Hur tusan ska man kunna söka hjälp när man hindrar sig själv från att söka hjälp?
Mycket skam, ångest och rädsla att inte bli tagen på allvar. Och så kanske största problemet av alla, 9 av 10 gånger intalar jag mig att det inte är så illa. Så den där 1 av 10 gånger som jag tänker att det är nog faktiskt just så illa, det fladdrar förbi snabbt.
Finns det någon i din närhet som du har förtroende för eller känner dig trygg med?
Jag är ledsen men det funkar inte. Jag såg ditt inlägg redan vid 12:30 och det räckte att jag läste "ring nu" sen la jag ner fliken och hade ångest i ett par timmar innan jag lugnade ner mig.
Men tack för att du försökte.
Oftast blir det att bita ihop och fortsätta med vad jag höll på med.
Det är allt möjligt, varierar en hel del, just nu mycket kopplat till hur det skulle tas om det kom fram hur jag mår.
Jag vet inte, det kan väl vara skönt att ventilera men det hjälper inte. Jag har gjort det förut och det blev mest jobbigt. Allt mynnar ut i att jag behöver hjälp och där sitter jag fast och vet inte om jag någonsin kommer lyckas med det.
Just nu känns det lika enkelt som att frivilligt sätta ner en hand i kokande vatten, det går ju inte. Allt skriker bara nej.
Jag fick världens chans och jag sumpade den. Sambon uttryckte oro och jag mumla ur mig något, vet inte ens vad jag blev så ställd.