Hur blir man särbo och förlikar sig med att barnet kommer ha det sämre hos honom?

Anonym (TS) skrev 2025-09-14 20:14:42 följande:

Mitt liv skulle vara så mycket bättre som särbo. Men hur tar man sig dit?

Är så rädd att inte träffa mitt barn varje dag. Han har barn sedan innan som han inte fixar vardagen med. De bor heltid hos oss. Jag sköter allt hemma. Han är disträ, glömmer allt, får påminna om allt, köper hämtmat varje dag om jag inte är hemma, får inte ihop strukturen. Barnen har mediciner de ska ta, någon ska ha på morgon, någon för sömnen på kvällen. Morgonen är inget problem, för det är i hans rutin att ta fram medicinen och barnen tar den själv. Men kvällen blir hipp som happ ofta alldeles för sent. Barnen kommer i säng för sent då han glömmer tiden. Han glömmer hämta ut ny medicin så de är utan flera dagar osv. Jag får hålla koll på allt och hämta ut. Påminna om stängda dagar, då han alltid glömmer trots att det ligger i vår gemensamma kalender, så det slutar med att jag alltid behöver vara ledig i sista minuten. Påminna om tandläkarbesök, barnvakt för föräldramöten osv trots att det ligger i gemensam kalender. Får alltid ringa när jag är på väg till utvecklingssamtal så får han åka i panik från jobbet för att han glömt tiden. Han får åka i sista minuten till den nattöppna butiken varje gång när barnen ska ha utflykt, för han har glömt köpa fika eller liknande de ska ha med sig. Mitt i natten ska han väcka mig för att fråga efter vart sittunderlag och liknande finns.

Jag får lämna vårt gemensamma barn på förskolan varje dag och hämta varje dag då jan inte får ihop morgonen och alltid kommer för sent till jobbet om han ska ta hand om barnet på morgonen. De andra är så stora så de klarar sig själv. Han slutar aldrig i tid på jobbet, så han kommer för sent om han ska hämta.

Jag är så orolig för hur mitt barns vardag ska vara under hans omsorg. Nu är det läggtid för barnet. Men då var han tvungen åka iväg nu för han hade glömt hämta ut medicin till sitt ena barn. Vi kom för en stund sen överens om att han tar nattningen för att jag skulle duscha, nu får jag duscha efter barnet somnat istället och kommer själv inte komma i säng i tid.

Jag känner att detta kommit till en gräns där jag inte står ut. Det är en alldeles för stor börda på mig och jag tänker att särbo skulle vara bättre. Det påverkar min vardag, min stressnivå och mitt mående för mycket. Men är så orolig för hur mitt barn ska ha det när han är hos honom. Vad gör man?

Har han ADHD eller annan npf-diagnos? Det låter nästan som det.

Han kanske skulle behöva nedicinera, åtminstone på vardagarna?
Motion en gång per dygn förbättrar koncentrationen för alla, men särskilt mycket för dem med ADHD.

Anonym (Se)

Tue 16 Sep 2025 10:40

#13

Anonym (NPF-mamma) skrev 2025-09-16 08:58:19 följande:

Jag tycker inte att TS, som verkar sköta hela Familjen AB helt ensam, ska behöva ta ansvar för 2 grejer till: medicin till sambon och se till att sambon motionerar. TS är med all rätt på väg att flytta ifrån honom.

Men om han äter medicin och börjar motionera så kan han klara att ta hand om barnen och familjelivet på ett bättre sätt. Då skulle TS slippa driva familjen ensam.

Du är själv npf-mamma, varför ska inte människor få chansen att fungera så bra som möjligt?

Om inget annat hjälper så är medicin ett alternativ.

Anonym (Se)

Tue 16 Sep 2025 10:46

#14

För de som hittar rätt medicin (finns flera olika) och rätt dos, kan den positiva förändringen i vardagen bli dramatisk. Men alla svarar inte på medicin.

Anonym (Se)

Sun 21 Sep 2025 07:41

#17

Anonym (TS) skrev 2025-09-20 23:23:27 följande:

Jag känner väl att jag vänt ut och in på alla möjligheter att kunna hjälpa denna mannen. Jag älskar honom och skulle vilja att vi kunde fortsätta leva tillsammans, men senaste åren har jag känt att det tar mer än det ger. Jag ger allt av mig själv. Vänder mig ut och in för att få en fungerande vardag både för mig och barnen. Men det är inte hållbart när jag även behöver behandla honom som ett barn och själv helt saknar vuxenstöd från någon.

När vi träffades hade jag ett umgänge. Ett fungerande liv. Gick på gymmet flera gånger i veckan. Lagade matlådor till jobbet. Åt nyttigt. Hade ett rent och snyggt hem. Skötte om mig själv. Gick till frisören, fixade naglarna, gjorde fransar. Sminkade mig. Köpte nya kläder. Var mån om mitt utseende.

Med åren har orken successivt avtagit. Idag är jag ett vrak, som knappt orkar duscha tillräckligt ofta. Gått upp 20 kg under vår relation pga stress och ohälsosamma matvanor. Jag umgås inte längre med vänner pga bristande ork. Gymkortet sades upp för flera år sedan. Allt mitt fokus har varit att få till en fungerande vardag. Fick två bonusbarn på köpet som båda har psykisk ohälsa som tagit enormt mycket energi av mig.

Att försöka få till ett nyttigt leverne handlar om att JAG ska planera och utföra. Det köps hem snacks och godis flera dagar i veckan. De dagar han ska laga mat är det hämtpizza eller hamburgare från McDonalds alternativt hel- eller halvfabrikat. Matlådor jag lagar tar han med till jobbet. Om matsedel planeras är det jag som får planera, handla och laga maten. Jag behöver "be om hjälp" med allt hemma. Han storstädar aldrig. Putsar aldrig fönster, dammtorkar eller byter sängkläder. Han vattnar aldrig blommorna, rensar garderober etc. Allt det tyngre jobbet får jag göra. Han kan starta en tvättmaskin, men med en så stor familj vi har behöver man tvätta varje dag så jag får lägga minst en helg per månad till att bara städa och tvätta för att hinna i kapp.

Jag har försökt göra scheman. Delat upp arbetet. Påmint honom. Bett om hjälp. Gnällt. Skällt. Bett snällt. Gjort matsedel för 10 veckor som vi kunnat varva på, men han följer inte det. Ska han handla får jag göra en inköpslista och sedan smsa med honom då han skickar bilder på allt och frågar om det är rätt.

Utöver detta så visar han aldrig känslor, uppskattning, omtanke. Han har inget intresse av att vårda relationen genom att göra saker tillsammans. Vi har inte gjort något på tu man hand på flera år sedan jag slutade ta initiativ. Han har inget intresse av att prata mer än om hans jobb. Han kan inte prata om "djupare" saker, reflektera eller vara ett stöd. Uttrycker jag missnöje i relationen stänger han ner och säger inget.

Jag har vänt ut och in på mig själv till den graden att jag tappat all lust till livet. Jag går runt som en zombie. Känner sällan glädje, förutom när jag är ensam med mina barn.

Innan vi bodde ihop hade han ett mer driv. Det fanns ett annat "tvång" att ta kontakt, planera att umgås osv än nu när vi bor under samma tak. Därför tänker jag att särboskap skulle fungera bättre.

Jag vill därför endast ha tips om det. Hur har det fungerat för er i praktiken? Hur har det gått med barnen?

Har arbetat länge i skolan. Vid skilsmässor brukar barnen vara lite oroliga en tid. Ofta vet man ju inte att en skilsmässa är på gång i familjen, och man umdrar över en liten förändring hos barnets beteende.

Men när allt har landat och rutinerna i båda hemmen är på plats, så blir det som vanligt igen med barnen. Utom i ett fall där jag misstänker att fadern hade uttalad något som jag tolkar som autism och var dessitom väldigt arg.

Anonym (Se)

Sun 21 Sep 2025 18:54

#22

Anonym (NPF-mamma) skrev 2025-09-16 11:09:14 följande:

Jag förstår att dina råd är välmenande, men TS skriver att han inte vill ha hjälp! Tvångsmedicinering av en vuxen man eller tvångsmotion är icke framkomliga vägar.

Jag har aldrig föreslagit tvångsåtgärder.

Men motion är imte någon "insats".

Och naturligtvis kan han själv bestämma om han vill ha en utrednimg och.sedam ev. medicinera. Det kan mycket väl hända att han lever på toppen av sin förmåga just nu och i princip är utmattad.

Hur blir man särbo och förlikar sig med att barnet kommer ha det sämre hos honom?

INNEHÅLL