Hur tog ni er ur utmattning?

Jag gick in i väggen för exakt ett år sen.

Det har varit ett jobbigt år, men jag har sakta men säkert anpassat mig till vissa omständigheter:

Att ha mindre pengar och leva enklare, vilket rentav kan vara ganska skönt, om man bara inte är helt pank. Min ekonomi börjar bli bättre, men var rätt kass under vintern och våren pga sjukpenning och sedan mindre jobb än vanligt (är frilans, och orkade efter ett drygt halvår inte kämpa mer för sjukpenning, läkarna är så himla stressade över vad Försäkringskassan ska säga om de fortsätter förlänga patientens sjukskrivning).

Att vila mer. Jag har alltid gjort tusen saker och velat släpa med sonen på olika roliga aktiviteter och annat. Under det här året har jag nått allt fler insikter i hur viktigt det är att jag sänker mina förväntningar, rensar i kalendern, ställer mig in på att sonen kanske inte vill följa med på saker och tar tupplurar. Jag har skaffat sovmask och med den blev min sömn dubbelt så god som tidigare. Jag jobbar mindre, har mindre pengar, men är mer utvilad.

Att analysera mitt liv och försöka sätta upp mål. Jag har via vårdcentralen nu börjat hos en terapeut (efter att ha provat två dåliga började nu en bra i augusti). Hon är KBT-terapeut och ger mig uppgifter att göra hemma, och lyssnar och reflekterar när jag är hos henne och pratar. Det känns givande och stöttande, och nu känner jag att jag har en chans att få lite struktur i mitt liv igen.

Att acceptera hur livet ser ut nu. Innan jag gick in i väggen hade jag haft en hemsk ålders- och livskris i flera år. I och med utmattningen förlikade jag mig så småningom med att jag skulle fylla 50 den här sommaren. Jag har landat i det och kanske också accepterat att jag ÄR tröttare än för tio år sen. Jag har även jobbat bort en del av min FOMO och insett att jag inte dör av att jag missar vissa evenemang, t.ex.

Att vara mer i naturen. Jag brukar simma mycket på sommaren, men har gjort det ännu mer efter att jag gick in i väggen (förra september samt den här sommaren). Jag simmar minst en halvtimme varje gång, och det känns så meditativt och terapeutiskt, ännu mer än tidigare. Jag simmade en halvtimme idag också, och åt medhavd lunch vid sjön. Det är nåt av det skönaste jag vet.

Hoppas nåt av det här hjälper dig.

beli

Fri 5 Sep 10:55

#5

Anonym (Utmattad) skrev 2025-09-05 10:45:51 följande:

Hur har ni kombinerat detta med ett fungerande familjeliv? Jag känner att mycket handlar om min fritid. Att min fritid är obefintligt. Jag har inga intressen och en familj med stora behov. Psykisk ohälsa hos ett av barnen, npf hos ett annat. Det känns som att man inte hinner vila.
För mig har det fungerat bra tills jag gick upp över halvtid. Plötsligt har man ingen ork till något. Även om jobbet anpassat där så känner jag att jag inte har ork på fritiden. Är mentalt trött redan när jag kommer till jobbet pga lämning på förskola/skola och stress på morgonen.

Sen efter jobbet är det KORT tid för att hinna med allt annat. Städ, tvätt, matlagning. Barnet med npf är väldigt svårt att få att sova på kvällen. Tar ibland flera timmar. Bara alla ljud hemma gör att jag känner mig helt utmattad. Någon kollar på tv, en annan leker högljutt, några pratar med varandra, kompisar hos oss där man gapskrattar eller fnittrar högljutt. Det är ju så barn är, men det tar mycket på mina krafter, att aldrig ha tystnad runtom mig.

Finns det nån annan förälder med i bilden, eller är du ensam vårdnadshavare?

En av mina vänner har ett autistiskt barn och ett överenergiskt barn, och hon har gått in i väggen flera gånger per år sen de föddes (hon har iofs viss mental ohälsa sen tidigare). Men pappan tar samtliga morgnar och de flesta utflykter (han orkar).

beli

Sat 6 Sep 11:22

#8

Anonym (Utmattad) skrev 2025-09-06 07:24:44 följande:

Ja, det finns en till förälder som skött ALLT under tiden jag varit sjukskriven. Vi försöker hjälpas åt. Men med ena barnet med autism så behöver man lägga hela kvällen för att stötta i rutiner, motivera osv. Så en är ofta låst där. Utöver det har vi fler barn. Två med svår adhd bland annat som tar enormt mycket energi. De äe hyperaktiva, springer runt, skriker, retar varandra hela tiden osv.
Vi försöker dela upp ansvaret. Men det är just att det känns som att det inte finns tid på kvällarna och absolut inte när man jobbar heltid och kommer hem efter halv sex. Då ska mat lagas, plockas fram och bort från middagen, väskor packas/packas om, läxor med alla barnen, någon ska man få in i duschen efter tre dagarna motiverande, starta något tvätt/hänga tvätten, någon ska iväg på aktivietet och behöver skjuts man behöver själv duscha eller liknande. Ibland behöver man habdla efter jobbet och kommer ännu senare hem. Ska man lägga sig i en rimlig tid för att få sina 8 timmars sömn så måste jag lägga mig kl 22 då jag måste vakna kl 6. Då har jag ungefär 4,5 timme hemma. Efter jobbet tills jag ska sova, det går fort. För fort för att jag ska hinna ut och promenera, umgås med en vän eller liknande.

Det låter onekligen jäkligt jobbigt. Lite som min kompis, fast ni har ännu ett barn.

Min kompis jobbar bara 4 timmar per dag, mest hemifrån, och hennes man jobbar nästan heltid tror jag, hemifrån. Har ni råd att gå ner lite i arbetstid? Om ni inte har råd, har ni nåt större ni kan sälja (sommarstuga, bil e.d.) för att få råd? Eller kan ni ha barnvakt ibland? Stödfamilj? Har ni tänkt utanför boxen?

beli

Sun 7 Sep 11:41

#11

Anonym (Utmattad) skrev 2025-09-06 15:51:42 följande:

Vi har båda två heltidsjobb där vi har noll möjlighet till att arbeta hemifrån. Jag söker andra jobb med mer möjlighet att jobba hemifrån, även om det inte skapar supermycket mer möjligheter mer än att man sparar resan till/från jobbet. Jag har tidigare haft jobb där jag kunnat jobba hemifrån men det har inte fungerat väl med barnen. De kommer hem från skolan innan jobbet slutar och det är svårt att få dem att respektera att jag jobbar samt att kunna vara tysta och lugna. Så det är svårt att genomföra jobbrelaterade telefonsamtal eller delta på möten digitalt då de stojar i bakgrunden. Är ganska lyhört hemma hos oss så det spelar ingen roll om man låser in sig i något rum och sitter ensam där.

Vi bor så pass avsides att vi behöver bil. Skulle kunna krångla med buss, men det känns omständigt ifall man skulle behöva åka och hämta sjuka barn t ex. Nu är jag ju sjukskriven på deltid, men har räknat på att arbeta deltid också och det blir väldigt tight ekonomiskt. Annars hade det helt klart varit ett alternativ.

Vi har sällan barnvakt. Då vi har det är det farmor och farfar som är väldigt vana vid barnen och bor mycket nära. Men de börjar bli äldre och man vill inte kräva så mycket av dem längre. Det är svårt med barnens stora behov av struktur och rutiner. Det räcker med att jag åker hemifrån så ringer de mig konstant och frågar när jag ska komma hem. De har stora behov av struktur rutiner och att saker görs på samma sätt som alltid. Därför är det ganska svårt att involvera nya personer. Allt behöver förberedas noga, gås igenom steg för steg inför varje ny situation. I dagsläget känns det som att det skulle ta mer energi än det ger att försöka få till någon form av avlastning.

Man är ständigt a jour och det är det som tar mest energi från mig.

Vad jobbigt.

Är ni med i nån grupp för föräldrar till npf-barn?

beli

Sun 7 Sep 22:57

#16

Anonym (Utmattad) skrev 2025-09-07 16:16:54 följande:

Vad tänker du för grupper?
Vi är med i olika facebookgrupper men har även gått olika utbildningar både individuellt och i grupp avseende NPF. Läst på otroligt mycket osv kring detta. Har kontakt med både BUP och habilitering och fått olika hjälpmedel att använda i vardagen såsom timstock, timeplanner, bildstöd och scheman.

Men det tar otroligt mycket tid och energi att ha barn med denna typ av problematik. Att göra scheman varje vecka, motivera och förbereda i två dagar inför dusch, påminna och "tjata" om tandborstning osv varje kväll, laga specialanpassad kost. Motivera barnen till läxor. Att få barnen att läsa 15 min varje dag som är deras läsläxa tre veckor varje terminsstart tar allt mellan 1-1,5 timme varje dag. Utöver detta har de matteläxor, glosor och skrivuppgifter som tar ännu längre tid. Vi har provat att de går på skolans läxhjälp, men det funkar inte. Dels så turas lärarna om att vara där så de har lärare som inte är utbildade i ämnet och lärare som inte känner till barnens svårigheter och behov och dels så är det "frivilligt" så de går inte på den fast vi sagt att de ska.

Det är alla dessa moment som gör att det är otroligt svårt att själv hitta tillfällen för återhämtning. Jobbet har varit min återhämtning förut, men med tiden har kraven och arbetsbelastningen ökat och det har lett till att jag inte fått återhämtning någonstans.

Jag har inget liv utom jobbet och familjen. Jag har inte tid eller ork att umgås med vänner, göra aktiviteter eller typ ens lämna hemmet. Ensamtiden får man på Ica kl 21 när man åker och handlar efter alla kvällsbestyr är gjorda. Och då får man för lite sömn, så man är ändå inte utvilad.

Nu är jag sjukskriven för utmattning och det känns inte som att det blir bättre. Jag har stått och stampat på 50% hur länge som helst och direkt jag går upp till 75% så hamnar jag på ruta ett igen. På 50% har jag ett par timmar efter jobbet för återhämtning innan barnen kommer från skolan. Då jag kan promenera, träna osv. Men vid 75% så kommer jag hem i princip samtidigt som första barnet kommer hem. Och jag känner att det inte är hållbart i längden. Jag MÅSTE hitta sätt att få återhämtning, vila, tyst omkring mig även om jag jobbar 75 eller 100%. Men jag vet inte hur.

Jag vet inte vad det finns för grupper, jag bara undrade.

Iofs minns jag nu att min kompis har sagt att hon aldrig träffat en annan npf-familj där inte nån av föräldrarna gått in i väggen gång på gång..

Jag antar att de tittar på tv? Eller spelar spel på ipad e.d.? Kan du återhämta dig då?

beli

Wed 10 Sep 09:27

#20

Ja, det är en helt annan vardag än den jag har med ett lugnt barn, så jag kan inte ens föreställa mig det. Nu när jag vet allt detta låter din frågeställning i rubriken inte helt mitt i prick, eftersom du nog inte kan ta dig ur nån utmattning just nu. Du är ju mitt i den och så länge inget förändras i er vardag så är det ju svårt att komma ur den.

Jag lider verkligen med dig.

Hur tog ni er ur utmattning?

INNEHÅLL