Frun vill skiljas, jag vill absolut inte
Min fru har berättat att hon inte är säker på att hon vill fortsätta efter 30+ år och två vuxna barn tillsammans. Även om förhållandet inte varit perfekt så vill jag absolut inte separera eftersom jag älskar henne fortfarande och vill vara nära henne. Men ska jag vara ärlig tror jag egentligen inte att det finns hopp eftersom hon verkar ha bestämt sig.
Vi har ändå en ok relation och vi har kvar en respekt för varann trots att vi såklart bägge är i krisläge just nu. Vi hade en skön semester med resor och pyssel på huset hemma där och vi är överens om att det finns positiva saker i relationen. Vi har roligt ihop, gemensamma intressen och vänner och är varandras bästa vänner. Kanske är det sista som är problemet?
Vi har varit tillsammans ca 35år och är plus 50. Även om vi under rätt många år slarvat med förhållandet och det blivit mindre närhet och intimitet under längre tid så har den utlösande faktorn för henne varit en rätt extrem situation för oss de senaste 12 månaderna med en helt extrem händelse nyligen runt min familj där vi bägge var/är både fysiskt och mentalt slutkörda.
Hon beskriver att det är den händelsen som fick bägaren att rinna över och hon då började ifrågasätta vårt förhållande.
Under sista året har barnen flyttat ut och vi flyttat till nytt hus och vi pratade tidigare båda två om att vi skulle få en nystart med gemensamma mål och drömmar, ungefär som när vi var unga. Men det tog tvärslut nu?
Förutom att jag fortfarande älskar henne känner jag också att vi aldrig på riktigt pratat om vår relation och vad vi behöver var för sig och som par. Att då låta en extrem situation där vi båda är i princip utbrända vara en trigger för att separera och inte försöka få den här nystarten känns så himla fel för mig. Vi ger oss själva inte chansen ens! Vi går i parterapi men det känns som för hennes del är det kanske bara en del i processen att bryta upp.
Jag tänker att vill vi båda två så är det inte försent ändå. Jag förstår såklart att det är en lång väg till den perfekta relationen men jobbar vi på det tillsammans på riktigt tänker jag att vi kan förändra vår relation och oss själva till det bättre. Vi skulle kunna få den relation vi båda vill ha med mer känslomässig kontakt och kärlek. Vi kanske inte kommer uppleva himlastormande passion och vilt sex igen, tror det kan vara knepigt efter så länge ihop, men ett kärleksfullt liv.
Ibland känns det som jag bara ska ge upp och acceptera faktum men jag kan inte det för jag ser ett härligt liv tillsammans nu när vi äntligen får mer tid för oss. Hur kan jag övertyga henne att ge mig och oss en chans?
