Mentalt urlakad

Hej! Jag lever i en relation sen 8 år tillbaka med en man från en annan kultur. Det första halvåret var bra och jag blev behandlad väl men sen kom kontrollen.

Jag är så mentalt trött på hans hetsiga och otrevliga humör och ständiga bråken för minsta lilla. Enligt honom är det mycket konstigt att ha ett intresse exempelvis, mitt stora intresse sen barnsben har varit hundar och jag har till och med kennel. Under alla dessa år har han gnällt om just detta. Jag får inte ta valpar eller ha fler hundar och efter att mina två hundar inte längre lever så får jag absolut inte skaffa fler. Han ser inget värde i hundar eller djur överhuvudtaget. 

Han vill helst inte veta av dem och motar bort dem när de kommer och vill hälsa.

Jag kan inte ens ta en lång skogspromenad förens han börjar gnälla om att jag är ute i hundra år. 

Hemma ska han bli upppassad. Jag sköter allt i hemmet så som matlagning, disk tvätt och städning samt tar hand om vårat lilla barn. Hittills har jag tagit alla nätter och mornar. Eftersom han jobbar så är det hans rätt att inte behöva hjälpa till hemma. Den är ständiga kontrollen tär på mig och jag känner att jag mentalt inte orkar mer. Jag vill lämna relationen och leva ensam med mitt barn och mina djur, tyvärr accepterar han inte detta och jag är fast i detta helvete. Det jag beskrivit är bara en bråkdel av allt han gjort/kontrollerar. Jag tog upp för ett par dagar sedan att jag ville skiljas varpå han kom hem rasande från jobbet och sparkade omkull vardagsrumsbordet så kaffe flög över hela golvet/soffan. Även babysittern hade han sönder. Tidigare har han sparkat sönder robotdammsugaren jag fått i julklapp för några år sedan av min mamma. När han får dessa raseriutbrott blir hundarna livrädda och sitter i soffan och skakar och flämtar.

Min mamma och mormor vet om alltihopa så jag är inte helt ensam i detta men det är jag själv som måste se till att komma här ifrån.

Han är en sån där som kan mala på och bråka i flera dagar i streck nån stopp. Han är högljudd och gapig så att grannarna till och med reagerar och blir oroliga.
Han verkar även vara svartsjuk på min och min mammas relation och vill helst inte att jag spenderar för många timmar hos mina föräldrar när jag är där.

Hur fn ska jag ta mig ur detta? Jag är så fruktansvärt trött mentalt och vill bara bort. Jag hade lätt kunnat dra om det inte vore för att vi har ett litet barn tillsammans.