Hur o när?

Jag ska försöka svara på dina frågor utan att ställa en massa frågor som får dig att tvivla på dig själv. Jag ser att flera av svaren skickar tillbaka skulden på dig, att du inte gjort tillräckligt och det tror jag är grundproblemet. 

Jag projektledde, höll koll på allt från vantar till skolmöte, utredning hos BUP för ena barnet och skulle samtidigt vara en stark kvinna som bytte batteri på bilen och bolla en chefstjänst. Jag tog steget när jag började fantisera om en framtid med barnen själv, tyckte det var skönt när han inte var med eftersom jag då kunde släppa uppgiften att informera och hålla rätt på honom också. Ibland tänker jag att jag helt enkelt sorterade bort det som jag kunde sortera bort. Min ribba var kanske mycket högre än min dåvarande mans. Jag upplever att saker faller tillbaka i mitt knä och då är det lika bra att hålla i redan från början.

Vi har varit separerade i några år och det blev som jag tänkt mig. Jag håller koll på mina barn och min partner håller koll på sina. 

Likt många andra, efter sommaren och det är säkert av flera anledningar, kanske för att jag var utvilad. Han ställde väldigt få frågor, var ledsen när jag inte var hemma, hjälpte till väldigt mycket och accepterade det hela. Han bad mig inte att stanna vid något tillfälle överhuvudtaget. Jag såg att han sörjde och vi gick in ett operativt mode kan man väl säga. Barnen var i låg- och mellanstadieålder och jag flyttade till en lägenhet i närheten.

Vi berättade för barnen ett tag senare, de reagerade olika och vi fångade upp dem så gott det gick. Jag hade ingen plan, inget förberett. Idag, 9 år senare så minns jag faktiskt inte så mycket förutom att jag tyckte det gick bra överlag. Vi båda har träffat nya och barnen är äldre tonåringar idag. 

 

Jag minns faktiskt inte när jag första gången tänkte tanken. Det måste ha skett gradvis. Om en skilsmässa kan gå smidigt så var det i närheten ja. Vi diskuterade ekonomiska frågor och praktiska frågor med lätthet men jag vet ärligt talat inte så mycket om hur han kände inombords. Jag tror att han förstod att jag hade bestämt mig. Jag är inte en impulsiv person.

Hur länge har du tänkt på det?

Tyvärr får du bestämma dig för att du måste leva med det oavsett vad som händer. För mig dyker det upp ibland men vi är båda vuxna människor som är ansvariga för vårt eget liv och lycka. Om jag vore du så skulle jag vara tydlig men mjuk, förklara och svara ärligt om det kommer frågor. Hasta inte. Jag flyttade efter ungefär ett halvår, för oss fungerade det och det fanns gott om tid för samtal. 

 

Det behöver det inte vara. Om ni båda har möjlighet att ensam bo kvar så är det inte självklart men ge tid till att fundera på hur det ska gå till. Du kommer att få dra ett stort lass och om han inte kan bo kvar utan din ekonomiska hjälp så behöver han förstå att bostaden behöver säljas.