men någonstans finns det en värdering i vårt hem att alla tider inte är okej? Handlar inte om kontroll utan om hur man vill ha sitt liv. Är det rimligt att ens fru eller man ramlar in 07 på morgonen varje lördag? Eller är ute till valfri till varje kväll.

För nu pratar jag alltså inte bara om tid utan kombinationen av tid och frekvens. Att komma hem 01 kanske är helt okej för en tonåring som gör det då och då, men att komma 01 varje dag och knappt se sina syskon exempelvis är osunt anser jag.

Okej, men sedan kommer förväntningar på att familjen ska finnas där när man önskar tvärtom? När livet börjar bli tuffare och man behöver hjälp oavsett om det är ekonomiskt, barnvakt eller vad som helst, då ska familjen finnas där? Familjen man försummat?

Betyder det här synsättet att barn i alla åldrar ska få prioritera allt annat än familjen? Många föräldrar har ju ?bestämt? över yngre barn när det blivit för mycket lek någon period och istället sagt att de ska vara hemma, antingen för att det blir för mycket eller för att man själv vill umgås. Bara för att man fyllt 16/17 år betyder det väl inte att det plötsligt inte spelar någon roll om man aldrig är hemma?

Jag tycker inte heller att det bara är vuxna som kan försumma relationer. Tonåringar kan absolut göra det också. Precis som vi uppmuntrar dem att vårda sina vänskaper, att inte bara försvinna för en pojkvän/flickvän och glömma sina kompisar, kan man också behöva guida dem i att inte tappa kontakten med syskon och föräldrar.

Hos oss är det inget fel på hemmet eller relationerna. Vi har ofta gäster hemma, vår tonåring följer gärna med på utflykter och vi har en levande dynamik. Men det jag pratar om är vardagen. Familjelivet är inte bara spännande utflykter, resor och helger.. det är det dagliga livet där man faktiskt delar vardag, inte lever helt parallellt.

För vad lär vi våra barn egentligen, om familjelivet upphör i tonåren och det bara är tonåringen som dikterar villkoren? Förr eller senare hinner verkligheten ikapp, och då är det ofta just familjen man vill ha där, som trygg punkt vid högtider, när man själv får barn och vill åka ?hem?. Då blir det väldigt viktigt att faktiskt ha prioriterat relationerna till sin familj under vägen.

Jag förstår att de är lågt prioriterade men varför de yngre barnen inte få tid? Tonåringen har ju haft sitt goda redan med all uppmärksamhet osv. Det små saknar ju den stora. Då får man faktiskt engagera sig. Det är ju lite så livet är generellt.

Inte konstigt att Sverige har så hög statistik på ensamhushåll, självmord och depression med tanke på att man helt uppenbart tappat allt vad familj betyder. Klart det blir ensamt i längden att inte ha lärt sig vad som är viktigt i livet och inte lagt tiden som krävs.

Kommer såklart få mothugg på det också men faktum är att siffrorna är höga för det här landet och gemenskapen med familj verkar så enormt åsidosatt. Och hela samhället med alla dessa moderna föräldrar gör inte saken bättre som trycker på individualism.