Mannen anklagar mig för otrohet

Såhär TS: Han har huggit dig i ryggen, genom att felaktigt anklaga dig för otrohet. Lösningen på problemet är inte att du kryper omkring på golvet och torkar upp blodet som droppat från din rygg för att det ska sluta se så otrevligt ut. Lösningen är att han slutar hugga dig i ryggen. Det är helt och hållet hans ansvar.

Det tråkiga svaret är att det kan du inte, eftersom misstankarna sitter helt och hållet i hans huvud och är inte baserade på några rationella, logiska skäl. Därför funkar inte logiska argument på honom, som du märkt.

Om vi vänder fokus från honom till något du har kontroll över, nämligen dig själv: Vad vill du i detta? Vill du fortsätta leva tillsammans med en man som orättvist anklagar dig för otrohet? (Tyvärr verkar inte alternativet "leva tillsammans med samme man, fast utan otrohetsanklagelser" finnas på bordet.) Vill du ha sex med honom igen? Litar du på honom? (Den han är nu, alltså, inte den han har varit tidigare.) Och som sagt, frågan är vad du vill, inte vad folk ska tycka om ni skiljer er.

Själv lämnade jag min exman efter en otrohetsanklagelse. Jag hade visserligen funderat på skilsmässa tidigare, men det var droppen för min del. Där gick min gräns. Vi har gemensamma barn, och när dammet hade lagt sig och vi delat på oss på riktigt, var det efter ett tag inga större konstigheter för barnen. Äldsta hade börjat skolan då, och de yngre gick på förskola. Klart att det var jobbigt i början för oss alla, det är tufft att skilja sig, men idag säger mellanbarnet "jag kan inte fatta att du och pappa faktiskt har varit gifta, det känns liksom konstigt". Exmannen och jag är goda vänner nu 10 år senare, det var lättare än att försöka ha en kärleksrelation. Det är inte så många punkter där det kan skava längre.

TS beskriver hur hon sliter ut sig för att dra runt familjen. Då är det mycket begärt att hon, förutom de 3 barnen, ska stå för det känslomässiga arbetet med mannen, oavsett kärleksspråk. Vem ser till TS´ fysiska och känslomässiga behov? Mannen verkar ha siktat in sig på sex-trappsteget på behovstrappan, fast TS inte ens fått den vila och sömn hon behöver för att må bra.
Det verkar enkelt att få mannen mer nöjd genom att ge honom ännu mer, så kanske han slutar anklaga TS för att vara otrogen. Men jag kan inte se att mannen gör motsvarande ansträngningar för att göra TS nöjd och se till att hon mår bra?

Och TS, apropå det du skriver i #66 och #70 är det inte konstigt att små bitar av din kärlek dör. I det här läget är det inte du som ska jobba för att behålla honom, utan han som ska jobba för att få behålla dig och din kärlek. Kommer han göra det?

Det är ganska få saker som är som de är, huggna i sten och oföränderliga, med oss människor. Vi har den fria viljan, vi har personliga egenskaper, vi har känslor, behov och sociala relationer. 

TS´ man upplever att hon håller känslomässigt avstånd till honom, och vill inte ha sex lika ofta som han. Mannen: "Du är otrogen! Kolla här på kondompaketet!"
Men mannen hade också kunnat säga: "Du känns lite avståndstagande. Är det något du vill prata om? Är du okey?"