Blir tokig på att min mamma mesar med vårt barn
Vi har haft min mamma hos oss i över en vecka och vi börjar störa oss mer och mer på hur hon daltar med vår 2,5-åring. Hon är egentligen världens snällaste mormor men jag får panik på vissa grejer hon gör och påpekar så att det framstår som att vi inte kan ta hand om vårt eget barn på rätt sätt (inte med flit då). T.ex. så ska hon oja sig att vi äter sent om han inte har fått mat innan prick 17.00, häromdagen påpekade hon att vi gjorde lite för kryddad mat för honom och att det var därför han inte ville äta (korvstroganoff där de enda kryddorna var salt och peppar). Hon tar gärna tag i att fixa kvällsfika, klä på pyjamas och borsta tänder utan att kolla med oss om det är dags att sova snart. Blir han ledsen så är hon snabbt där och tar upp honom i famnen fast han ropar efter mig (jag får ibland ta honom ur armarna på henne). Förstår att hon bara vill hjälpa till och underlätta för oss, men det blir som att hon inte låter oss ta hand om vårt barn i första hand.
Förutom det här är hon otroligt mesig med vår son och kan inte säga ifrån på skarpen. Om de t.ex. ska gå ut och han vägrar ta på sig skorna så ska hon dalta och leka sig till att han ska komma till henne i typ 10 min istället för att bestämt ta honom och säga att han måste ta på sig skorna om de ska ut. Lycka till med en trotsig 2,5-åring som skriker och säger nej till allt. Samma sak med allt egentligen, från tandborstning till att han inte vill sitta still vid matbordet. Ofta får vi ta över och säga åt honom istället för det funkar inte att hålla på så hela tiden när man måste iväg. Hon blir otroligt obekväm och stirrig i blicken (på ett oroligt sätt) när vi säger åt honom och det får oss att känna oss som att vi är för ?hårda och bestämda?, fast det är hon som inte vågar sätta gränser. Hon blir liksom den snälla inför honom och vi de elaka. Vad gör man? Det är så mycket lättsammare med hans farmor. Hon är också jättesnäll, men låter oss ta hand om sonen i första hand och lägger sig inte i hur vi gör saker, snarare att hon hjälper till genom att också säga till sonen istället för att göra tvärtom.
