• Anonym (Orolig mamma)

    Mamma till bipolär tonåring

    Min dotter är bara 18 år gammal, och som jag faktiskt har en nära och god relation med, är nu inne i en manisk episod och inlagd på psykiatrisk avdelning. Jag var tvungen att kontakta vården då hon förändrades mycket, en ny personlighet. Och hon åt inte, sov inte och pratade så fort att jag inte förstod vad hon sa. Spenderade mycket pengar och sa upp sig från sitt jobb och gjorde en massa saker som var väldigt ovanliga för henne att vara. Det var läskigt. Har aldrig upplevt detta förut. Hon har nu varit inlagd i två veckor. Jag vet att hon blir omhändertagen där hon är och att hon får behandling. Men jag saknar henne så mycket och är så rädd för vad som ska hända i framtiden.

    Hon har tidigare varit deprimerad, så med mani nu tyder det på att hon har bipolär sjukdom.

    Men efter att hon blev inlagd vill hon inte ha kontakt med mig, hon avvisar mig och sa till sin läkare att jag inte får veta något om hennes hälsa. Varför avvisar hon mig?

    Hon bjuder in både vänner och familj att besöka, men jag får inte komma. Jag förstår ingenting och jag är rädd att jag har förlorat min dotter.
    Vad ska jag göra?

  • Svar på tråden Mamma till bipolär tonåring
  • Anonym (Hm)

    Det låter otroligt sorgligt och svårt för er båda. Kan det inte vara så att hon faktiskt är riktigt arg på dig för att du kontaktade vården och det är anledningen till att hon inte vill ha dig där? Det känns som en ganska logisk förklaring när man läser det du skrivit. Du får nog se tiden an. kanske kan du skriva ett brev eller på annat sätt förmedla varför du gjorde som du gjorde. Vi vill vara våra barns bästa vänner, men vi är i första hand våra barns föräldrar och vårt mål är att ta hand om dom, även när dom inte alltid vill. Hon förstår när hon blir äldre. 

  • Anonym (Orolig mamma)

    Tack för det tröstande svaret.
    Du har nog rätt, jag stod i vägen för hennes upplevelse av att vara en ny person, hon refererade till sig själv som det nya jaget. Hon uttryckte själv att hon hade det fantastiskt, vågade allt och hade en tro på sig själv som aldrig förr. Men som mamma var det läskigt, och eftersom hon var inlagd på en akutmottagning med låsta dörrar var hon allvarligt sjuk.
    Jag saknar min lilla flicka så mycket.

  • Anonym (d)

    Hon är akut sjuk just nu och du stod i vägen som du säger även om det var tvunget att bli inläggning.


    Hon har inte insikt i hur en ev diagnos påverkar henne. Allt är nytt. Hon är också myndig och mitt i allt detta kaos är det rimligt att du inte får vara inblandad i hennes vård just nu. Det är något hon kan kontrollera mot så mycket som hon inte kan.

  • Anonym (Orolig mamma)

    Du har rätt. Det är bara svårt att ge upp kontrollen och inte veta någonting. Hon säger att hon inte vill komma hem igen. Att hon aldrig kan lita på mig igen. Någon som vet hur det är att vara manisk, är det normalt att det man känner försvinner när man inte är manisk längre? 

  • Anonym (A)

    Jag vet hur det känns att vara manisk och tyvärr är det ju livets bästa känsla. Det är därför det krockar med sjukdomsinsikt och vilja att "tillfriskna". Man känner sig starkare och friskare än någonsin. Kan så klart inte svara hur det kommer bli för din dotter, men för min del var det någon månad av fullständig upprymdhet med vanföreställningar och inslag av aggression. Efter skovet sov jag under ett år och vaknade i princip bara för mat. Nu, mer än ett decennium senare år jag högt utbildad, välfungerande och med en yrkestitel som lugnt sagt inte associeras med dårskap. Har familj och vänner precis som de flesta. Sjukdomsinsikten kunde komma till bara genom att människor runt omkring brydde sig och visade förståelse, och hjälpte mig att inte skämmas för de många avvikande - psykotiska - grejer jag ställt till med. Du låter som en sån mamma som kan hjälpa till med det. Tror att det ordnar sig för er men kanske tar ett tag och är förstås jobbigt under tiden.

    Vill även skicka med, från min läkare som jag träffar regelbundet, att de bipolära patienterna finns i ala samhällsskick, alla sociala positoner, alla yrkeskårer, alla utbildningsgrader. Sånt som många vet i teorin men där fördomar ändå ofta leder många att tro att det folk som är knäppa överlag. Kan vara skönt att påminnas om för din dotter då ens självbild lätt raseras av att få en livslång psykiatrisk diagnos. 

  • Anonym (Lindy)

    Vill bara skicka en medkännande hälsning egentligen. Mitt barn (mycket yngre än ditt) insjuknade för ett par år sedan i en sjukdom med psykosliknande symptom. Det är fruktansvärt skrämmande att se sitt barn förändras och liksom försvinna. Man undrar om man någonsin komner att få sitt barn tillbaka eller om det för alltid är förlorat/förändrat. 


    Mitt barn fick flera vanföreställningar som alla försvann en efter en efter att medicin sattes in. 


    Jag vet personer med bipolär sjukdom som lever bra liv med medicinering. 


    Be om att få anhörigstöd från vården. Ni har en tuff tid framför er, men är det bipolär sjukdom verkar ändå prognosen vara god. 

  • Anonym (Skäms)

    Det låter som att hon skäms för sitt beteende, hon kanske inte orkar konfronteras med det just nu. Du står henne närmast och ni bor ihop så du har troligen sett mer än hennes vänner. Jag förstår att det känns tungt. Ta hand om dig Hjärta

Svar på tråden Mamma till bipolär tonåring