Hjälp mig tänka
Jag har en tid varit nyfiken på en man i min omgivning, men har inte vågat ta steget att prata med honom privat... och så plötsligt skrev HAN till mig. Vi klickade direkt. Ingen har sagt något rakt ut än, men det är tydligt att det är besvarat. Det enda jag haft lite svårt för är nivån av kontakt. Jag är jätteglad att han har ett eget liv, och inte verkar vara en sån som bygger upp sin existens runt en partner, men samtidig blir det nästan för mycket av det där.
Mitt behov av uppmärksamhet är större än hans verkar det som. Jag är inte klängig på något sätt, men när han tex inte hör av sig från det att han kommer hem tills det är dags att lägga sig, under runt 4-5 timmar, börjar jag ifrågasätta om han verkligen känner samma. Borde inte behovet av åtminstone nåt sms den tiden vara starkare? Samtidigt känns det så härligt när vi faktiskt pratar. Han får mig alltid att skratta.
Så av slump fick jag kontakt med en annan man. Han bor VÄLDIGT långt ifrån, i ett helt annat land. Jag tyckte det var kul att få inblick i en annan kultur och hade definitivt inga baktankar. Men han tog sig in, även han. Har aldrig kunnat prata lika avslappnat som jag kan med honom med någon annan och det känns i hela mig hur mycket han verkligen bryr sig. Att han fått känslor för mig råder det inga tvivel om.
Det finns något där som bara klaffade från första början.
Och nu är mitt hjärta och hjärna kaos. Man 1 bor relativt nära, vi har väldigt mycket gemensamt och jag älskar våra samtal. Vi är lika nördiga båda två och alla fåniga skämt, där andra skulle ha tittat konstigt, bara fungerar.
Man 2 väcker något annat inom mig. Vi är också väldigt lika, men på ett annat sätt. Realistiskt tänker jag att det aldrig skulle kunna gå. Det skulle vara för svårt att få honom hit, både praktiskt och mentalt. Han har sin släkt där och jag har svårt att tro att han skulle trivas i sverige i längden. Jag kommer absolut inte flytta dit. Dels har jag barn här, dels är det på tok för varm för mig där.
Jag är okej med att hålla det vänskapligt med man 2, acceptera att vi bor för långt ifrån... men jag vill verkligen inte såra honom...