Vill jag ha en trea eller inte?!

Kan inte säga vad som är rätt sak för dig att göra. Det jag KAN säga är att den ärftliga komponenten är duktigt stark, så om du har två otroligt viljestarka barn kan du räkna med att nummer tre kommer bli minst likadan. Så föreställ dig att du får ytterligare en som är som de andra två, med allt vad det innebär, samt att den äldsta nu börjat skolan som kan vara en tuff resa för många barn och därmed för deras föräldrar också.

Håller med de som säger att det inte är småbarnsåren som är jobbigast. Mitt ena barns enorma viljestyrka misstänks nu vara en del av en autismdiagnos. 

Tack! :) Vi har en jättebra kontakt i barnpsykiatrin. 

Det som blivit tydligt nu när barnet är äldre (mellanstadiet) är att det vi uppfattade som mycket stark vilja när barnet var litet grundar sig i att en del saker är väldigt jobbiga för hen. Det var därför hen protesterade så vilt som liten. Långa dagar i skolan tex.kan ge utbrott hemma över till synes ingenting. Det som är jobbigt är främst det sociala. Det blir inte bråk men hen blir stressad och mår dåligt när det uppstår situationer som hen har svårt att hantera. Att två kompisar vill göra olika och hen måste välja tex. Hen har svårt att ta plats socialt. Vill vara perfekt och göra allt rätt. Gissningsvis för att dölja det annorlundaskap hen känner. 

Som liten var det mycket bråk hemma när vi skulle gå ut. Hen var väldigt känslig för hur kläder kändes mot kroppen. Är fortfarande det, men det är ju mer lätthanterat när hen kan berätta vad hen gillar och inte och vi kan gå på stan och shoppa. 

Jag har en högstadieungdom också som har adhd och är hemmasittare till största delen, så där har vi ett smörgåsbord med svårigheter, så att säga. Det barnet var ängsligt och oroligt när hen var i dina barns ålder. 

Så, två barn. Och hade vi haft ett tredje hade vår situation varit väldigt, väldigt svår. Främst pga hemmasittaren som innebär att vi inte kan jobba normalt och det är jättemycket möten med vård och skola. Det är svårt att få tiden och orken att räcka till båda barnen. 

Jag har "bara" två, så jag kan inte säga något ur personlig erfarenhet att ha fler. För mig var valet enkelt. Både jag och min ex-fru landade tidigt i att vi inte skulle känna oss tillräckliga för fler barn. Jag har tätt mellan mina vilket är utmaningar på ett sätt men fördelar på andra vis. En flicka på 14 och en kille på 12,5. Flickan är en utmaning. Alltid varit galet viljestark, bland annat. I hennes fall, om hon inte hade ljugit och dolt saker under utredningen hade hon haft en autismdiagnos nu, men hon/jag, har turen att hon tack och lov är kognitivt begåvad vilket gör det lättare att i perioder resonera och för henne att hitta, och mig att lära ut strategier för att hantera livet. Vet inte om jag tycker det är fler saker nu när barnen är större. Det är snarare att det är på ett annat sätt. Det är litegrann som en förstärkare som urskiljningslöst förstärker allt, så de bra förmågorna och egenskaperna har större effekt idag, men detsamma gäller för de mindre önskvärda egenskaperna och beteendena. Pubertet och tonår är inte lätt för barn och de som då är viljestarka/karaktärsstarka och har stark integritet slår den enligt mig ännu hårdare. För min del hade det varit jättesvårt att samtidigt ha ett 8-9 år yngre barn (tänker att det är ungefär du skulle landa med ett barn till nu).

Vet inte om jag svarat på din fråga i allt svammel här, men jag tänker att det korta svaret är att under de perioder i livet när belastningen och utmaningarna ökar för barnet, så gör också deras utmanande beteende (helt logiskt) det vilket är då vi reagerar på det. Om det är så att man har barn med särskilda behov ökar ju markant alla andra utmaningar också, bland annat högre risk att ens relation spricker vilket gör saker betydligt tuffare.

Såg att andra nämnt det och kan bara hålla med - det är skönt att vara en förälder per barn. Vi delar rätt ofta på oss så att barnen får odelad uppmärksamhet av en förälder en halvdag eller så. Det ökar lugnet i hemmet enormt. 

Tack! :) Vi har en jättebra kontakt i barnpsykiatrin. 

Det som blivit tydligt nu när barnet är äldre (mellanstadiet) är att det vi uppfattade som mycket stark vilja när barnet var litet grundar sig i att en del saker är väldigt jobbiga för hen. Det var därför hen protesterade så vilt som liten. Långa dagar i skolan tex.kan ge utbrott hemma över till synes ingenting. Det som är jobbigt är främst det sociala. Det blir inte bråk men hen blir stressad och mår dåligt när det uppstår situationer som hen har svårt att hantera. Att två kompisar vill göra olika och hen måste välja tex. Hen har svårt att ta plats socialt. Vill vara perfekt och göra allt rätt. Gissningsvis för att dölja det annorlundaskap hen känner. 

Som liten var det mycket bråk hemma när vi skulle gå ut. Hen var väldigt känslig för hur kläder kändes mot kroppen. Är fortfarande det, men det är ju mer lätthanterat när hen kan berätta vad hen gillar och inte och vi kan gå på stan och shoppa. 

Jag har en högstadieungdom också som har adhd och är hemmasittare till största delen, så där har vi ett smörgåsbord med svårigheter, så att säga. Det barnet var ängsligt och oroligt när hen var i dina barns ålder. 

Så, två barn. Och hade vi haft ett tredje hade vår situation varit väldigt, väldigt svår. Främst pga hemmasittaren som innebär att vi inte kan jobba normalt och det är jättemycket möten med vård och skola. Det är svårt att få tiden och orken att räcka till båda barnen. 

Att du velat ha tre barn, hur många syskon du har och familjetradegin, hur många syskon dina barn kan tänkas vilja ha - jag tycker inget av detta är relevant för hur många barn du ska ha. Man skaffar inte barn som present till syskon, du och din man får försöka bortse från allt detta och bara känna efter om ni är redo för trean och om ni längtar efter ett barn till att ta hand om. 

Ett varningens finger med all kärlek menad,  att fastna inte i din saknad över ett syskon med att förväxla det med en längtan efter ett barn till.  Även om du tidigare sagt 3 barn får du inte ta för givet att din längtan har med just antalet barn att göra. Det är inte din sak att kompensera ett förlorat syskon. 

Jag har tre barn, två täta och en sladdis och det har varit enormt tufft då två av dom dessutom har diagnos , just dom två som är mest viljestark dessutom.  Det innebar också att mitt äktenskap kraschade .  Mina tre nu vuxna barn är fantastiskt fina mot varandra men har ingenting gemensamt egentligen och har ingen större kontakt.  Dom har aldrig hängt med varandra som bästisar. Nu är dom tre spridda över landet. Kvar är jag frånskild och singel. 

Jag förstår hur du tänker och känner. Hade samma tankar. Vi är tre syskon och det var också den kusinen som dog i tonåren. Så även om det inte var mitt syskon har jag tänkt på samma sätt. 

Jag har fyra barn där yngsta nu går i årskurs 9. Det är klart det varit kaos ibland, det är klart barnen fått anpassa sig för att de inte är ett färre antal.

men min äldsta dotter (21) sa för något år sen till den 2 år yngre och närmaste brorsan. -Tänk om mamma och pappa bara skaffat två barn, då hade det bara varit du och jag. Det hade ju ändå varit ganska tråkigt.-

jag vet ju att barnen har mycket kul ihop. De har en syskonchatt som jag ibland får höra fragment ifrån och de både retas och tjafsar och berättar saker för varandra där. Äldsta har flyttat hemifrån och bor 30 mil bort för studier men de har på nåt sätt ändå alltid varandra. 

Ska inte säga något om varken det ena eller det andra. Läste dock om viljestarka barn. 

Vet en när mina barn var små som sa att "det var ju inte så jobbigt att ha barn som alla sagt så vi kör på syskon redan nu". Då var ettan ett par månader bara och tvåa kom strax efter ettans tvåårsdag. 

Redan där och då sa jag att det är inte där det jobbiga med barn kommer, även om det är mycket härligt också. Det blev denna föräldern också varse om i takt med att barnen blev äldre och flisorna flög

Men, nu var det ju inte det som var din fråga. Men som andra skrivit - det är jobbigt i den situation man är i. Jag tyckte också till och från att det var jobbigt när mina var i de åldrar dina är. Dock är det inget emot tonåren. 

Vet att jag ibland kunde längta efter tonåren när man kunde prata med dem. HA! De har sjukt mycket vilja och tror de är solen i universum som roterar runt dem... Prata kan de definitivt numera - och skrika och smälla i dörrar. 

Tonåren är betydligt mer utmanande med allt. Fester, sprit, mopeder, epor, vejps, skolk och så vidare. Just på den punkten är mina hyfsat skötsamma men jag vet ju vad kompisarna gör och jag förstår att föräldrar, precis som jag själv, blir gråhåriga i tonårstiden. 

Skaffar du en till så tror jag att det kommer vara härligt också. Precis som du nöjer dig med att ha de två härliga ungarna du redan har (visst är de söta när de sover ). 

Har du tiden framför dig skulle jag nog säga att du kanske ska fundera på lite mer sladdis (du skrev att du var i mitten av trettio, så då har du åtminstone fyra-fem år på dig). Då är dina lite större och kan vara lite mer behjälpliga i handräckningen samtidigt som de hinner få lite sin egen tid. Om de kommer ha kontakt eller inte som vuxna är ju lite upp till hur ni knyter ihop familjen i framtiden. Vet vuxna syskon med 11 månaders mellanrum som knappt pratar eller träffas ens fastän de bor på samma ort och vuxna syskon som har 7 år mellan varandra som är svintighta. Man kan aldrig förutse sådana saker. 

Jag kan ibland känna en sorg att det inte blev tre barn, jag hade nog alltid sett det framför mig, men vi har två vilket ibland varit fullt tillräckligt. Eller som jag konstaterade när de var mindre - jag har två armar, två händer, två ben - ett till varje barn. Vi behöver inte ha en stor sjusitsig bil för att få med alla kompisar, många "familjeerbjudande" är ofta två vuxna och två barn. Två aktiva barn med matcher och träningar bokar upp en helg lätt. Kompisen som har tre aktiva barn flyger och fläger mest hela tiden och lappar mellan aktiviteterna för barnen. Nu har hon betydligt tätare än du kommer att ha så det kanske ändå blir en naturlig skillnad. 

Till sist. Skulle du bestämma dig för en trea. Ha i tanken på att även om de flesta får en trea så är det också ganska ofta trean inte bara är en trea utan en fyra också. Kan ni bo kvar i bostaden med en trea och en eventuell fyra? Bil/ar? 

Kanske inte det du efterlyste, men lite att bolla med. Och sista tipset är ibland att inte tänka så mycket alls. Ibland är det bra att släppa tankarna och se vad som händer.