Är det normalt att inte orka med på det här sättet?

Jag tycker faktiskt att det låter normalt när man har en tuff period i livet i kombination med barn i förskoleålder och jobb. Men oavsett om det är normalt eller inte så behöver det ju bli en förändring så att du orkar och kan njuta av livet också. Om det hade varit jag så hade jag tillåtit mig att ta alla genvägar under en period, halvfabrikat till middag och sträckkolla en tv-serie tillsammans med en godispåse ett par dagar eller vad man nu är sugen på att göra. Kanske ha barnvakt och göra något kul/avkopplande. Till och med överväga att sjukskriva mig ett par dagar om jag verkligen inte orkade, och det tror jag faktiskt att arbetsgivaren gynnas av också i det långa loppet. Vet att det flåshurtigt rätta vore att tipsa om motion, näringsrik mat och sömn och såna grejer och det kan ju också vara vettigt, men det får man ta tag i när man kommit upp med näsan ovanför vattenytan. 

Detta var väldigt bra för mig att läsa. Tack för du tog dig tid att skriva! Ska pröva dra ner på ambitionerna en period. Kanske till och med försöka få till att göra något roligt en kväll trots att varenda cell i mig skriker nej lägg dig i sängen!

Det är en hemsk känsla, men det är helt normalt. Jag har varit likadan när alla ungar varit runt förskoleålder. Trodde det var en tillfällig period då men fick sen en sladdis som nu är 2,5 och jag är lika död som dig 😂 Jag skrattar, men det är inte roligt. Dock är det inte för alltid så håll i och håll ut. När de börjar förskoleklass blir det lättare. 

Jag hade det likadant en period för två åre sedan, och jag vill säga att det nog egentligen är helt normalt att vara så där trött. Jag orkade verkligen inte lyfta ett finger, jag liksom höll ihop på¨jobbet och framför barnen.

Det bästa jag gjorde, och som var skitjobbigt innan jag gjorde det, var faktiskt att tala med min man. Jag hade jättedåligt samvete att jag inte orkade som jag brukade och jag insåg inte riktigt att det var sten på börda, innan jag pratade med min man om mitt mående, där även det dåliga samvetet ingick. Att höra, från honom, att han förstod och att det var ok och jag behövde varken orka eller ha dåligt samvete hälpte min ork massor! Så våga ta upp det, så ni vet att ni är på samma planhalva, och du slipper det dåliga samvetet för den biten och han slipper ev irritation. Prata i alla fall en gång i veckan om hur det är, för dig och för er båda. Kanske ni gemensamt behöver dra ner lite på det praktiska och fokusera på mental hälsa en tid. 

Det finns ingen exakt gräns när det normala blir onormalt. Risken är att det blir en ond spiral om du inte prioriterar måltider och rätt sorts återhämtning. En kort skogspromenad eller meditation kan ge mer än att endast ligga i sängen. Likaså kan brist på socialt umgänge leda till negativa saker i längden. Man kan också ligga stilla med hög stressnivå - stressen försvinner inte för att man inte gör något utan behöver hanteras.

Det är fullt normalt när man har varit utsatt för lång tids press utan bra återhämtning.
Kroppen är bra på att tala om vad den behöver, lyssna på den.
Du har tur som har någon som kan avlasta dig och som förhoppningsvis har förståelse för din situation.
Det är inte lätt på något sätt att drabbas av utmattning och det dåliga samvetet gör det ju inte bättre, så tala med din man om hur detta känns för dig och fråga hur det känns för honom och att han talar om för dig när det blir svårt även för honom ( som det kan bli även för honom som drar det största lasset) så ni kan ha en plan B så inte han också bränner ut sig.
Dra ner på alla måsten och gör livet så enkelt du bara kan för att kunna läka dig.
Sjukskriv dig om det är det du behöver.
Jag gick för länge med konstant stress och det utvecklades senare till hypotyreos/ Haschimoto som jag nu får leva med resten av mitt liv bla ett liv med kronisk trötthet.