Skulle inte säga att jag är deprimerad, men ... vad?

Hur gammal är du?
Kan det möjligen vara så att du kommit i klimakteriet?
Jag kan känna igen mig i det du skriver och har förstått för min del att det beror på en hormonell förändring i kroppen. 
Sen kan det ju såklart bero på annat i ditt fall. Men att känna så som du gör är ju ganksa vanligt i åldern då man genomgår klimakteriet.

Man kan känna som du gör om man inte riktigt har någon mening eller mål med sina dagar och det i sig kan i längden göra dig deprimerad.  
Att bara gå omkring och känna sig hopplös  kan bli allvarligt om du inte tar tag i det.  
Kanske dags att ge dina dagar lite struktur och meningsfullt innehåll?  Du gillar ju ditt jobb och att ha din filmstund,  fortsätt på det spåret och planera in saker . Se till att hjärnan får arbeta och ge den utmaningar.  

Kan du inte jobba mer än vad du gör? Säg 50%?

Du verkar inte träffa folk i vardagen,  jobbar hemma och tittar på någon fil/dokumentär efteråt. Då är du distraherad ett tag.  Kan det vara så att du tappar kraft av för lite social stimulans?

Sedan kan det ju vara något fysiskt. Är du tröttare än vanligt? Olika sjukdomstillstånd kryper sig ofta på en bit in i medelåldern, som t.ex. sköldkörtelproblem och sämre upptag av d-vitamin, B12 och järn. Det kan vara mycket olika saker som inte stämner.

Kroppen blir allt sämre på att ta upp näringsämnen och att kompensera för brister i maten. Får du i dig något med c-vitaminer varje dag?

Har du en dygnsrytm som stämmer med dagsljuset?  Försök att komma ut i dagsljus på morgonen/tidig förmiddag. Dagsljus hjälper kroppens energifabriker (telomererna) att fungera optimalt och underlättar senare en god sömn. Dagsljus stänger av sömnhormonet melatonin.  Kolla inte på skärmar sent på kvällen.

En rask promenad, om du klarar det, gör att alla system i kroppen balanseras. Klarar man inte det så fungerar även en vanlig promenad. 

Visst kan depression se ut som du känner dig!

Men det kan vara bra att följa upp andra saker först, istället för att direkt äta antidepressiva. Onödigt om du skulle ha B-12 eller D-vitaminbrist t.ex. Eller bara behöver få igång kroppen och cirkulationen Eller sover dåligt för att du äter för sent på kvällen eller kollar på skärmar väldigt sent. Antidepressiva har biverkningar t.ex och hjälper inte mot t.ex. järnbrist. 

Ett självcentrerat liv kan bidra till otillfredsställelse. Prova fokusera lite på att hjälpa andra, det kan öka känslor av tillfredsställelse.

Alltså, tusen tusen tack alla för era fina svar - jag var förberedd på att jag antingen inte skulle ha fått några svar alls, eller att det skulle vara svar i stil med att jag verkar vara en lat och egocentrerad människa som inte har vett att uppskatta hur bra jag har det ... Jag ska svara alla i tur och ordning 😊🙏

Ja, det hade ju varit en rimlig förklaring, men jag är "ute på andra sidan" sen ett par år tillbaka (jag är nyss fyllda 55). Men det kan kanske vara en mer långsiktig och bestående effekt av hormonförändring? 

Fast det är ju det som är problemet - hur ger jag mina dagar meningsfullt innehåll när det inte finns nåt innehåll som känns meningsfullt? Missförstå mig  inte - jag fyller mina dagar, och jag är noggrann med rutiner, men det käns ändå bara som en lång väntan på att det ska vara över, så att jag kan göra det enda jag uppskattar ... sen är jag ju begränsad av att jag väldigt snabbt blir trött och tappar fokus (det är därför jag har sjukersättning 75 %), men ändå.

Det hade jag jättegärna gjort, men jag blir tyvärr väldigt snabbt trött och tappar fokus, vilket gör att det inte går. Jag förenklade lite när jag skrev att jag framåt sena eftermiddagen jobbar mina två timmar - det är det jag gör, men det tar mig 5-6 timmar. Dvs jag sitter vid datorn i 5-6 timmar och får då gjort två timmars effektivt jobb.

Depression är egentligen inte något antingen eller utan en skala. Tycker att det låter som att du har depressiva tendenser även om du inte är djupt deprimerad hela tiden. Får du tillräckligt med dagsljus, motion, näring och annat grundläggande? 

Jag inser att jag var otydlig. Jag har alltså vänner och en särbo som jag umgås flitigt med om dagarna - på telefon, online och IRL. Det är bara det att jag inte får nåt ut av det - det känns mest bara jobbigt, och hade jag kunnat välja bort det så hade jag gjort det. Eller, det är väl bättre än att bara sitta o glo iofs, men inget jag faktiskt får energi lr en positiv upplevelse av. Undantaget mina barn; dem blir jag glad av att prata med, men de har ju fullt upp med sina liv och de ägnar redan som det är mycket tid åt mig. Man kan ju liksom inte förvänta sig att de ska underhålla mig hela dagarna haha.

Jag har bra och tydlig rutiner, och jag sover djupt och gott. Och det är lustigt att du säger det om morgonpromenad för det är faktiskt exakt det jag gör: varje morgon går jag ut och går i 1,5-2 timmar och pratar samtidigt i telefon med min bästa vän. Hon är djupt deprimerad och behöver mycket pepp och stöd (och det är ju också genom henne som jag ser att det jag har inte är en depression). Och jag får ju tillägga att när jag pratar med henne visar jag självklart inget av det jag uttrycker här. Öht uttrycker jag inte det för nån. Ärligt talat är jg ganska bombsäker på att alla som känner mig skulle säga att jag är engagerad och bryr mig mycket om andra och att jag verkar hitta mening i det mesta (även om de märker jag blir snabbare trött och ofokuserad än andra).

Jag har dock inte ens funderat över om det kan vara fråga om nån brist ... man kanske skulle ta och boka in en sån där allmän hälsoundersökning.

Ja, jag var otydlig. Det är alltså inte så att jag bara går runt med mig själv i min egen lilla bubbla hela dagarna; jag engagerar mig i mina vänner oxh andra närstående. Det är bara att det inte ger mig något. Eller, jag är förstås glad över att jag kan vara till hjälp och finnas där för andra, men det gör inte mitt liv roligare (och det är ju inte heller det som är poängen med att hjälpa andra; det är ju inte nåt man gör för sin egen skull liksom)