Hur tog ni er ur utmattning?

Jag blev bättre när jag anpassade livet efter nya förutsättningar. Sover mer, är noga med kosten, vilar mellan aktiviteter, undviker aktivt stress samt stresshanterar när den ändå dyker upp. För mig var återgång till vanliga livet ett feltänk.

Jag gick in i väggen för exakt ett år sen.

Det har varit ett jobbigt år, men jag har sakta men säkert anpassat mig till vissa omständigheter:

Att ha mindre pengar och leva enklare, vilket rentav kan vara ganska skönt, om man bara inte är helt pank. Min ekonomi börjar bli bättre, men var rätt kass under vintern och våren pga sjukpenning och sedan mindre jobb än vanligt (är frilans, och orkade efter ett drygt halvår inte kämpa mer för sjukpenning, läkarna är så himla stressade över vad Försäkringskassan ska säga om de fortsätter förlänga patientens sjukskrivning).

Att vila mer. Jag har alltid gjort tusen saker och velat släpa med sonen på olika roliga aktiviteter och annat. Under det här året har jag nått allt fler insikter i hur viktigt det är att jag sänker mina förväntningar, rensar i kalendern, ställer mig in på att sonen kanske inte vill följa med på saker och tar tupplurar. Jag har skaffat sovmask och med den blev min sömn dubbelt så god som tidigare. Jag jobbar mindre, har mindre pengar, men är mer utvilad.

Att analysera mitt liv och försöka sätta upp mål. Jag har via vårdcentralen nu börjat hos en terapeut (efter att ha provat två dåliga började nu en bra i augusti). Hon är KBT-terapeut och ger mig uppgifter att göra hemma, och lyssnar och reflekterar när jag är hos henne och pratar. Det känns givande och stöttande, och nu känner jag att jag har en chans att få lite struktur i mitt liv igen.

Att acceptera hur livet ser ut nu. Innan jag gick in i väggen hade jag haft en hemsk ålders- och livskris i flera år. I och med utmattningen förlikade jag mig så småningom med att jag skulle fylla 50 den här sommaren. Jag har landat i det och kanske också accepterat att jag ÄR tröttare än för tio år sen. Jag har även jobbat bort en del av min FOMO och insett att jag inte dör av att jag missar vissa evenemang, t.ex.

Att vara mer i naturen. Jag brukar simma mycket på sommaren, men har gjort det ännu mer efter att jag gick in i väggen (förra september samt den här sommaren). Jag simmar minst en halvtimme varje gång, och det känns så meditativt och terapeutiskt, ännu mer än tidigare. Jag simmade en halvtimme idag också, och åt medhavd lunch vid sjön. Det är nåt av det skönaste jag vet.

Hoppas nåt av det här hjälper dig.

Sjukskriven i princip helt i 2 år och fick lära mig den hårda vägen att det inte finns nån quick fix . Det är kroppen och hjärnan som styr . 

Jag tvingades inse att man måste skära ner på åtaganden och inte kan vara med överallt på allt hur kul  det än är. 

Att vila och återhämtning måste prioriteras och att vila inte har någon tidsgräns och att vila innebär att man faktiskt sover eller just gör ingenting. 

Att jobbet måste anpassas utifrån min hälsa och att min hälsa är viktigare än jobbet. 

Hur har ni kombinerat detta med ett fungerande familjeliv? Jag känner att mycket handlar om min fritid. Att min fritid är obefintligt. Jag har inga intressen och en familj med stora behov. Psykisk ohälsa hos ett av barnen, npf hos ett annat. Det känns som att man inte hinner vila. 
För mig har det fungerat bra tills jag gick upp över halvtid. Plötsligt har man ingen ork till något. Även om jobbet anpassat där så känner jag att jag inte har ork på fritiden. Är mentalt trött redan när jag kommer till jobbet pga lämning på förskola/skola och stress på morgonen.

Sen efter jobbet är det KORT tid för att hinna med allt annat. Städ, tvätt, matlagning. Barnet med npf är väldigt svårt att få att sova på kvällen. Tar ibland flera timmar. Bara alla ljud hemma gör att jag känner mig helt utmattad. Någon kollar på tv, en annan leker högljutt, några pratar med varandra, kompisar hos oss där man gapskrattar eller fnittrar högljutt. Det är ju så barn är, men det tar mycket på mina krafter, att aldrig ha tystnad runtom mig. 

Finns det nån annan förälder med i bilden, eller är du ensam vårdnadshavare?

En av mina vänner har ett autistiskt barn och ett överenergiskt barn, och hon har gått in i väggen flera gånger per år sen de föddes (hon har iofs viss mental ohälsa sen tidigare). Men pappan tar samtliga morgnar och de flesta utflykter (han orkar).

Jag började se över mitt liv och mina rutiner och ändrade det jag kunde förändra.
Sömn, träning, mat, vila, sociala aktiviteter. Allts sånt såga jag över och förbättrade där det gick. 

Jag var inte sjukskriven mer än någon månad, men min arbetssituation var ohållbar, så min chef lyssnade äntligen och gjorde något åt den.

Nu har jag en bättre situation på jobbet, mer balans mellan jobb och privatliv, är nog med sömn, mat och träning. Ser till att få vila tillräckligt när jag behöver det, säger nej mer (säger även ja mer, till sånt som är bra och roligt).

Tar en del tillskott också, och extra vitaminer och mineraler. 

Ja, det finns en till förälder som skött ALLT under tiden jag varit sjukskriven. Vi försöker hjälpas åt. Men med ena barnet med autism så behöver man lägga hela kvällen för att stötta i rutiner, motivera osv. Så en är ofta låst där. Utöver det har vi fler barn. Två med svår adhd bland annat som tar enormt mycket energi. De äe hyperaktiva, springer runt, skriker, retar varandra hela tiden osv.
Vi försöker dela upp ansvaret. Men det är just att det känns som att det inte finns tid på kvällarna och absolut inte när man jobbar heltid och kommer hem efter halv sex. Då ska mat lagas, plockas fram och bort från middagen, väskor packas/packas om, läxor med alla barnen, någon ska man få in i duschen efter tre dagarna motiverande, starta något tvätt/hänga tvätten, någon ska iväg på aktivietet och behöver skjuts man behöver själv duscha eller liknande. Ibland behöver man habdla efter jobbet och kommer ännu senare hem. Ska man lägga sig i en rimlig tid för att få sina 8 timmars sömn så måste jag lägga mig kl 22 då jag måste vakna kl 6. Då har jag ungefär 4,5 timme hemma. Efter jobbet tills jag ska sova, det går fort. För fort för att jag ska hinna ut och promenera, umgås med en vän eller liknande. 

Det låter onekligen jäkligt jobbigt. Lite som min kompis, fast ni har ännu ett barn.

Min kompis jobbar bara 4 timmar per dag, mest hemifrån, och hennes man jobbar nästan heltid tror jag, hemifrån. Har ni råd att gå ner lite i arbetstid? Om ni inte har råd, har ni nåt större ni kan sälja (sommarstuga, bil e.d.) för att få råd? Eller kan ni ha barnvakt ibland? Stödfamilj? Har ni tänkt utanför boxen?

Vi har båda två heltidsjobb där vi har noll möjlighet till att arbeta hemifrån. Jag söker andra jobb med mer möjlighet att jobba hemifrån, även om det inte skapar supermycket mer möjligheter mer än att man sparar resan till/från jobbet. Jag har tidigare haft jobb där jag kunnat jobba hemifrån men det har inte fungerat väl med barnen. De kommer hem från skolan innan jobbet slutar och det är svårt att få dem att respektera att jag jobbar samt att kunna vara tysta och lugna. Så det är svårt att genomföra jobbrelaterade telefonsamtal eller delta på möten digitalt då de stojar i bakgrunden. Är ganska lyhört hemma hos oss så det spelar ingen roll om man låser in sig i något rum och sitter ensam där.

Vi bor så pass avsides att vi behöver bil. Skulle kunna krångla med buss, men det känns omständigt ifall man skulle behöva åka och hämta sjuka barn t ex. Nu är jag ju sjukskriven på deltid, men har räknat på att arbeta deltid också och det blir väldigt tight ekonomiskt. Annars hade det helt klart varit ett alternativ.

Vi har sällan barnvakt. Då vi har det är det farmor och farfar som är väldigt vana vid barnen och bor mycket nära. Men de börjar bli äldre och man vill inte kräva så mycket av dem längre. Det är svårt med barnens stora behov av struktur och rutiner. Det räcker med att jag åker hemifrån så ringer de mig konstant och frågar när jag ska komma hem. De har stora behov av struktur rutiner och att saker görs på samma sätt som alltid. Därför är det ganska svårt att involvera nya personer. Allt behöver förberedas noga, gås igenom steg för steg inför varje ny situation. I dagsläget känns det som att det skulle ta mer energi än det ger att försöka få till någon form av avlastning. 

Man är ständigt a jour och det är det som tar mest energi från mig.

Jag kände det i hela kroppen först. Tröttheten, tomheten, den där gnagande känslan att något var fel. Utmattningen kom smygande, och vägen tillbaka handlade om att lyssna, verkligen lyssna, på signalerna. När jag började återhämta mig var det genom små, nästan osynliga förändringar: stanna upp, känna hur kroppen reagerade, ta den där pausen innan det blev för mycket.

Sjukskrivningen var viktig, men lika viktigt var att jag återupptäckte rytmerna i vardagen, promenader, ljuden runt mig, andetagen, människorna jag mötte. Allt det där som säger: ?Du är fortfarande en del av världen.? Att återvända till livet handlade inte om att forcera tillbaka, utan att långsamt låta kroppen och sinnet känna att det var tryggt att finnas här igen.