Syskonlängtan men brutal sömnångest

Vi har försökt att få ett syskon i 1,5 år.
Vårt första barn är snart 2,5 år och börjar sova hela nätter, och sedan maj sover pappan med honom så jag har verkligen fått tillbaka sömnen. 

Jag klarar sömnbrist extremt dåligt då jag blir helt vansinnigt ?sjuk?, yr vimmelkantig overklighetskänslor deprimerad osv. 

Jag får sån extrem panik av att tänka att klara sömnbrist i flera år igen, och inte kunna ta igen förlorad sömn på samma sätt som när man har ett barn. 

Jag har aldrig mått så bra som nu i livet. Och jag vill inget annat än få ett syskon men har enormt ångest över sömnen? 

Har nån nåt tips?

Om några år, vad kommer du ångra mest? Att det inte blev något syskon eller att du fick störd sömn i 2 år till? Smakar det, så kostar det, men du kan ha tur och få en lättsam bebis.

Låter onormalt att ha extrem ångest och panik långt i förväg för något som eventuellt blir ett problem, prata med vården/psykolog/BVC om hur ska kunna släppa detta nu och hur du ska tackla en eventuell situation med kolikbebis plus en liten till. 

Klarar erat förhållande av att han sover med barnen i några år till? Får ni tid ihop?

Att det inte blev ett syskon givetvis! Det finns inte på kartan att inte genomgå det igen men jag kan inte låta bli att tänka på det. 

Ja, du har rätt. Jag är en övertänkare och ska ha mens imorgon, så jag är hormonell och ångestfylld redan som det är idag. Men jag kan heller inte låta bli att fundera över det då jag är helt fruktansvärt sömnberoende. 

Man kan ju som sagt få en bebis som sover..