Mannen anklagar mig för otrohet

Nej inga sexleksaker, men när du skriver om emotionellt avstånd får det mig att tänka på att mannen i perioder upplever att jag är "kylig" Och inte visar kärlek, detta har vi pratat om och försökt hitta tillbaks till mer närhet och mys, som tillägg handlar de inte om att jag inte vill ha närhet, men i all stress i vår vardag (3 barn varav ett barn med npf som tar sin beskärda del så att säga) samt att jag själv i största utsträckning roddar hämtning/lämning matlagning, hushåll samt allt kring barnen (mannen hjälper såklart men jag har huvudansvaret och planerar och styr upp allt, mannen brukar ha ansvar över träningar osv för barnen) mannen tar hämtning någon gång ibland, sköter alla fordon, sköter gården, bygger, så vi har båda väldigt fullt upp, men jag blir så dränerad och utmattad så brukar uppleva att allt detta tar all min energi så tillslut när man landar i soffan kring 21-22 så är jag så trött att jag nästan känner mig apatisk, men här har vi iallafall hamnat i ett läge där han tex oftare vill ha sex medan jag är ganska nöjd med 1-2 ggr veckan och tycker inte det är hela världen om det ibland går 2 veckor pga livet kommer emellan, då livet i övrigt är sö hektiskt så ibland vill man bara vara ifred och ligga raklång på soffan, sen försöker jag bättra mig i vardagen med kramar osv men som sagt, kan känna mig så stressad och stå vid diskbänken, barnen skapar kaos å mitt I allt de har jag lite svårt att bara stanna upp och komma ihåg kramar/pussar osv. Detta kanske är lite på spåret du skriver gällande emotionellt avstånd, alltså de att han ibland upplever att jag inte ger tillräckligt mkt, vill dock tillägga att jag älskar att mysa (å sex också för den delen), men jag vet att om vi myser i soffan så vill mannen gärna mer än så i slutändan, vilket gör att jag inte orkar med mys heller alla gånger då jag vet att han får förväntningar på mer men orken finns inte där för mig. Detta har jag förklarat men känns ibland som att de inte riktigt går fram, nåja nu blev det ett rejält sidospår🙈

TS beskriver hur hon sliter ut sig för att dra runt familjen. Då är det mycket begärt att hon, förutom de 3 barnen, ska stå för det känslomässiga arbetet med mannen, oavsett kärleksspråk. Vem ser till TS´ fysiska och känslomässiga behov? Mannen verkar ha siktat in sig på sex-trappsteget på behovstrappan, fast TS inte ens fått den vila och sömn hon behöver för att må bra.
Det verkar enkelt att få mannen mer nöjd genom att ge honom ännu mer, så kanske han slutar anklaga TS för att vara otrogen. Men jag kan inte se att mannen gör motsvarande ansträngningar för att göra TS nöjd och se till att hon mår bra?

Och TS, apropå det du skriver i #66 och #70 är det inte konstigt att små bitar av din kärlek dör. I det här läget är det inte du som ska jobba för att behålla honom, utan han som ska jobba för att få behålla dig och din kärlek. Kommer han göra det?

Det är ganska få saker som är som de är, huggna i sten och oföränderliga, med oss människor. Vi har den fria viljan, vi har personliga egenskaper, vi har känslor, behov och sociala relationer. 

TS´ man upplever att hon håller känslomässigt avstånd till honom, och vill inte ha sex lika ofta som han. Mannen: "Du är otrogen! Kolla här på kondompaketet!"
Men mannen hade också kunnat säga: "Du känns lite avståndstagande. Är det något du vill prata om? Är du okey?"

Absolut, jobbar på det, men man ska hinna/orka osv också, mkt som tar ens tid och energi, är inte alls ovanligt att jag efter nattning av barn hänger sista maskinen tvätt, plockar undan värsta kaoset och förbereder för morgondagen när kl börjar vara kring 22, efter det känner jag mig som en blöt fläck på golvet ungefär, men förstår att man behöver hitta ett fungerande sätt helt enkelt.. tyvärr har mannen inte samma förståelse eller syn på saker som vad barnen ska fixa själva osv heller, dvs han tycker jag gör mig själv en otjänst å hjälper dom för mkt 

Nä tyvärr försvinner ju allt sug av sånt beteende.. 
Jo absolut så är det säkert, förstår också att man behöver bekräftelse osv, men hur mkt ska de behövas när man är 30 plus med familj och barn, lång relation osv, ibland känns de som att man kanske får sänka kraven litegrann, vad är normalt gällande bekräftelse i en relation efter 17 år med tre barn egentligen ?

Måste bara delge en uppdatering då jag ör tacksam för många fina råd å tankar i denna tråd. Mannen har bett om ursäkt, han har förklarar att han inte menade vad han sa, jag frågade om han menade det när han sa det och jo där och då menade han det, men har insett att de var fel och idiotiskt av honom och han tror inte nu att jag varit otrogen. Han berättar att han mår inte så bra efter en extrem period på 3-4 månader av extremt hög arbetsbelastning (på sin fritid, utöver sitt vanliga jobb alltså) i kombination med att han känner att jag inte ger så mkt kärlek/bekräftelse, detta fick "bägaren " att rinna över så där och då var "hans hjärna" övertygad om att jag låg med någen annan..Men han kom till insikt och förstod att så är det inte, men vi har pratat om att vi nu måste jobba på våran kommunikation osv, hitta tillbaka till varandra från "företagandet familjen AB", får se om vi kommer vidare..har också varit ärlig med att det är många känslor och förvirring i min kropp efter dessa dagar och nu denna vändning, samtidigt som jag älskar honom, vilket han har full förståelse för, såå vi jobbar vidare med våran relation helt enkelt. De ska inte vara för lugnt och enkelt i livet minsann..

Hur jobbar ni andra på era relationer? Hur gör man för ett långt och lyckligt liv tillsammans?