Planerat gravid, nu vill pappan inte längre

Jag blir så sjukt arg på män som inbillar sig att abort är ett alternativ DE kan välja. Nej, har de gjort någon gravid har de gjort sitt val, alldeles särskilt om det var planerat. Abort finns till för kvinnan och det är 100% kvinnans val. Att pusha någon till abort som inte vill det är misshandel, precis som det skulle varit att tvinga någon som inte vill att genomgå en hel graviditet och förlossning. Jag har varit med om en abort efter vecka 12 och det var absolut inte snällt mot kroppen. Både fysiskt och ännu mer psykiskt lidande. Tre år senare är jag något sånär återställd, men det gjorde lika ont i själen två år senare som då. Särskilt eftersom jag fick flera upprepade missfall efteråt vilket aldrig hänt mig innan, jag är säker på att aborten rubbade något i min kropp eftersom hormonnivåerna var så höga när det skedde (vilket de är runt de veckorna). Efter det har jag inte kunnat behålla en graviditet utan progesterontillskott, och det psykiska lidandet innan man ens lyckas inse det och sedan få hjälp (vilket man inte har rätt till egentligen om man redan har barn, jag hade ren tur att få hjälp att hitta en läkare som hade ett hjärta).

Sedan är självklart abort det bästa om kvinnan väljer det, så hemskt är det inte om det är det man vill och självklart bättre än att möta en graviditet, förlossning och småbarnstid mot sin vilja. Så jag är absolut inte emot abort, men mannen har inget att säga till om där och det är inte någon praktisk, bekväm eller lättvindig utväg som vissa män inbillar sig. Det är inget man borde vilja utsätta någon man älskar för. Som man har man ingen rätt att ändra sig när man har gjort gärningen, och jag ser inte ens hur man kan tro det om man var med på tåget först.

Samtidigt gjorde jag själv aborten eftersom det var tvillingar vilket skrämde min sambo så mycket så jag var rädd att han skulle gå under mentalt, medan jag själv behövde som allra mest stöd för att våga. Jag visste att jag skulle klara en själv, men jag visste inte om jag skulle klara två på egen hand (utan att helt försumma de stora barnen) eller själv också gå under då. På det sättet var det en litet liknande sits och där gjorde jag tvärt om mot vad jag säger nu. Men jag har fått ångra det så bittert genom alla missfall som följde. Vet inte hur många tårar jag gråtit. Jämfört med det hade det varit mer rimligt att min sambo fått ta sig i kragen och växa upp. Skulle han inte klarat det är det ju ganska uppenbart vem som är stark av oss två och vem som är ?en liten lort?. Min sambo förtjänade egentligen inte en till chans efter att han pushade mig till att utsätta mig för det. Man ska uppskatta gåvan att bli förälder även när allt inte blir exakt som man tänkt, annars får det väl vara nästa gång man känner för det. Iaf när det gått så kort tid emellan, jag menar inte att saker inte kan ändra sig mycket både i och runt en människa över många års tid. Är man inte ung så har man inte heller så mycket tid att vela på, men som sagt efter en medveten gärning är det för sent att vela om man är man.