Jag var "hemmasittare". Ofta när jag läser om andra hemmasittare, och åtgärder kring dem, kan jag dels bli lite avundsjuk, och dels känner jag liksom inte igen mig själv alls i deras situationer. Så på så vis känner jag att det måste finnas en bortglömd grupp "hemmasittare" i diskussionen - de osynliga barnen.
Så jag vet inte, jag. Det är stort och komplext och väldigt individuellt.
Jag fattar.
De vars föräldrar inte kämpar finns tyvärr nu också, men de är nog inte så pigga på att berätta i media att de skiter i sina barn.
Lösningen på hemma sittandes barn är enkel. Bryt strömmen i huset och ställ inte mat på bordet. Sitter ni fortfarande kvar efter 3 veckor. Ta det därifrån.
Jadu. Ett av mitt hemmasittande barns problem är att hennes ångest gör att hon knappt kan äta. Slutade vi lirka i henne mat skulle hon nog mest tycka att det var skönt. Ångesten gör att hungerkänslorna försvinner, så det som skulle hända var väl att hon svalt.
Förstår inte heller vad avsaknad av el skulle ge, förutom förstörda kyl- och frysvaror. Hon klarar inte skolan eftersom den ger så stark ångest. Ingenting i skolan ändras väl av att det är mörkt hemma?
Håller helt med om att skalan är flytande. Mitt barn orkar numera träffa folk utanför familjen, har ett socialt liv och fritidsaktiviteter. Det ligger väldigt mycket jobb från henne och oss föräldrar bakom det. Men skolan har ju inte ändrat på något, så där är det fortfarande stopp. Det de erbjuder är att ta bort lektioner från schemat. Det vi efterfrågar i form av specialpedagog, undervisning i liten grupp mm, det vägrar de.
Att det skulle bli enklare att få barnet till skolan om det är tråkigt hemma stämmer inte hos oss. Det enda som hände då var att barnet mådde ännu sämre. En person som mår dåligt behöver ju hjälp, stöd och uppiggning - inte hot, ilska och uttråkning. Att tvinga ett ångestfyllt barn sitta dag ut och dag in utan distraktioner eller hjälp vore fruktansvärt.
Något dataspelsberoende har hon aldrig haft.
Sen förstår jag inte vad du menar med att låta barnet komma undan med att inte ha aktiviteter. Det har hon alltid velat ha och vi har betalat för att hålla hennes plats där eftersom hon älskar sina altiviteter och de är jätteviktiga för henne. Men i vissa perioder har hon mått för dåligt för att klara att gå dit.
Tja, jag tar liksom hellre råd från välutbildade psykologer/socionomer/psykiatriker som jobbar med sån här problematik på heltid. Jag tror att folk som jobbat med det här i många år och har mångårig utbildning inom beteendevetenskap/sociologi, psykologi och psykiatri har betydligt bättre koll än nån pajsare på nätet. Vi har täta möten med diverse experter och de säger att vi gör helt rätt och att barnets hälsa går före skolgången. Skola kan man ta igen, men en uppväxt förstörd av tvång, hot, självsvält, isolering, ångest och oförstående vuxna kan ge men för livet.
Precis så. Vi undervisar vårt barn själva med det vi hittar i hennes skoldator och på UR och nätet.
Vi har funderat på att köpa läxhjälp för att vi ska kunna jobba (men det är dyrt!). Det är svårt att funka på en arbetsplats när man behöver vara hemma så mycket. Hon klarar inte att jobba på egen hand, av flera skäl. Någon måste sitta med hela tiden, men gör vi det lär hon sig snabbt det hon behöver kunna. Vi försöker följa det de gör i skolan så att hon gör samma som klasskompisarna.
@WIM, Kan tillägga att vi också styr upp dagarna. Hon går alltid upp med familjen på morgonen och gör sig i ordning och vi ser till att hon äter på fasta tider. Det hade aldrig gått att lämna henne ensam hemma på dagarna.
Ekonomin är ett jätteproblem för många familjer med hemmasittande barn. Det måste vara en fruktansvärd stress att behöva lämna sitt barn ensamt hemma. Vi har som tur är jobb som gör att det åtminstone nästan funkar att vi är hemma. Man kan vabba, men man har inte vab-dagar så att det täcker hela året. Inte ens med läkarintyg. Det tror jag är okänt för många.
Vi har en vän till familjen som hjälper till med ett ämne. Men folk är ju för det mesta på sina jobb på dagarna.
Jag tror att det är viktigt att tala om för barnet att det finns möjlighet att gå extraår i skolan för att uppnå grundskolekompetens. Det gör man på gymnasiet och sedan fortsätter man i det vanliga gymnasiet efter det.
För att minska ångesten för att man inte förmår sig att ta sig till skolan. Då kan barnet också känna det meningsfullt att försöka hänga med i vissa ämnen, om det finns möjlighet till det.
Det är så gräsligt att ingen vuxen agerade. Ungefär när hände detta? Gjorde skolan ingen orosanmälan till soc? Vi har fått orosanmälan om vårt barn. Skolan har rutiner för när det ska göras, antingen de känner oro för barnets hemsituation eller, som i vårt fall, inte.
Det finns ju också barn som inte går till skolan för att de inte vågar lämna sig fulla eller psykiskt sjuka förälder ensam. Det är SÅ viktigt att man kollar upp hemförhållandena.
Varför är det självklart? På vilket sätt skulle familjen ge ångest menar du? Jag tänker då på helt vanliga, trygga familjer - inte dysfunktionella, för där ser ju jag också kopplingen.
Mitt barns ångest beror på funktionsnedsättningar som innebär att hon inte klarar vanlig skola i kombination med skolans ovilja att ge henne den anpassade undervisning hon egentligen har rätt till.
Jag har en kompis som fått en ångestdiagnos som vuxen och som då insett att hon lidit av ångest så länge hon kan minnas. Hon kommer från en trygg, kärleksfull familj, men blev mobbad till och från i grundskolan. Jag tror att hon fötts med stor benägenhet att utveckla ångest, precis som att vissa föds med ett sjujävla humör eller en aldrig sviktande positivism. Vi är helt enkelt olika.
Men man kan ju tänka sig att barns ångest också kan komma från trauman, som upplevelser i krig eller övergrepp. På vilket sätt tänker du dig att de barnens ångest är orsakad av föräldrarna?
Ja fy fan.
Stort lycka till med plugget!
Att ha en god och trygg anknytning och en kärleksfull familj som ger villkorslös kärlek är mycket viktiga skyddsfaktorer och hjälper ett barn att bibehålla en god psykisk hälsa, åtminstone vid normala påfrestningar. Krig och liknande ser jag inte som normala påfrestningar.
Mobbning av olika slag är väldigt vanligt och en väldigt stor del av våra barn råkar någon gång ut för det under sin skoltid. Om barnen känner sig helt trygga i hemmet och med föräldrarna vågar de berätta detta hemma och föräldrar kan då stötta och hjälpa barnen, vilket direkt minskar ångesten och oron för barnet. Barn som inte känner sig 100% trygga med föräldrarna vågar ofta inte berätta.
Därför är god anknytning och villkorslös kärlek och närvarande föräldrar mycket starka skyddsfaktorer, även om det aldrig finns garantier för god psykisk hälsa.
Jo, men det du skrev var att barns ångest till stor del beror på uppfostran och den emotionella miljön i familjen. Och min följdfråga var hur du menar att den gör det i ett tryggt och kärleksfullt hem. För jag hoppas att du förstår att även personer med en fin uppväxt kan drabbas av psykisk sjukdom och ohälsa, även om risken så klart är stötrre i ett dåligt hem.
Som någon annan redan skrivit är det viktigt att förstå att det finns många olika skäl till att vissa barn inte går till skolan och att se en av de grupperna får inte göra att man blundar för de andra. Det går inte att diskutera gruppen hemmasittande barn som om de vore en homogen grupp, för verkligheten ser helt annorlunda ut. Men det man märkt är att gruppen med funktionsnedsatta barn som inte klarar skolan har ökat. (Eller så har man i större omfattning börjat se att dessa barn är just funktionsnedsatta, förr skyllde man nog oftare på föräldrarna.)
Och man bör så klart, på en samhällsnivå, fundera över vad detta beror på. Man tror ju sig se att psykisk ohälsa ökar generellt bland unga och då är det kanske inte helt förvånande att en grupp med medfödda svårigheter drabbas ännu hårdare.
Det är egentligen inget fel i detdu skriver här och på flera andra ställen i tråden. Tvärtom är det i flera fall självklarheter. Men du skriver dina inlägg som om föräldrar till tex mobbade, psykiskt sjuka eller funktionsnedsatta barn redan inte gör allt det här. I normalfallet gör de det. När du uttrycker dig så här lägger du skuld och skam på föräldrar som kämpar för och med sina barn i en utsträckning som är långt bortom vad föräldrar till normalfungerande barn gör. Många måste gå ner till deltidstjänster eller att en förälder helt slutar arbeta för att hinna ge barnet all den närhet, undervisning och hjälp som behövs. Det saknas samhälleligt skyddsnät för den här gruppen.
Du sparkar på de som redan går på knäna.
Barn är olika och vissa barn kräver en långt mycket större arbetsinsats än andra. Det är inte föräldrarnas fel. Tvärtom lägger föräldrar till de här barnen mycket, mycket mer tid, tanke och möda på sina barn än genomsnittsföräldern.
https://attention.se/2019/09/30/npf-familjerna-gar-konstant-pa-knana/
Alla föräldrar har rätt att jobba deltid när barnen är små. Det är ingen självklarhet att man kan jobba heltid och orka med det när man har ett eller flera barn. Vi har fortfarande rätt att jobba 75% tills barnen är åtta år. De som jobbar för stat, kommun och region har ofta rätta att jobba 75% tills att barnen är 12 år.
Många barn är för känsliga för intryck , de orkar inte med heltid på förskola. Många barn blir utbrända innan de börjar skolan. Det är troligen NPF barnen.
Mitt ena barn kraschade när hon började skolan. Hon är intryckskönslig och orkade inte. Vi fick helt lägga om våra scheman, jag gick ner i arbetstid , mormor och morfar involverades, vi var tvungna att hämta henne 14:00 , då orkade hon.
Alla har inte möjlighet att organisera livet så att alla barn och föräldrar orkar.
Det bästa vore därför antagligen om vi kortar allas arbetsdagar , som de gjort i Norge och Danmark. Då skulle barn och föräldrar ha förutsättningar att må bättre.
Hear, hear!
Vi behöver också se över skolan så att det finns skolformer för normalbegåvade barn som av andra skäl inte klarar vanlig skola. Man ska inte behöva korta ner barn och ungdomars skoldagar för att de ska orka. De har rätt till undervisning precis som alla andra. Förutom småsaker som att ge en stressboll och sånt har mitt barns skola bara erbjudit en lösning - att stryka ämnen ur schemat. Skolan medverkar på det viset själva till hemmasittandet.
Vad gäller deltid menar jag inte barn i den åldern där man har laglig rätt till det. Jag har träffat flera föräldrar till tonåringar som behövt gå ner i tid för att kunna hjälpa sitt barn i den utsträckning som behövs. Alla arbetsgivare tillåter inte det och alla föräldrar har inte råd - och den som drabbas är tonåringen.
Det är ju tyvärr också vanligt att föräldrarma själva blir sjukskrivna till sist. Det löser ju situationen med att barnet slipper vara ensam om dagarna, men kan knappast ses som en bra lösning, varken för individen eller samhället.
Man behöver oftast inte korta ner skoldagarna, det räcker oftast bra att barnet inte behöver gå på fritids.
Men visst är det bra med NPF- klasser. Särskilt autismklasser var vanligt ett tag, det bör vi kanske öka. På gymnasiet finns i min stad möjlighet att gå autismspår, där man har undervisning i separat byggnad.
Ja, npf-klasser skulle verkligen behövas. Det finns bara som friskola i min stad, och bara för autister, inte för de med enbart adhd.
Mitt barn slutade fritids när vi märkte att det blev för jobbigt. Men det hjälpte inte. De hade utagerande barn i klassen i både låg- och mellanstadiet. De barnen sprang regelbundet omkring i klassrummet, skrek, kastade saker, slogs. De hade också ett barn med IF som inte blev arg och så, men som av givna skäl inte kunde sitta still och vara tyst utan kunde börja leka högljudda lekar lite då och då under lektionerna.
Jag tycker så synd om alla barnen i den klassen. Ingen mådde ju bra av det där. Mitt barn klarade inte alls av det.
Nu kommer några säga att vi borde bytt skola. Men det är inte så enkelt när man har ett barn med stort behov av igenkänning, rutiner etc. I klassen fanns kompisarna som hen hängt ihop med sedan förskolan och som var en stor hjälp och trygghet på många sätt. Barnet hade också förtroende för vissa i skolpersonalen och det här är barn som det tar lång tid för att bygga upp relationer.
Jag skrev : Till stor del.
Det handlar om stress och sårbarhet . Ju högre sårbarhet, ju högre risk . Ju högre stress, ju högre risk.
Då fattar jag hur du menar. (Det var en språklig grej som strulade till det.) Håller med dig. Och för barn med hög sårbarhet räcker det inte med trygghet i hemmet. Även skolan måste funka för att de ska klara sig.
Med andra ord behöver vi mer disciplin i skolan. Det är också min erfarenhet. Det skulle bli bättre för alla barn.
Inför mer disciplin i skolan, ge lärare mer auktoritet. Barn som inte lyder får gå till rektorn eller kvarsittning, som det var på sjuttiotalet. I värsta fall får de gå i OBS-klass.
Det här var barn med funktionsnedsättningar, IF, autism och adhd (ja, jag känner till detta, men det var inte skolan som berättade). Så de reagerade nog bara på att de hade satts i en miljö som de inte alls kunde hantera. De hade behövt npf-klass eller anpassad grundskola.
Men mer diciplin tror jag också behövs. Min upplevelse är att lärarna är helt ok med småprat på lektionerna och det gör ju tyvärr att det är svårt för flera elever att veta var gränsen går. Hur mycket prat är ok? Barn behöver tydlighet - i synnerhet npf:arna - och då är det i mitt tycke bättre att säga att prat inte är tillåtet. Nu uppmanas istället barnen att fråga en kompis om de tex inte har förstått en instruktion. Ett av mina barn satt ett tag bredvid en elev som frågade konstant. Det blev ingen arbetsro alls.