Att bli mamma har aldrig varit mitt livs största dröm och jag är inte babytokig. Nån som känner/känt samma. Men jag är gravid och när jag får mitt eget barn kanske det ändras? Känner mig nästan otacksam för jag förstår att många har det som sin största dröm, både att bli gravida och att få barn.
Om du inte vill ha barn, varför skaffar du ett?
Inte säkert det ändras. Kan bli väldigt jobbigt psykiskt.
Om du inte vill ha barn, varför skaffar du ett?
Inte säkert det ändras. Kan bli väldigt jobbigt psykiskt.
Att bli mamma har aldrig varit mitt livs största dröm och jag är inte babytokig. Nån som känner/känt samma. Men jag är gravid och när jag får mitt eget barn kanske det ändras? Känner mig nästan otacksam för jag förstår att många har det som sin största dröm, både att bli gravida och att få barn.
Det blir säkert jättebra!
Det är väldigt stor skillnad med egna barn och andras barn. Jag har alltid varit ointresserad av andras barn och hade aldrig hållit i eller brytt mig om bebisar eller barn innan jag fick egna.
När jag fick egna barn gick det jättebra på alla sätt och jag har från dag ett älskat och avgudat mina egna barn. Det som varit lite av en utmaning har varit barnens kompisar. Det har jag ibland tyckt har varit lite jobbigt om jag ska vara helt ärlig.
Känner igen mig i din beskrivning. Det har gått jättebra och kände stor lycka och glädje när barnet föddes. Hen är vuxen idag och älskar hen oändligt.
Det kommer att gå bra.
Jag har inte heller varit direkt barnkär eller känt ett bebissug. Innan jag själv fick barn tyckte jag tom att barn bara var jobbiga.
Mina egna barn älskar jag mest av allt i hela världen, och när jag fick dem så började jag också kunna förstå hur barn funkar och kan tycka att barn kan vara söta och roliga, även andras barn. Men jag är fortfarande inte barnkär.
Alla känner inte den där längtan eller suget efter barn, men deras barn kan bli minst lika välkomna och älskade som barnen till föräldrar som längtat.