Tuff period

Vart är pappan?

Du tråkar ut din dotter och hon vill kommunicera med andra människor. Du sätter barnet i en barnvagn och går en promenad runt stan. Barn vill se världen.

Du måste få mer avlastning så att du får annat att tänka på. Sen är det inte guld och gröna skogar att vara föräldraledig. När är planen att pappan ska vara föräldraledig?

När min äldsta va 8 månader så va hon precis lika tog upp med bvc och dom sa att de är en fas där.

Det kan säkert vara en fas i utvecklingen. Jobbigt men det går över. Kan ni inte gå till öppna förskolan? Hon kanske tycker att det är kul med lite liv och rörelse för att sedan kunna slappna av bättre.

Din dotter är ju en liten människa, med känslor, personlighet, bra dagar, dåliga dagar precis som du. Att hon är missnöjd är inte något du alltid måste fixa, att hon gnäller ibland är något du ibland bara måste hantera.

Du har gjort vad du kan för att ta reda på om hon mår dåligt, mer kan du inte göra. Hon kan ha egna frustrationer som handlar om utveckling och annat, som du inte kan eller ska fixa. 

Lev på som vanligt med din dotter, låt inte alt i ert liv kretsa kring att hon ska vara nöjd och inte gnälla. Ge henne lagom med uppmärksamhet, och gör även dina egna vanliga sysslor.

Är du själv på dåligt humör ibland, kan det vara så att man bara är det ibland? Livet är lite trist, man är sur över nåt, frustrerad? 

Det är en svår balans, men jag tror egentligen inte att man måste ge 1000% uppmärksamhet till barn. Om du försöker förstå om det finns en anledning, men det inte finns, så kan du låta det vara lite grann.

Hon kan ju inte berätta hur hon känner, men hon kan ju vara frustrerad över att hon inte kan gå ännu. Inget du kan fixa, hon kommer att lära sig gå och frustrationen kan hjälpa henne framåt. Du finns där vid sidan av och ser henne kämpa på med sina utvecklingssteg och ser till att stötta där du kan.
Det är gott så. 

Och senare i livet kommer mer och mer av jobbiga perioder, svåra steg, orkar inte läxor, vill inte äta den här fisken, hatar nya tröjan, kompisen är på roligare semester osv. Och då får man parera, göra det man kan för att göra det drägligt, men kanske inte alltid fixa och göra nöjd. 

Om du tänker efter så finns det nog inte någon som är nöjd och glad alla dagar hela dagen. Alla är lite irriterade ibland, nåt dumt som stör en, nåt man själv gjort, en dålig dag bara. Sen är kanske vissa mer negativa än andra, som personlighet och hur man tar större och mindre smällar. 

När mina barn var yngre och var gnälliga och jobbiga så brukade jag tänka: det är hårt jobb att växa upp, lära sig så mycket nytt, vara så beroende av andra. Det hjälpte mig att få lite perspektiv på vad de går igenom och min roll som förälder i det. 

Vet inte, din uppmärksamhet fanns ju tidigare också. Men då var hon nöjd.

Men du kanske ger henne konstant uppmärksamhet nu när hon är missnöjd? På ett annat sätt än tidigare. Det kanske blir för mycket.

Nej, lite missnöje kan inte vara skadligt. Men att barnet ligger länge ensam och verkligen gråter än en annan sak.

Om det inte ör en fas kanske det är en matallergi av något slag. Behåller hon vikten?

Det låter som min dotter! 

...men hon är 13 år....! 

Nåväl. Skulle tipsa om att gå till öppna förskolan också för nya intryck osv för er båda. 

Sedan ska du inte ha tillit till att personalen kan svara på dina frågor. De är inte vårdpersonal utan mer som förskolepedagoger även om de har erfarenhet. Däremot att interagera med andra föräldrar kan ge dig tips och idéer. Många är i samma situation eller har varit. 

Dessutom får din dotter träffa andra barn i samma ålder och lite äldre barn. 

Det brukar vara en sångstund också som också gör det hela till en bra stund. 

När min son var så liten hade jag en superbra bok som beskrev utvecklingssprången de första åren och hur barnen blir missnöjda, gnälliga, mammiga osv i perioder innan de tar ett språng. Den hjälpte mig jättemycket! Jag kunde se att det var något på gång och bli lite mer lugn i vad det kunde vara, hur jag kunde hjälpa sonen och mer trygg i att det var övergående. Har för mig att den hette Att växa och upptäcka världen men är inte helt hundra på det...

Hon är inte förstoppad? Hon lugnas inte om du sjunger och klappar i händerna, eller spelar barnvisor?

Barn upp till cirka tre års ålder är ju askrävande. Jag tänker att man mest bara överlever dessa år. Sen är det faktiskt så att vi i västvärlden lever fel, människor är flockdjur och tanken är inte att endast föräldrarna ska ta hand om ett spädbarn. Små barn behöver fler famnar och föräldrarna behöver mer vika för att orka. Så jag vill slå ett slag för att involvera fler människor i ditt barns liv. Jag har involverat en granne, en äldre tonåring och mina föräldrar samt syskon. Så att jag (är ensamstående) ofta får avlastning. Annars skulle jag gå sönder. 

Min son krävde ständig underhållning, titta på hundar och barn i parken, eller folk på ICA. Höra mig sjunga eller barnmusik. Då var han ett solsken, annars gnällde han. 

 

Hade också en liten jobbig "sak" för många år sen som sällan var nöjd och belåten, till skillnad från hennes syster som inte krävde mycket uppmärksamhet för att vara nöjd. Barn kan vara enormt olika när det gäller krav på insatser från föräldrarna.

Min krävande dotter blev dock lugn av en sak som nästan funkade varje gång. Jag tog på en bärsele, riktade hennes ansikte utåt så att hon inte bara glodde på min bröstkorg och sen gick vi ut på stan. Hon drog till sig uppmärksamhet, folk pratade och gullade med henne... att gå i mataffären var alltid kul för det fanns så mycket nytt att se på..... En annan favorit var vagnen men så att hon var vänd framåt. Hon blev genast sur om hon låg och tittade upp eller tittade på den som var ute och gick med henne.... Hon var galen i nya intryck.

Nuförtiden är hon i mitten av tonåren och betydligt lättare att hantera.... tyvärr mycket skärm som alla andra ungdomar men hon är även en enorm bokmal som älskar att läsa böcker och spännande berättelser. Hör till de bästa eleverna i sin klass... 

Sånt känns oerhört avlägset när man är mitt uppe i det men den dagen kommer så länge man kämpar på och inte ger upp. Behöver du ladda batterierna, om så bara för några timmar, så be någon i familjen att se efter henne så att du bara kan göra något 100% för dig. De här mikropauserna är viktiga för att orka och se hopp om framtiden när dagarna är fyllda med missnöje från barn.

Min dotter var likadan, både som du beskriver temperamentet (låter som en high need baby du har) samt att hon genomgick en liknande kris i samma ålder. För henne var det en kombination av extrem separationsångest (hon hade börjat fatta avstånd och att mamma kunde vara för långt bort i hennes tycke) samt att hon var djupt frustrerad över att hon ville kunna krypa/förflytta sig bättre än hon faktiskt kunde.

Det gick över tills hon var knappt 10.5 månader, sedan var det lugnt ett bra tag.

Men det var skitjobbigt. Hon kunde inte sysselsätta sig en sekund själv, hon gallskrek ibland om jag var för långt ifrån (kunde handla om ett fåtal meter i samma rum).

Mina tips:
* Använd ljudisolerade hörlurar för att stänga ute gnället ibland.
* svara såklart på skrik osv men inte på varenda gnäll.
* lek tittutlekar så hon fattar att mamma försvinner ibland men kommer tillbaka.
* tanka extra närhet, bär i sele eller schal ibland, amma om du gör det.
* se till att få avlastning ibland, behöver och kan kanske inte vara en helkväll men nån timme ibland som du kan vara helt själv.
* DET GÅR ÖVER. Och när det väl går över kan det vara från en dag till nästa.