Anonym (Osäker) skrev 2025-09-21 08:11:04 följande:
Tusen tack för input!
Det låter som att du själv har erfarenhet av viljestarka barn? :) Om så är fallet och de hunnit bli äldre, hur såg deras viljestyrka och humör ut i de olika åldrarna, lugnade det ner sig?
Jag har "bara" två, så jag kan inte säga något ur personlig erfarenhet att ha fler. För mig var valet enkelt. Både jag och min ex-fru landade tidigt i att vi inte skulle känna oss tillräckliga för fler barn. Jag har tätt mellan mina vilket är utmaningar på ett sätt men fördelar på andra vis. En flicka på 14 och en kille på 12,5. Flickan är en utmaning. Alltid varit galet viljestark, bland annat. I hennes fall, om hon inte hade ljugit och dolt saker under utredningen hade hon haft en autismdiagnos nu, men hon/jag, har turen att hon tack och lov är kognitivt begåvad vilket gör det lättare att i perioder resonera och för henne att hitta, och mig att lära ut strategier för att hantera livet. Vet inte om jag tycker det är fler saker nu när barnen är större. Det är snarare att det är på ett annat sätt. Det är litegrann som en förstärkare som urskiljningslöst förstärker allt, så de bra förmågorna och egenskaperna har större effekt idag, men detsamma gäller för de mindre önskvärda egenskaperna och beteendena. Pubertet och tonår är inte lätt för barn och de som då är viljestarka/karaktärsstarka och har stark integritet slår den enligt mig ännu hårdare. För min del hade det varit jättesvårt att samtidigt ha ett 8-9 år yngre barn (tänker att det är ungefär du skulle landa med ett barn till nu).
Vet inte om jag svarat på din fråga i allt svammel här, men jag tänker att det korta svaret är att under de perioder i livet när belastningen och utmaningarna ökar för barnet, så gör också deras utmanande beteende (helt logiskt) det vilket är då vi reagerar på det. Om det är så att man har barn med särskilda behov ökar ju markant alla andra utmaningar också, bland annat högre risk att ens relation spricker vilket gör saker betydligt tuffare.