Jag bär upp hela familjen

Inget är för litet för att hela världen ska rasa.
Hans son på 15 är prick likadan. 
Sonen på 13 är av ett något mer positivt virke.

Jag är, i allafall i jämförelse, en väldigt positiv person och har blivit den som förväntas hålla humöret uppe på samtliga inblandade 
Ibland, när jag har något riktigt bra/trevligt i livet så tar jag nästan avstånd,  för att få njuta fullt ut.
Han skulle aldrig missunna mig det men det blir ganska dyster relation 
Ibland undrar jag vad vi skulle prata om öht, om inte något av hans problem fanns.

Jag känner inte att han drar ned mig, men jag kan tycka det blir tungt att ha den peppiga rollen 
Och väldigt trist att aldrig vara glada och nöjda tillsammans 

Jag fattar ju att det här inte är övergående men kan man (jag) lära mig leva med det?

Någon med liknande erfarenhet?

Får jag fråga, vad får du ut av relationen?

Din särbo är nästan konstant deppig / negativ och har varit så i flera år, i stort sett hela er relation. Han kanske har sina skäl, men det gör ju inte situationen lättare för dig, eller er relation bättre.

Ingen är glad jämt och många går igenom jobbiga livskriser. Din man verkar ha haft det tufft. Att stötta sin partner i med- och motgångar tycker jag ingår om man är seriös. Men det finns en gräns. I ditt fall tycker jag att den har passerats för länge sen.

En relation kan inte bara vara rolig, men i ert fall är det ju tvärtom. Ni har sällan roligt tillsammans, låter det som. Om din enda roll är att vara hans terapeut och den som försöker hålla humöret uppe på både honom och hans barn - vad finns det då att bygga på?

Jag tycker väldigt mycket om honom. Älskar honom. Han har såklart bra sidor 
Första året, säkert drygt ett år, väntade jag på att den första händelsen skulle lägga sig
Och omedvetet har jag nog liksom bara fortsatt vänta. Pinsamt nog är det först nu i sommar jag börjar inse att karln aldrig kommer vara nöjd och glad.
Sommaren har bjudit stora framgångar inom ett av hans företag och stora bra händelser i hans liv privat. 
Men inte blev det just nått bättre ändå. 
Och det är nu, när jag sett hur stora bra händelser knappt glädjer honom, som jag verkligen fattar att det aldrig kommer hända något eller vara något som är gott nog att glädjas över 

Man kan ju undra om han alltid har varit sådan eller om det handlar om en frusen sorg efter att hans fru dog. 

Samtidigt kan du ju inte ha ansvar för hans liv på det sättet.

Man ska stötta sin partner i motgångar, självklart. Men det här låter mer som ett sinnestillstånd, trötthet och nedstämdhet brukar gå över när livet lättar lite.

Säg till honom att du vill se en attitydforändring.

Vi har pratat massor och ännu mer om inställning till saker, attityd, vara i nuet och glädjas åt det lilla 
Han vill säger han, men det är som att det inte går 

Jag tror att du har vant dig vid hans deppighet och pessimism, och att sommarens händelser därför blev ett uppvaknande. Plötsligt insåg du att även sådant som skulle få andra att jubla, eller i alla fall känna positiva känslor efter en svår period i livet, knappt berörde din man.

Jag tycker det låter som han kan ha klinisk depression? Har han sökt vård / läkare / psykolog? Kanske skulle han behöva både terapi och medicinering.

Du skriver att du älskar honom. Bara du kan avgöra om du tycker att det är värt det, även om han aldrig skulle bli nämnvärt gladare eller mer positiv. 

Jag har inte så många att fråga om hur han var före barnens mamma dog.
Själv säger han att det var lika då. Men ibland ser man ju inte själv
Jag kan dock, baserat på när han pratar om "förr" ex minnen och händelser, uppleva att det kanske inte var jättemycket bättre då heller 

Depression och sjukvård kommer inte på tal , den dörren finns inte hos honom 

Jag tror det är en stor del personlighet som förstärkts av svåra händelser 
Jag tror inte att han kommer förändras nämnvärt oavsett åtgärd

Frågan är snarare vad jag mäktar med
Jag är också lite rädd att dras med med tiden 

Som fornminne är inne på, tycker jag att det luktar klinisk depression lång väg, som han inte har sökt hjälp för.

Typiska symtom för klinisk depression är just långvarig nedstämdhet, svårighet att känna glädje även över sådant som är positivt, tycker få saker är roliga eller intressanta. Symtom som sömnproblem och skuldkänslor är också vanliga.

Alla kan känna som ovan. Det som skiljer klinisk depression från vanlig deppighet eller sorgearbete t ex (som efter skilsmässa eller dödsfall), är att det vid klinisk depression är varaktigt, det går inte över, det blir inte bättre. Samt påverkar vardagen och livet negativt under en längre tid.

Obehandlad depression är i längden hälsofarligt. Går det att få honom att söka hjälp?

För din egen skull bör du samtidigt inte ta på dig för mycket ansvar för att hålla hans humör uppe. Det är ingen sund relation. Att du håller en viss distans för att kunna glädjas fullt ut åt sådant du vill glädjas åt, säger en del.

Du skriver att han inte drar ner dig. Jo, det gör han faktiskt, bara inte på en sådan nivå att det är uppenbart ännu. För dig.

Att ha en deprimerad partner kan vara oerhört tungt. Ingen är glad jämt, man bör stötta varandra osv. Men det du beskriver är något annat.

Det låter som kronisk depression, dystymi.

"Dystymi, depressiv neuros, neurotisk depression eller kronisk depression, är en affektiv störning som liknar en depression fast med långvariga symptom. Ordet dystymi kommer av grekiskans ??? dys, "dålig", och ????? thymos, "själ".

Jämfört med en vanlig depression, där individer periodvis går i depressiva faser, är dystymi ett kroniskt tillstånd, det vill säga ett tillstånd som varar i minst två år." sv.wikipedia.org/wiki/Dystymi

Jag tycker det låter som han inte bryr sig tillräckligt mycket om dig, att hans depression också drabbar dig. Det minsta han kan göra är att kontakta sjukvården. Medicin och/eller terapi kan hjälpa.

Är du beredd att fortsätta att offra ditt välmående för hans skull, när han inte ens vill lyfta ett finger för att må bättre?

Om jag var dig hoppas jag att jag skulle gå. Jag är lite i samma situation fast inte riktigt lika illa, men vi har gemensamma barn som håller oss samman.

Precis som dig dras jag inte med ner, men det vi går miste om är en partner att vara glad och lycklig med. Någon som gör att man tillsammans känner dubbel lycka. Självklart inte alltid, men ibland iaf.

Han låter deprimerad. :( 
Prata med honom. Säg att du förstår att han inte kan ta sig ur det här på egen hand. Erbjud dig att hjälpa honom att söka vård och om du känner att du inte orkar vara kvar i relationen om han inte tar emot hjälp, så berätta det. 

Det verkar ju finnas lite olika personlighetsdrag som mer eller mindre är medfödda. Som gör att man tar saker hårdare eller lättare än andra. Sen kan jag tänka mig att svåra livshändelser bidrar till att man kanske inte klarar att ta sig ur sånt tänkande även om man skulle varit en mer positiv person innan.

Men det du ska fundera över är ju hur du vill ha det. Är mannen värd att du känner såhär kring er relation, är det något mer positivt än negativt i ert förhållande. För oavsett hur han är eller har det så har ju du rätten att välja bort honom om han bara är en tyngd i din tillvaro. 

Vad du kan lära dig leva med är ju helt upp till dig. Och vill du lära dig leva med det? Det är väl egentligen där frågan är. 

TS, du skriver att han inte är mottaglig för att söka hjälp. I så fall har du ju egentligen bara två saker att välja på. Leva med detta eller gå.

Visst kan du stanna och hoppas att det blir bättre av sig självt, eller att han ändrar sig och söker hjälp. Men det låter som en naiv och bräcklig förhoppning.

Även om du älskar honom, tycker du inte att du förtjänar en mer positiv partner? Som du kan ha roligt med i alla fall ibland, och som inte är alltför nere däremellan.

Eller åtminstone en partner som är mottaglig för hjälp och förändring. Som tar ansvar för sitt mående och försöker bli bättre. Din särbo försöker inte ens. Kanske har han fastnat i en bekväm offerroll?

Och glöm inte: Du är INTE ansvarig för hans hälsa eller mående. Inte heller för hans barn. Far barnen illa behövs andra åtgärder. Far de inte regelrätt illa, finns inte mycket du kan göra.

Man stöttar varandra i en relation ja, men du kan inte vara hans morsa eller terapeut. Och stöttar han dig om du behöver?

En annan sak. Du skriver att du älskar honom, men han verkar inte älska dig tillräckligt för att vilja göra något åt sin situation.

Man kan inte hjälpa hur man mår, men han vill inte ens söka hjälp. 

Fundera över det. Hur mycket värdesätter han egentligen dig och er relation? Eller tar han dig för givet? 

Ta ett allvarlig samtal med honom. Förklara hur hans sätt att vara påverkar dig, att det får dig att tvivla på er relation.

Kräv att han går i terapi. Han kan gå ensam till familjerådgivning, det kostar väldigt lite, och de som jobbar där är superexperter just på relationsproblem. 

Om ni har gott om pengar kan han förstås gå i egen terapi. Men då måste han ha stark motivation. Om du ger honom ett år på sig att förändra situationen, så kan det ge honom den motivation han behöver.

Jag har en kollega som förlorade sin fru i snabb cancer för 20 år sen och han är tyvärr också mest negativ i alla möten fast han har en ny relation sen många år.

Det är väl kanske som någon skrev att det kan vara något obearbetat, att man inte kan släppa känslan av att livet kan gå sönder när som helst, som ger den där negativiteten?

Om det hjälper att prata om det vet jag inte, har aldrig talat med eller ens hört talas om någon "neggare" som faktiskt försökt sig på den sortens terapi.

Det låter som om att han är deprimerad.

Ja nog finns det obearbetad sorg 
Eftersom barnen var så små blev det nog liten eller ingen tid till sorg och jag misstänker också att det var hon som mest hade hand om barnen innan 
Han är en fin förälder men givetvis hade han planer i livet som inte kunnat uppfyllas pga själv med barnen 

Utöver det upplever jag aldrig att det handlar om rädsla att mista något, utan hellre att "det värsta redan hänt"
nu kan det bara bli värre