Kan inte säga vad som är rätt sak för dig att göra. Det jag KAN säga är att den ärftliga komponenten är duktigt stark, så om du har två otroligt viljestarka barn kan du räkna med att nummer tre kommer bli minst likadan. Så föreställ dig att du får ytterligare en som är som de andra två, med allt vad det innebär, samt att den äldsta nu börjat skolan som kan vara en tuff resa för många barn och därmed för deras föräldrar också.
Jag har "bara" två, så jag kan inte säga något ur personlig erfarenhet att ha fler. För mig var valet enkelt. Både jag och min ex-fru landade tidigt i att vi inte skulle känna oss tillräckliga för fler barn. Jag har tätt mellan mina vilket är utmaningar på ett sätt men fördelar på andra vis. En flicka på 14 och en kille på 12,5. Flickan är en utmaning. Alltid varit galet viljestark, bland annat. I hennes fall, om hon inte hade ljugit och dolt saker under utredningen hade hon haft en autismdiagnos nu, men hon/jag, har turen att hon tack och lov är kognitivt begåvad vilket gör det lättare att i perioder resonera och för henne att hitta, och mig att lära ut strategier för att hantera livet. Vet inte om jag tycker det är fler saker nu när barnen är större. Det är snarare att det är på ett annat sätt. Det är litegrann som en förstärkare som urskiljningslöst förstärker allt, så de bra förmågorna och egenskaperna har större effekt idag, men detsamma gäller för de mindre önskvärda egenskaperna och beteendena. Pubertet och tonår är inte lätt för barn och de som då är viljestarka/karaktärsstarka och har stark integritet slår den enligt mig ännu hårdare. För min del hade det varit jättesvårt att samtidigt ha ett 8-9 år yngre barn (tänker att det är ungefär du skulle landa med ett barn till nu).
Vet inte om jag svarat på din fråga i allt svammel här, men jag tänker att det korta svaret är att under de perioder i livet när belastningen och utmaningarna ökar för barnet, så gör också deras utmanande beteende (helt logiskt) det vilket är då vi reagerar på det. Om det är så att man har barn med särskilda behov ökar ju markant alla andra utmaningar också, bland annat högre risk att ens relation spricker vilket gör saker betydligt tuffare.
Håller med de som säger att det inte är småbarnsåren som är jobbigast. Mitt ena barns enorma viljestyrka misstänks nu vara en del av en autismdiagnos.
By the way, allmänt tips till er I tråden som har barn med NPF, eller misstänker att ni har det kan jag rekommendera er att kolla det här https://www.svtplay.se/superforaldrar
Finns två säsonger och lite osäker på om ni kommer åt alla program via länken ovan. Riktigt bra program om utmaningarna ur föräldrarnas och ibland barnens perspektiv. På ett vis mer tillgängligt än mycket annat som ges genom litteratur eller professionella.
Ja, precis så är det. Vi har en bra kontakt på BUP som vi är väldigt tacksamma för. Utredning kommer dröja lite men det beror på att barnet varit allvarligt sjukt under lång tid. Precis som med det äldre syskonet misstänker vi att barnet kompenserar tack vare hög begåvning (konstaterat i WISC för det äldre). Skolan ser inte riktigt problemen men tror oss föräldrar och vi har ett bra samarbete. (Svårare tyvärr med äldre syskonets högstadieskola.)
Mitt barn har fortfarande helt ok betyg i flera ämnen trots att hen knappt är i skolan alls. Vi hemundervisar. Men det är ju egentligen olagligt, så skolan får liksom inte hjälpa oss med det utan de ska i första hand försöka få barnet att gå till skolan.