Hej, jag lever men psykisk ohälsa som skapats av för mycket värk och åkommor genom åren. Har sen 3 år tillbaka tänkt väldigt mycket på hur man ska "tänka" rätt när det är allvar liksom....om man är rädd för döden som jag är samt allt lidande...hur gör man i tanken för att ha ett större lugn. KBT funker inte kan ja säga. Vore intressant å höre hur era tankar går på hur ni orkar hålla lugnet kring sjukdom/död/lidande från er som lyckas med detta.
Hej, ja så där försöker jag göra också men ja lyckas dåligt...slutar alltid med nån form av panikattack typ...målar upp satan på väggen fast han ligger kvar i låda, hatar detta så inni ! gött det funkar för dig
okej,jag fattar. Men en grej som jag ofta undrar på är varför man ofta (inte jämt) ljuger för sig själv både psykiskt och fysiskt om hur man mår. Kan nön relatera till detta tro,kan ju knappast vare ensam i det
Starkt att se bort från fysdelen
Mener starkt psykiskt alltså
Hur ont fysiskt har du och vet du varför fullt ut ? själv snittar jag på ca 6,5/10 dag ut å dag in, har 4 nerslitna diskar mm....örker inte skrive allt å ingen ide
kan man skicka nåt utan att det hamnar i chatten här tro ? vill prate med dig vem du än är, åldern ? själv 55 man från värmland
(galet långt men måste för förståelsen)
Ok,här kommer förklaring till varför tron på sjukvården är borta. Allt började på 80 talet,min bror blev i stort sett dödsförklarad av 2 läkare som sa till morsan å farsan att detta kommer inte gå bra (överkörd bil,pulka) men.....efter möe irrande och operation på telefon med uppsala,stockholm,karlsta så klara han sig...fine,ok. Det följde ca 6 månaders sängliggande förn å ja var typ 11 år och va med varje gång...låg med slangar i kroppen mm läääänge, här börje nog min skräck tror jag. Sen 2 år senare så får han kallbrand och litte avet upplevs igen...fy fan. Ok från detta oxå men jag tror inte att dä va bra för mig å vare mä hele tia. Sen börja livet liksom,moppeåldern skola, jobbande tung industri...svetsar mellan 18-30 års ålder och dras med en jävla ryggvärk mellan 27-30 års ålder...vid 30 pajar jag helt, läkarbesök,sjukskrivning mm följer, röntgen flera ggr, säger att det är diskbrock och op eller vila länge...min rädsla för sjukhus,läkare mm gjorde att dä blev långtidssjukskrning....under tiden (1,5 år) får ja chansen att skola om mig inom lean production och bryter sjukskrivning...inga lyft och kväsiga kroppsställningar följer ihop med ett i stort sett kontorsjobb, ont som fan dock 24/7...piller mm höller huvve oppe...tiden går, byter jobb men kvar kontor...sömnen ä kass alltså....ont,ont.....tillslut råkar jag bli för högljudd på arbetet för ingen annan vågade säga nåt och det resulterade i tillbaka på golvet tillslut...å här börjar ryggen riktigt bli illa. Hus,bil ,småbarn mm...degen ska in den. Bara borra huvve i sanden å köre på det. Värre å värre blir det under en 10-14 års tid....och för 3 år sen så brinner hjärna ordentliget. Totalt slut psykiskt och inget funka längre för mig, sålde hus köpte lgh (hade gått isär 4 år tidigare) utmattninga ja åkte på va rektigt stygg, håller i sig än men efter ca 1,4 år så börja jag arbträna 25,52,75...mitt i 75% så ploppar det upp dubbla ljumskbrock...och ihop med 4 diskar nerslitna rätt rejält så geck dä inte, full sjukskrivning 100 igen och väntan på op så ja va sååååå jävla nervös för....försäkrkassa ifrågasatte allt hela tiden, jobbigt som fan ihop med utmattninga å allt annat....10 månader fick jag vänta innan operation utfördes och då ska ni veta att JAG fick tvinga mig till röntgen då jag sa det var dubbla å nön tattarläkare i karlstad sa det var enbart höger sida, fel så inni hade hon !!! ...ja förstår att allt akut må gå före men ingen tog hänsyn till ryggen+ utmattninga i detta....oavsett, opererad...å dä blev ju litte bättre men allt annat kvarstår ju, där på oppvaket bestämmer jag mig att nu jävlar ska ryggjävel tas. En tid 100% sjukskrivning följer...sen 50% med lättare jobb, 75% i 2 veckor å då ringer försäkrkassa å säger att du är frisk...nä jag är långt ifrån frisk, jag ska ju på ortopedin och ni skickarin mig på 100 nu inna ? jepp,så blev det....galet jobbigt med skiftgång i en tung industri...ortopedin i karlstad talar om för mig att jag ska absolut inte träna styrketräning (lätt) utan du ska gå promenader med stavr...men va fan...alla som sett på min rygg mm i alla år har ju sagt styrketräning inte för tungt (har skött det å) här börjer tröttheta ta över ganska mycket....compar,tar ut semdagar mm när ja inte örker följer å jobbar 100 men med ett lättare jobb men allt blir ju galet jobbigt då ortopedin sa till mig att diskarna är så slitna så högst troligen blir jag inte hjälpt av operation...va ska jag göra då ? Gilla läget å håll i jobbet ....jo tack sa jag (detta är i stora drag bakgrunden,dä finns mer men örker inte) så JAG har tappat allt för sjukhus å instanser mm....men samtidigt vet ja ju att blir det helt ohållbart så hjälper men ja situationen givetvis men satans frustrerad är jag
Hej,
möe stavfel såg ja nu,fan å. Men ni fattar nog. Idag ur allt detta som jag själv får skylla mig själv för ska sägas så har det blivit rätt rejäl psykisk ohälsa kan ja säga...ja örker inte med nåt alls emellanåt,totalt skrot.
Tja, vad i Anonym (hmm) inlägg är det jag inte fattar ? Skulle det ha postats annanstans tro ?
oavsett?.skulle verkligen vilja veta från han/hon som dog men återkom har nån upplevelse av det